Pengar, ständigt dessa pengar - och mina jobbtankar om det

De senaste dagarna har jag funderat rätt mycket på en grej. Jag har ännu inte riktigt stakat ut någon riktning eller lösning. Men vill ändå prata om det med er.

Just nu känner jag mig lite förvirrad, men jag vet också att det är en del av processen. Att stanna upp och börja ifrågasätta är det som, i alla fall hos mig, leder till bästa sortens förändring. När jag på allvar känner: “Vad fan håller jag på med?” och “Finns det något annat sätt?“, ja, då är bollen i rull. Eller snarare kanske: mitt huvud är i snurr.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Hur ska jag finansiera det jag vill göra?

I torsdags förra veckan släppte jag min podcast och spelade samma dag också in det tredje avsnitt. Och jag älskar det! Jag trodde verkligen inte att det skulle vara ett medium för mig. Men oj så himla roligt jag tycker att det är. Och jag tror att jag är rätt bra på det också. Jag känner nämligen att det är ett så grymt sätt att kunna fördjupa ämnet hållbart mode och visa på olika vinklar. Samt att på allvar inspirera och förhoppningsvis kunna påverka.

Jag och Beppo Ljudstudio, som producerar och klipper, har skrivit kontrakt på fem avsnitt, men jag känner redan nu att jag vill fortsätta. För att den feedback jag hittills fått från er som lyssnat och min egen magkänsla säger att podden behövs. Problemet är finansiering. Någon måste betala för podden för att det ska vara möjligt. Och det är här mitt huvud snurrar.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Finns det något annat sätt än reklamsamarbeten?

Jag har tidigare skrivit om mina tankar om reklamsamarbeten och varför jag har valt att ha det som en integrerad del i det jag gör (Reklamsamarbeten på bloggen? Hur och varför jag gör det) Och jag står fast vid allt det jag skrev där. Det är ett bra sätt att fortsätta kunna lägga all tid jag gör på det jag älskar - för jag behöver lön för att kunna överleva.

Ändå har jag, i samband podden, börjat känna en begränsning i det sättet att få betalt. För visserligen finansierar det min tid. Men det äter också min tid.

Jag tycker verkligen att det är jätteroligt att arbeta med alla de företag jag jobbar med. Att se dem växa och att fler, tack vare mig, får upp ögonen för hur grymma de är. Men det jag inte gillar är hur mycket tid jag måste lägga på att få till stånd dessa samarbeten.

Jag älskar att göra podden, och jag vill fortsätta. Ändå känner jag att det som begränsar mig just nu är ekonomi. Det är inte bristen på idéer, vinklar och intressanta gäster som är problemet. Det kluriga är att hitta företag som jag vill jobba med och som har budget.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Att förlita sig på andra budgetmöjligheter

Det är så många företag som jag unnar allt gott i världen - och vi gillar varandra skarpt och ömsesidigt. Men de kämpar som alla andra med ja, just det: ekonomi. Och att då, än hur gärna de vill supporta podden, begära att de ska gå in som sponsorer. Ja, det är lite övermäktigt. (Därför vill jag verkligen säga: de som har gjort och gör samarbeten med mig är jag evigt tacksam för. För jag vet också vilken uppoffring många har gjort!)

Så med det sagt: jag är övertygad om att podden är så mycket starkare än dess svagaste länk: införsäljning av reklamsamarbeten. Det är det som tar tre gånger så mycket tid och energi som själva jobbet med podden. Och vad är det då värt?

Och det är utifrån de här tankegångarna den här frågan väcktes i mitt huvud:

Om jag var helt ekonomiskt oberoende, vad skulle jag göra då?

I torsdags kväll satte jag mig ned med den frågan. Ja, i den bästa av världar skulle jag vara rik och kunde göra precis vad jag ville. Då skulle alla tankar om hur jag ska finansiera vara ett icke-problem. Så om jag var helt ekonomiskt oberoende, vad skulle jag göra då?

Och då blev allt så klart. Jag skrev så här:  

Jag vill:

Opinionsbilda för en hållbar modeindustri.

Skriva, prata och nätverka för att påverka och inspirera.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Genom att: 

Skriva

Blogg och sociala medier 

Prata

Föreläsa, podd, intervjuer etc.

Nätverka

Just den här punkten är något jag känt så starkt inför de senaste veckorna. Efter mitt blogginlägg Hur hållbara är H&M? blev jag inbjuden av H&M Sverige:s hållbarhetschef för ett möte på hennes kontor med orden “Tack för ett sakligt och nyanserat inlägg, och för dina tankar om transparens och kommunikation“. Exakt samma ord bemöttes jag med från en organisation som kritiskt granskar fast fashion-företag.

Vilket för mig är ett så vansinnigt fint bevis för att jag måste göra något rätt: att få samma typ av feedback från två diametralt olika håll gör mig så otroligt glad.

Alla olika aktörer har kanske inte samma syn på hur problemen ska lösas, men att stå och skrika på varandra skapar inte förändring. I stället är det att påverka, pusha och inspirera som gäller - och att skapa de bästa förutsättningarna för det. Och det oavsett om vi snackar politiker, företag eller konsumenter. Vilket vi bara kan göra om vi är just sakliga och nyanserade.

Mitt mål är därför att omge mig med så många som bara är möjligt – för tillsammans skapar vi förändring. Jag vill kunna röra mig mellan stora och små företag, privatpersoner, organisationer etc obehindrat. Men att det alltid ska vara tydligt vad jag står för och vill göra. För jag vet att jag är bra på att koppla ihop olika människor för att skapa nya sammanhang och möjligheter.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Vad är viktigast för mig?

Det är utifrån de tankarna som det här ordet dök upp:

Oberoende

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur mycket det betyder för mig. Jag vill göra allt det jag gör med tyngd, integritet och respekt. Jag vill vara saklig, nyanserad, inspirerande och alltid med fokus på att sprida kunskap. Och alltid genom att problematisera och ifrågasätta samtidigt som jag vill göra det lättillgängligt och enkelt att skrida till handling.

Engagemang

Jag är en engagerad person. Och ju mindre jag behöver tänka på pengar och ekonomi desto mer tid och energi har jag till mitt engagemang. Vilket är rätt logiskt.

Så ja, i den bästa av världar skulle jag alltså vara ekonomiskt oberoende.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Hur går jag vidare? 

Jag skulle kunna stanna här och bara tänka: trist, jag är ju inte rik. Men jag tänker så här istället: övningen med att bara utgå från vad jag vill göra - helt oberoende av pengar säger så mycket. Uppenbart skulle jag välja exakt samma liv som nu. Men jag skulle slippa alla tankar och diskussioner på det här med att ta betalt, tänka ut smarta sätt att finansiera min vardag samt lägga väldigt mycket tid på att förklara vikten av det för andra (de som jag vill ska betala mig, något jag skrivit om bl a här: Gratis är lika med mer passionerad?!).

Förstå vad skönt det skulle vara?! Så hur når jag dit?! Ja, det är där jag är nu. Finns det andra sätt att hitta finansiering som jag inte tänkt på? Där en mer långsiktig lösning är möjlig? Finns det något ben av allt jag gör (och som jag skrivit om förut här: Vad jobbar jag med? Och hur försörjer jag mig?) som jag kan växla upp och ta ännu bättre betalt för? Och att det kan möjliggöra exempelvis podden, så att den inte behöver bära sig själv exakt hela tiden?

Eller finns det något som är välbetalt och som jag kan göra med min kompetens och erfarenhet men som jag inte har tänkt på? Finns det någon bransch eller nisch där pengar inte är ett problem, och genom att ta betalt därifrån kan jag sedan flytta de pengarna till andra delar av det jag gör?

Jag vet inte. Jag har som sagt inga färdiga svar just nu. Men jag klurar. För jag vet vad jag vill och vart jag ska:

Opinionsbilda för en hållbar modeindustri

Det är vad jag ska göra. Sen exakt hur det ska möjliggöras för att göra mig helt oberoende från tid och pengar - det är alltså vad jag klurar på just nu!

Vad är dina tankar efter det här inlägget? Är det något du känner igen dig i? Och vad skulle du göra om du var helt ekonomiskt oberoende? Berätta!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Vad jobbar jag med? Och hur försörjer jag mig?

Det är en fråga som jag får ganska ofta, så dags att reda ut den tänker jag. 

Det snabba svaret: jag jobbar med hållbart mode och slow fashion.

Och som med de flesta som har eget företag är det inte supersvårt att fylla sin tid – det riktigt kluriga är att fylla plånboken. D v s att få betalt och därmed en lön. Därför är en ännu intressantare fråga såklart:

Hur tjänar jag pengar?

Mitt smyckesmärke JohannaN

JohannaN startade jag 2009 – och jag är därmed inne på över nio år med mitt smyckesmärke. Grunden är precis som då: Att skapa smycken i mötet mellan norrländsk design och thailändsk hantverkshistoria. Alltid med kvalitet, service och transparent produktion i fokus.

Jag är född och uppväxt utanför Östersund och startade mitt företag när jag bodde i Umeå: så Jämtland och Västerbotten är tydliga influenser för mig (Hur jag lärde mig smyckesdesign). Och produktionen har jag i Bangkok, Thailand (Om produktionen och #IMadeYourJewelry - JohannaN och hållbarhet)

Smyckena säljs i min egen webshop samt hos återförsäljare runt om i landet. Och de står idag för ungefär hälften av min lön.

Hur försörjer man sig som bloggare?

Den andra halvan av min lön kommer från det som är kopplat till det jag gör med bloggen som paraply: Slow fashion

Boken ”Slow fashion – din guide till smart och hållbart mode”

Den här tjänar jag inga pengar på (eller ja, några kronor har den såklart gett. Skulle gissa att timpenningen på att skriva den ligger på några kronor. Före skatt.) Men den har gett mig och fortsätter att ge mig otroligt många möjligheter: dvs min och Jennies bok har öppnat många dörrar. Något jag är oerhört tacksam för. Det var också vår förhoppning när vi började skriva: och om allt det har jag berättat om förr här: Hur du skriver en bok - och får den utgiven Så boken gör alltså att dessa andra saker är en del av min försörjning:

Föreläsningar

Det senaste året har jag i snitt föreläst ungefär 1-2 gånger per månad: om såväl slow fashion som hållbart entreprenörskap. Föreläsningar är något jag verkligen verkligen älskar att göra - och min dröm är att få föreläsa ännu mer! (även om det såklart kan vara lite slitigt att åka över halva Sverige med tåg fram och tillbaka på en dag)

Konsultuppdrag, workshops och coachning

På temana hållbart mode och hållbart entreprenörskap får jag också fler och fler andra uppdrag. Exempelvis var det ett sådant som gjorde att jag fick åka till Moldavien i höstas (en av mina absolut bästa resor!). Jag är också bollplank till några nystartade företag som har fokus på hållbarhet. Samt coachar privatpersoner som vill ta sin garderob till nästa nivå.

Bloggen

Jag gör reklamsamarbeten här på bloggen samt har en lista med hållbara shoppingtips där jag samlar företag som jag gillar. Här berättar jag mer om mina tankar och kriterier för det: Reklamsamarbeten på bloggen? Hur och varför jag gör det

Jobba med hållbart mode

Många bäckar små - en förutsättning

Alla de här sakerna handlar om många bäckar små. D v s jag gör inte alla de här sakerna varje vecka eller ens varje månad. Men att kunna leva på sitt företag handlar om att ha många olika ben - men där allt hänger ihop. För mig är det hållbart mode och slow fashion. Eller som Agnes som skriver bloggen Cashew Kitchen så fint beskriver det genom att använda en äggkartong som metafor. Äggkartongen är ditt företag och äggen de olika inkomstkällorna. Ju fler ägg desto stabilare inkomst. Och mina ägg är alltså: smycken, föreläsningar, blogg och konsultuppdrag med mera.

Och hur gick det med det där jeansmärket?

I januari berättade jag att jag hade börjat jobba 40 % för ett nystartat jeansmärke: reDEW. Det blev till slut ett två månaders konsultuppdrag: jag upprättade en säljstrategi och började arbetet med att jobba in märket hos butiker. Och att det i slutändan bara blev januari och februari var jag och reDEW helt överens om: förhoppningsvis kommer jag jobba med dem igen när de har behov av det som mer är min bästa kompetens: Hållbarhetskommunikation. (Jag är absolut inte dålig på sälj – men att det blev min enda arbetsuppgift kändes inte helt klockrent)

Och butiken då?

Det här är också något jag får frågor om ibland: har jag en butik eller inte?

Jag ägde och drev Replik – en klädbutik med fokus på hållbart mode och slow fashion under 2,5 år i Vasastan, Stockholm. I juli förra året, 2017, stängde jag den fysiska butiken och sålde varumärket till en ny ägare. Och om allt detta har jag berättat om här:

Försörja sig på att blogga och föreläsa

Mina tankar om framtiden

Just nu trivs jag väldigt bra med alla dessa "ägg" – och för tillfället tycker jag att jag har en bra balans mellan arbetstid och pengar in. Sen går det såklart aldrig att veta hur länge det håller i sig – det är ju osäkerheten i att vara egenföretagare. Det kan gå precis hur som helst. Kanske är allt helt annorlunda om exakt ett år? Kanske kan jag inte klara mig på mitt företag då? Eller så går det ännu bättre. Det kan jag aldrig veta. Det enda jag kan göra är att försöka minimera risken att saker ska skita sig så mycket som bara är möjligt. Och ett sätt är genom att jobba aktivt med mina löften för det här året:

  • Ekonomisk stabilitet. Helst 6 månadslöner i buffert.
  • Endast jobba med bra-i-magen-projekt
  • Fokusera på det som ger pengar!

Och vet ni, fyra månader in i året är alla de tre just nu verklighet! Särskilt att ha en lönebuffert har gett mig ett oerhört lugn! Och jag kan ge mig in i lite mer långsiktiga projekt – där mina värderingar alltid får gå först och där jag vet att det är okej att utväxlingen i formen av intäkter dröjer.

För vissa projekt är ju så (och oftast är det de allra bästa som funkar så!): att det krävs oerhört mycket arbete och tid innan det ger något i form av lön. Att skriva bok var ju verkligen ett sådant projekt. Eller ja, allt jag gör egentligen. Jag kan ju göra betalda reklamsamarbeten nu för att jag konsekvent gett mig fasen på att under flera års tid lägga massor av tid på att skriva långa och matnyttiga inlägg till bloggen, och så vidare.

Jobba med hållbart mode och hållbart entreprenörskap

Tålamod och slit lönar sig

Så det är lite så jag ser på hur allt är just nu: nio års slit börjar äntligen betala sig. D v s jag har äntligen nått mitt långsiktiga mål om att inte behöva slita för exakt varje krona. Utan att möjligheter också kommer till mig: att jag får föreläsningsförfrågningar och att mina smycken säljs "av sig själv".

Ja, att andra tänker på mig - åt mig. För det är ju på något sätt alltid ens målsättning. Jag kan ju exempelvis omöjligt veta när någon planerar en föreläsning eller letar en person för ett konsultuppdrag. Utan jag kan bara hoppas att jag är den som dyker upp i tanken hos den som ska boka!

Slow fashion är alltid min kärna

Det är absolut inte lätt det här med att driva eget – men det känns ändå skönt att tålamod lönar sig. Och att jag på något sätt verkligen känner att jag vet vad jag håller på med: slow fashion.

Att allt jag gör, kommer göra och ska göra alltid handlar om det: slow fashion.

Sen om det blir en bok, ett konsultuppdrag, en blogg, en butik eller ett smyckesmärke det spelar mindre roll. Och vem vet vad som händer i framtiden? Om några år kanske det är en podcast, ett klädmärke, ett nätverk eller något annat som jag inte ens kan räkna ut nu?!

Men oavsett så är tanken om den där äggkartongen med många olika ägg en förutsättning för att överhuvudtaget kunna göra det jag älskar till ett jobb med lön.

Har du någon fråga eller fundering om det jag gör, inte gör eller kanske borde göra? Hojta till! 

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Reklamsamarbeten på bloggen? Hur och varför jag gör det

I trean på gymnasiet gjorde jag mitt projektarbete om textilindustrin. Jag gick samhälle ekonomi och egentligen trivdes jag inte så värst bra, något jag skrivit om tidigare här: En får göra precis som en vill. Jag förstod helt enkelt inte kopplingen mellan de ekonomikurser och det som jag var intresserad av: rättvise- och samhällsfrågor. Tills kursen Internationell Ekonomi. Det var också den som gjorde att jag valde just globalisering och textilindustrin som mitt ämne till projektarbete. Jag höll en föreläsning för min klass som slutredovisning.

Efter gymnasiet engagerade jag mig ideellt i bl a Röda Korsets Ungdomsförbund och nätverket Rena Kläder (Clean Clothes campaign). Att opinionsbilda och inspirera om rättvis handel och hållbar utveckling var det jag lade min fritid på. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

En cirkel som sluts

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på mitt jobb, vad jag gör och vill göra. Och jag har landat i att det jag gör idag faktiskt är exakt samma sak som jag gjorde då.

Och så här med facit i hand ser ju allt väldigt genomtänkt ut, som att den röda tråd som löpt genom mitt liv sedan den där våren för exakt 13 år sedan alltid varit medveten och uttänkt.

Men så är det inte, utan snarare är det en cirkel som har slutits. Att jag efter några olika avstickare och varv landat i att det här med att opinionsbilda och inspirera det är ju vad jag älskar att göra. Det blir också så uppenbart varför jag valde att gå just Lärarprogrammet på universitetet (innan jag hoppade av efter drygt två år för att satsa på JohannaN)

Att vara sin egen organisation

Att förklara komplexa saker lättförståeligt och lättillgängligt, men utan att för den skull göra det för förenklat (och därmed felaktigt) - det är ju vad jag brinner för. Jag vill inspirera och förändra beteenden. 

Och jag förut hade en stor organisation i ryggen, bl a Röda Korsets Ungdomsförbund, så kan en säga att jag är min egen organisation idag. Då gjorde jag det på min lediga tid. Idag skapar jag hela tiden möjligheten till att göra det på heltid. 

Jag tror nämligen att det är så jag kan göra störst skillnad: att verkligen kunna lägga all min tid på det här. Jag hade också kunnat vara anställd av en organisation (och så hade det antagligen varit om jag inte gör det jag gör), och då hade deras sätt att finansiera sin verksamhet betalat min lön. Men nu gör jag allt det själv. För om jag ska vara min egen organisation måste jag också hitta kreativa sätt att finansiera den. Och alltid så att det rimmar med mina värderingar och mina mål:

Att inspirera och sprida kunskap om hållbart mode.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att finansiera organisationen

Ju mer jag tänker på det desto mer spännande tycker jag att det är. Min grunddevis är att tillsammans med andra så skapar vi verklig förändring. Så att använda den här platsen, Slowfashion.nu, för att koppla ihop så många som bara är möjligt och där vi alla har samma strävan och mål: mer hållbart mode, känns självklart. 

Och det är så jag ser på exempelvis reklamsamarbeten. Att koppla ihop grymma värderingsdrivna företag med dig som kanske letar efter exakt det de erbjuder. Jag har tänkt mer och mer på den här platsen och min roll som lite av en matchmaker. Vi som älskar hållbart mode är inte jättemånga, men vi blir fler och fler. Att då hitta varandra, aktivt peppa och stötta och på sätt bygga en stark community tänker jag aldrig kan vara annat än bra.

Och så tänker jag att alla de fina företag som jag gör samarbeten med genom sina pengar ytterligare backar upp det jag gör: att opinionsbilda och inspirera. För det de betalar mig för samarbetena går just till att ge mig tiden att jobba varje dag med det här. 

Det är jag oändligt tacksam för. 

Så när jag hör diskussioner om att reklamsamarbeten är köpta åsikter och att alla bloggare är sell-outs så kan jag verkligen inte känna igen mig själv i det. 

Och jag tror att du som läser har förstått det. För om det är något annat jag är så oerhört tacksam för är att jag aldrig någonsin har hört ett ont ord om mina reklamsamarbeten. Jag hoppas helt enkelt att ni ser och vet att mina åsikter aldrig kan bli köpta. Att jag aldrig skulle göra något som inte känns bra i magen, och att min egen trovärdighet och ert stöd helt ärligt är den valuta som betyder allra mest för mig. TACK!

Vad är dina tankar om det här ämnet? Förstår du mina tankar eller tycker du att jag är helt fel ute?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Gratis är lika med mer passionerad?!

Jag har ju skrivit en del om det här med att ta betalt och att stå upp för det som företagare eller frilansare, något som med tiden uppenbarligen har blivit lite av min hjärtefråga. Och därför vill jag prata om det här:

Ta betalt.jpg

Den här, till synes rätt oskyldiga men vanliga förfrågan, handlar om föreställningen att den som gör saker gratis är mer passionerad än den som tar betalt.

Och det är vad jag vänder mig emot. För med den logiken så betyder det att så fort du gör business av din hobby så slutar du att brinna för det du gör. Men när blev det sant?

I den bästa av världar tror jag visserligen att de allra flesta av oss skulle vilja göra saker endast av passion utan att behöva tänka på pengar, men hyra ska betalas osv. (Om det skrev jag exempelvis här: Ta betalt - 3 svar på tal när andra vill att du ska jobba gratis)

Fritid eller levebröd?

Så jag skulle istället vilja vända på det: 

Alla som tar betalt, och uppenbarligen också lever på det, är med hyfsat stor sannolikhet mer passionerad än den som gör det på sin fritid.

Varför? Jo, för att den som tar betalt har det uppenbarligen som sitt levebröd. Och det betyder att den har kastat sig ut och försakat massor av saker på vägen. För den som verkligen verkligen brinner för något har nämligen bortsett från det där med trygghet. Och samma lön varje månad som alla som har ett annat lönearbete oftast har.

Och är inte det passion så säg? Att exempelvis aktivt välja en svajig och extremt varierande ekonomi (som oftast i förlängningen betyder billigaste sortens pasta, att en bor litet och att en kanske måste tacka nej till att haka på kompisarnas semesterplaner). 

Ja, för mig är nog definitionen av att brinna för något: att ta risk. Och tycka att det är okej. 

Professionell eller inte?

Så med det sagt: det finns absolut inga likhetstecken mellan gratis och passion. Även om det är vad så många vill göra gällande. Istället är det nog, som med allt annat här i livet, rätt varierat. Det finns människor som gör saker på sin fritid jädrigt bra. Och det finns de som jobbar och tar mycket betalt men inte levererar.

Så snarare handlar det om: om du ska hitta den person som brinner allra mest och som är absolut bäst och mest professionell för uppdraget. Ta då den med mest erfarenhet, bäst referenser och som ja, verkar härligast. Och oftast blir en bra på allt det där genom att jobba mycket och länge - och att ha det som sitt levebröd. För det finns inget som driver en så hårt att ständigt bli bättre som faktumet att hyran måste betalas.

Och ja, jag gör inte saker gratis. Förutom när jag själv bestämmer. Men det är upp till mig när, hur och för vem. Det är inget någon annan kan diktera. Och särskilt inte genom att antyda att de nog letar vidare efter någon mer passionerad när jag sagt mitt pris....

Berätta gärna dina tankar, håller du med eller tycker du att jag är helt ute och cyklar?!

PS. I övrigt är jag helt överväldigad av hur många ni är som har hakat på #slowfashionutmaningen - och känner spontant att det här året med alla er kommer att bli så förbaskat roligt! Och jajamen, det går att hoppa på när och hur som helst. Så tipsa gärna vidare till vänner och bekanta - för det blir ju självklart både roligare och enklare att göra utmaningen med fina personer i just din närhet! DS.

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Ta betalt - 3 svar på tal när andra vill att du ska jobba gratis

Okej, en sak som jag tycker är så himla klurigt och något jag tränar ständigt på är att ta betalt. Och det är något, som jag vet, är skitsvårt för väldigt många av oss som driver eget. 

För att en vill vara en bjussig person. Och för att det är så himla jobbigt och lite läskigt att stå på sig när andra tycker att du borde göra grejer gratis eller för väldigt lite pengar. 

Jag övar som sagt ständigt på det här. Att rakryggat förklara och berätta. Och här är tre svar jag brukar alternera när jag får frågan om att göra saker gratis eller för väldigt lite pengar: 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Svar 1: "Jobbar du också utan lön?"

Det här låter så löjligt, men det många inte tänker på är att det jag gör är mitt jobb. Det som ska betala min hyra och mitt liv. Ofta brukar den här enkla frågan räcka. För svaret är ju såklart: Nej, de har ju lön från sitt jobb. Och självklart ska också jag ha det. För ibland är det inte illa menat de här gratis-förfrågningarna. Utan att de kanske bara inte har tänkt på att det är mitt jobb.

Svar 2: "Min dröm är att kunna göra allt det jag gör ideellt. Men tyvärr har jag varken rika föräldrar eller lyckats gifta mig rikt. Så tyvärr måste jag jobba för pengar"

Ja, helt ärligt, jag skulle älska att göra allt det jag gör helt ideellt. Men tyvärr ser inte min värld ut så. Jag måste lönearbeta precis som alla andra. Och därför tar jag betalt. Jag brottas ständigt mellan att vilja vara en så hjälpsam person som bara är möjligt, men utan att trampa på mig själv och min försörjning. Och det är en utmaning vill jag lova. Så tänk vad mycket enklare det hade varit om jag bara haft ett välfyllt bankkonto och sedan inte behövt tänka mer på det.....

Svar 3: "Att göra det här gratis betyder att jag går back, och det var inte det du menade eller hur?"

Om jag gör ett jobb gratis betyder det faktiskt att jag går minus. För att jag kanske tvingas tacka nej till ett jobb där jag hade fått betalt. Eller som det är nu: om jag ska göra något gratis där Ingrid inte kan vara med så måste min sambo ta ut semester för att vara hemma med henne. Vilket betyder att mitt gratisjobb kostar oss tusenlappar. 

Men egentligen vill jag bara säga: 

FAN! Sluta vara så himla fräck. Saker kostar. Du skulle aldrig gå in på Åhléns och plocka väskan full med grejer eller hur!?

Och ja, det är skillnad på hur frågan ställs. Någon som bara förväntar sig att jag ska vara tacksam för att få jobba åt dem (gratis!) är de jag allra helst bara vill skrika åt. Medan de som inte menar något illa och/eller har en väldigt tajt budget och är öppna med det - de pratar jag såklart gärna vidare med och försöker hitta en lösning för. För som sagt, jag vill vara bjussig. Men också mot mig själv - och det är jag ju inte om jag ständigt gör våld på min tid och min plånbok bara för att vara andra till lags...

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Det är, i min vardag (och säkert i din också om du har eget företag, frilansar eller på något annat sätt ofta hamnar i prisdiskussioner) ett ständigt aktuellt ämne. Och något jag också skrivit om förut: 4 anledningar till varför du ska våga tjäna pengar och Om att våga tro på sig själv, eller hur jag började tjäna pengar och Den här jädra gratiskulturen 

Och Elin på Teknifik har skrivit ett rackarns bra inlägg som du också måste spana in: Hur tar man betalt som frilans?

Är det här något du känner igen och har egna erfarenheter av? Och har du tips på något mer svar-på-tal? Berätta!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Om att våga tro på sig själv, eller hur jag började tjäna pengar

Det här med att driva företag och tjäna pengar är ett konstant aktuellt ämne. Varför? Jo, för att det inte är så himla lätt. Det kräver ett jädrar anamma, tålamod och självförtroende. Det handlar om att våga tro på sig själv och att på allvar anse sig ha rätten att ta betalt och få betalt.

Svårigheterna i att få och ta betalt

Och det är svårare än vad många tror. Alla som driver eget, frilansar eller på annat sätt inte har en traditionell anställning brottas med de här frågorna i princip varje dag. Inte blir det heller lättare att det allt som oftast också handlar om att stå upp för sig själv och försvara och hävda rätten att få betalt. Trots att det är exakt vad alla som har en anställning faktiskt får.

Det är helt enkelt en fight som utkämpas mer eller mindre hela tiden. Och den kräver så vansinnigt mycket skinn på näsan och självförtroende.

Och det ska ärligt sägas, jag är inte den som allt det här kommer naturligt för. Utan det är något jag har tränat på om och om igen. Ja, det är något jag aktivt både jobbar med och har jobbat på så länge jag har haft eget företag, d v s snart åtta år. Och fy vad jobbigt det är att om och om igen behöva stå upp för sig själv.

För det är just det, det handlar om: att ständigt öva, intala sig själv och hitta strategier. Det är ingen annan som kommer att ge dig betalt (sorry to say!), utan det är något du måste jobba hårt för. Du är den som måste bygga upp ditt självförtroende. Ingen annan. Och det är du som måste tro så mycket på dig själv och ditt värde att andra också gör det.

Vilket är lättare sagt än gjort.

Entreprenörskap - våga tjäna pengar

"Men du älskar ju ditt jobb"

För det finns en bild av att ju roligare jobb du har (som alla som driver eget förväntas ha p g a att det är ett självvalt och ofta egenutvecklat jobb) desto mindre pengar behöver du. Och om det är något vi som har de här jobben faktiskt också bidrar till så är det, allt som oftast, exakt samma sak.

Jag vet att det här kommer att svida, men: de flesta av oss (inklusive mig) säger i en mening att vi vill ha betalt för det jobb vi gör och den kompetens vi besitter. Samtidigt som vi i nästa mening säger att ”visst, jag lever gärna på så lite pengar som bara är möjligt bara jag får jobba med det här”.

Det är säkert sant, men så förbaskat dumt. För om vi har den tanken i huvudet, om att vi nöjer oss med mindre bara för att det är så kul, ja, då är det ju också så andra kommer att fortsätta se på oss. För det är vad vi utstrålar och signalerar. Och indirekt säger att vi förtjänar.

Börja med att förändra ditt eget tankesätt

Vi kan aldrig förändra andra om vi inte förändrar oss själva först. Så det är där jag har börjat. 

Med att få mitt självförtroende, mitt dagliga handlande och mina innersta tankar att överensstämma helt och fullt med mina ord om rätten att få betalt. Ja, det handlar helt enkelt om mitt förhållningssätt till mig själv, mitt värde och mitt jobb. Om att genuint och ärligt tro på det jag gör och vem jag är. Och att känna mig grundad i den insikten.

Jag har skrivit tidigare om det här ämnet, bl a i de här två inläggen: 4 anledningar till varför du ska våga tjäna pengar och Den här jädra gratiskulturen. Och de sätter till viss del fingret på det som nog fler än jag brottas med: att börja se på att tjäna pengar som något fint. Och som något nödvändigt. Att be om betalt är något som i alla fall jag har haft extremt svårt för. Av jantelags-skäl och av tanken om att det skulle stå i motsats till att drivas av passion.

Men att om och om igen för mig själv upprepa följande fyra anledningar till varför jag förtjänar och bör tjäna pengar så har också mitt självförtroende stärkts (mer utförligt om vad varje punkt innebär återfinns i 4 anledningar till varför du ska våga tjäna pengar):

  • Du kan inte betala hyran med passion
  • Det är rättvist att personer som gör bra saker ska tjäna mest
  • Pris och kvalitet är alltid i relation med varandra
  • Tänk timlön över tid
Driva eget företag - att stå upp för sig själv

Att stå upp för sig själv

För mig har det de senaste månaderna dessutom börjat handla mer och mer om en sak. Säga vad en vill om att ha ett roligt jobb, men jag har precis fyllt 30 år och det kommer inte fortsätta vara roligt om jag måste göra avkall på saker som alla andra i min ålder gör. D v s ha råd att göra grejer på fritiden, få ett banklån eller att inte få panik över att ens sambo lagt 120 spänn på parmesan istället för att köpa den allra billigaste osten. Och ja, jag vill ha en löneutveckling. Eller kalla det karriär om du vill det istället. För jag kan så sjukt mycket mer idag än när jag var 20 eller 25 år. 

Jag vet att än vad jag företar mig så gör jag ett väldigt bra jobb. Just för att jag alltid gör mitt bästa. Och det ska synas i lönekuvertet. För det gör det ju för alla andra. Erfarenhet, ansvar, kunskap och prestation är ju för tusan de saker som premieras vid löneförhandlingar. Så varför ska inte jag kunna löneförhandla med mig själv? Jag är fasen värd en lön som skapar trygghet och svängrum i mitt privatliv och som motsvarar det jag kan, har gjort och gör. 

Om att säga nej

Ja, jag älskar mitt jobb. Det är ett privilegium och en ynnest att få göra exakt det jag brinner för. Men jag har också skapat exakt allt det här helt ensam. Från scratch. Det har varit och är fortfarande sjukt svettigt, stressande och risktagande. Och att då ta mina år av erfarenhet och kunskap och be mig göra saker gratis eller för i princip inga pengar alls är faktiskt inte okej.

För det jag ger bort om jag exempelvis föreläser gratis är inte en enda timmes arbete. Utan det jag ger bort är många års hårt arbete. Något som har kostat mig oerhört mycket.

Så numera säger jag nej. Och så frågar jag vad som finns i budget. Otroligt nog hittas det allt som oftast pengar. Och ja, jag gör jättemånga saker utan betalning. Men poängen är att jag väljer det själv. Ingen annan ska bestämma det åt mig. För vet ni, allt snack om "bra referenser", "erfarenhet", "möjlighet att nå ut" och annat som sägs i gratis-meningen: jag behöver inte det. Jag har allt det där. Plus, vill ni veta en hemlis: en får exakt alla de där sakerna även när en får betalt! 

Om att våga tro på sig själv och började tjäna pengar

En ständigt pågående process

Och när jag ser på det så här i det här inlägget, nedskrivet svart på vitt, blir allt så tydligt. Om att jag har kommit långt i min resa att tro på mig själv och därmed få betalt. Jag är inte alls den jag var för 3, 5 eller snart 8 år sedan. Men att det också är en ständigt pågående process.

Att det aldrig någonsin kommer vara enkelt eller att alla bara helt plötsligt helt självklart kommer sluta fråga om gratisjobb eller upphöra att ge mig skambud. Världen fungerar inte så.

Och den enda som kan förändra det är jag. 

PS. Visst har du sett funktionen med det lilla hjärtat här nedan? Om du gillar inlägget men inte är den som kommenterar får du supergärna klicka en "like" så jag vet vad du vill läsa mer om <3 Följ mig också på bloglovin' för att inte missa något och för att spara inlägg till sen. DS.

4 anledningar till varför du ska våga tjäna pengar

Det är fint att drivas av en passion och ett kall. Att brinna för det en gör, och göra det oavsett utkomst, är det som lyfts till skyarna. Och det anses vara motsatsen till de som vill tjäna pengar, för i det begreppet tolkar vi oftast in att personen som sätter pengarna främst är beredd att luras, gå över lik och göra vad som helst. Och att de helt saknar annan drivkraft.

Att drivas av pengar framför värderingar är ohärligt. Och den personen vill en ju inte vara. Och med de tankarna i huvudet så är att våga ta betalt något i alla fall jag har brottats mycket med, och fortfarande gör. Bara att ta orden ”tjäna pengar” i min mun är jobbigt.

För i den meningen finns så mycket föreställningar i mitt huvud. Som att jag automatiskt blir girig och allt annat än den person jag vill vara. Och det känns oerhört obekvämt. Lättare då att strunta i att ta betalt och behålla tanken om att jag är en person som är värderingsdriven och passionerad.

De här tankarna tror jag också är kontentan till varför så många har så svårt att ta betalt (svårigheten att betalt är till viss del en annan, och den har jag bloggat om här: Den här jädra gratiskulturen) Det känns helt enkelt fult att tjäna pengar.

Men till saken hör att det är tvärtom – och jag tänkte förklara varför. Att börja tycka att det är fint, eller åtminstone ok, att tjäna pengar kräver självförtroende. Och det kräver att ändra hela sitt tänk. De här 4 tankarna har hjälpt och hjälper mig fortfarande:

Du kan inte betala hyran med passion

Passion är fantastiskt. Och en kan leva på det rätt länge. Men när en som jag har drivit företag i över sju år och alltid hankat mig fram på extremt lite pengar så är det inte lika fantastiskt längre. Passionen för jobbet svalnar om en inte kan ha ett fungerande privatliv. Och för det krävs faktiskt pengar. Och det här är något jag tror många inte tänker på, men när jobbet hindrar ens privata drömmar då är något skevt.

För att vara företagare måste ju inte betyda att en automatiskt inte kan följa med på samma saker som ens kompisar gör. Eller inte kan drömma om att resa, bo större eller annat som känns realistiskt för alla andra. Eller rent krasst inte kunna bli sjuk eller, om en vill det, skaffa barn p g a av att ens inkomst är ett skämt hos Försäkringskassan. Då hjälper den där passionen ingenting. Och just därför måste en inse det fullt normala i att tjäna pengar. Vilket exakt alla andra gör som har ett jobb.

Det är rättvist att personer som gör bra saker ska tjäna mest

Det finns många människor som tjänar sina pengar på högst tvivelaktiga grunder. Så utifrån mitt sätt att vilja se världen som en plats där rättvisan ändå finns till slut känns det högst relevant att personer som gör bra saker ska tjäna pengar.

Och därmed är det också självklart att alla som verkligen gör sitt bästa ska tjäna mer än de som gör något halvhjärtat. Det här skickar också signaler utåt om att ju schysstare, mer professionell och duktig du är, desto bättre går det för dig. Och det är väl exakt den värld vi alla ändå vill ha och bidra till?

Pris och kvalitet är alltid i relation med varandra

Att våga ta betalt stärker ditt självförtroende och sänder signaler om att du är professionell. Det är så lätt att tänka att det är exakt tvärtom. Men faktum är att ta betalt handlar om att värdesätta sig själv precis som att du också utåt sett säger att du kan det du gör.

Att säga att du är asgrym på något samtidigt som du begär 200 kr i timmen som företagare gör snarare att folk drar öronen åt sig. För om du verkligen är en seriös företagare vet du exakt vad som blir kvar på den där 200-hundring efter skatter och kostnader… och om du fortsätter att begära 200 kr i timmen säger du att du har noll koll och är en jädra lirare…. Och en sådan vill du väl inte vara?

Precis som att om du säljer en produkt som du hävdar är av bra kvalitet och handgjord men begär 30 kr – ja då kommer alla tänka att du ljuger. Så pris och kvaliteten du säljer har absolut en relation. Och vad du säger för pris uppfattar andra som kvaliteten på ditt jobb…. Och visst var det bra kvalitet du pysslade med?

Tänk timlön över tid

Jag har jobbat många timmar under många år utan pengar alls eller för väldigt lite. Nu kan jag äntligen börja ta bättre betalt - och det kan vara lätt att tänka ”är jag verkligen värd det?”. Men när jag började tänka timlön över tid känns det högst rätt att begära det pris jag tar. För utslaget på drygt sju år är min genomsnittliga timlön antagligen fortfarande mindre än 50 kr före skatt…. Så jag jobbar helt enkelt på att få upp snittet…

Det här har också gjort att jag har funderat mycket på hur exakt jag ska tjäna mina pengar. Att jobba mycket som företagare vet nog de flesta inte är speciellt svårt. Men att jobba smart och med rätt saker – det är något helt annat.

Och det här är något jag verkligen funderar på så ofta jag bara kan. Vad är relationen mellan pengarna som kommer in och den tid jag lägger ner? Finns det saker som inte ger intäkter men som gynnar något annat? Och finns det saker som är bra väldigt långsiktigt men inte just nu? Och tvärtom. Samt kanske det viktigaste: finns det saker som faktiskt inte ger något alls? Än hur en vänder och vrider på det?

Jag har tidigare tänkt att vissa saker jag gör inte behöver leda till inkomst utan att jag får igen det på annat håll. Men nu har jag tänkt några varv till och bestämt mig för: nej! Allt jag gör ska i möjligaste mån bära sig själv. Det är det enda sättet jag kan rättfärdiga exakt alla de arbetsuppgifter jag gör.

Mitt jobb vilar på tre stycken ben: mitt smyckesmärke JohannaN, min butik Replik och det som jag betecknar som Slow fashion by JohannaN. Där ingår min kommande bok, mina föreläsningar, coachningar och workshops. Samt bloggen. Jag har tidigare varit helt fast i tanken om att aldrig tjäna några pengar på bloggen, utan att jag har helt drivits av passion och tanken om att det jag gör här leder till andra saker och uppdrag.

Jag älskar att blogga och har på sistone hittat en så stark lust till att göra den än bättre. Och att se bloggen växa med fler och fler som läser och kommenterar är helt fantastiskt. Utifrån det skulle jag så gärna vilja kunna lägga mer tid på den.

Men baserat på tankarna ovan – där relationen mellan min arbetstid och min inkomst – så kan jag inte rättfärdiga alla de timmar jag lägger ner på den. Att blogga, än hur kul det är, tar helt enkelt tid från annat arbete. Timmar jag kunde lägga på att exempelvis utveckla butiken eller på annat sätt få mitt företag att växa och därmed ge mig själv betalt för mitt jobb.

Så utifrån allt detta har jag därför omprövat tanken om att från och med nu göra en del sponsrade inlägg och därmed tjäna pengar på bloggen. Anledningen till att jag tidigare har tänkt blankt nej har varit för att jag varit rädd för att verka som en sell-out där ni läsare tappar trovärdigheten för det jag tycker och står för. Och att sponsrade inlägg och samarbeten automatiskt skulle göra bloggen till en reklamplats som känns allt annat än härlig och ärlig.

Men utifrån tankarna ovan, samt ett superbra inlägg om Hur tjänar man pengar på att blogga? hos Teknifik ändrade jag helt mitt tänk. Så nu vet ni varför det någon gång emellanåt kommer att dyka upp ett sponsrat inlägg.

Och det jag verkligen vill understryka är:

  • Jag kommer endast att göra samarbeten med företag som har en tydlig hållbarhetsprofil och som känns relevanta för er läsare.
  • Jag kommer alltid att märka ut de inläggen med ”I samarbete med…”, allt enligt marknadsföringslagen och yrkesnätverket Better Bloggers initiativ #jagsmygerinte
  • Jag kommer aldrig någonsin tumma på min magkänsla eller integritet. Och jag kommer alltid vara tydlig och transparent med vad som är ett samarbete och inte.
  • Jag kommer alltid att vara tydlig med vad som är mina egna åsikter. Finns det ingen märkning så är det inget samarbete utan helt mina egna åsikter.

Bloggsamarbeten och sponsrade inlägg någon gång i månaden är helt enkelt förutsättningen för att jag ska kunna fortsätta lägga den tid och kärlek som jag vill på bloggen. Och jag hoppas ni har full förståelse för det och varför!

Vad har ni för tankar och åsikter om det här inlägget? Brottas du också med tanken på att våga tjäna pengar? Eller känns det som en självklarhet? Ser framemot era kommentarer! <3

Den här jädra gratiskulturen

Ok, nu ska jag prata om något som gör mig väldigt arg. Gratiskulturen – d v s personer som har ”roliga” yrken förväntas göra jobb utan ersättning. Allt för att de ändå tycker det är så ”kul”. Det här gäller väldigt ofta olika kreativa yrken, som konstnärer, musiker och andra kulturutövare. Men det gäller också exempelvis webbprogrammerare, bloggare, grafiker och egenföretagare i stort. Som jag.

Ja, jag älskar mitt jobb. Och jag har aktivt skapat det utifrån vad jag brinner för och gillar att göra. Men, trots att en har roligt på jobbet så måste en också betala sin hyra och ha något att äta. Och då måste en också tjäna pengar. Det är inte något fult, utan en förutsättning för att överhuvudtaget kunna fortsätta göra det jag gör.

Gratiskultur

Om musiker och bloggare inte kan leva på sitt yrke skulle det i slutändan inte finnas någon musik att lyssna på eller bloggar att läsa. Så att säga att de måste få betalt för sitt jobb är inte girigt utan krass verklighet.

Och nu till det som gör mig helt vansinnig. Det är många som på olika sätt backar upp det här: att det är viktigt att en ska kunna leva på sin yrkesutövning och att alla arbeten måste värdesättas mer. Men trots det, är det EXAKT dessa människor som också utnyttjar gratisarbete!

Jag ser varje vecka massor av efterlysningar på sociala medier om olika saker som ska göras pro bono och gratis. Det en får tillbaka är cred och bra karma. Och personerna som gör dessa efterlysningar VET jag också säger sig tycka att det är självklart att alla ska få betalt.

Visst, det kanske rör sig om små verksamheter och organisationer där det inte finns så mycket pengar. Men vet ni, att förutsätta att något ska vara gratis är så jädra respektlöst. Finns det ingen budget kan en alltid betala det som är möjligt. Ibland kanske det bara är 500-1000 kr, men det visar ändå att en värdesätter och förstår att en måste betala för sig.

För nej, jag kan inte äta cred till frukost. Och karma är tyvärr ingen gångbar valuta för återbetalning av CSN-lånet.

Jag får ofta frågan om att föreläsa: om Slow Fashion, om min företagsresa eller något annat. Och jag älskar det. Men jag har också bestämt mig för att inte göra det gratis. Är jag girig och snål? Nej. Att göra något gratis innebär att jag tar av min tid som jag hade kunnat använda för att dra in pengar på något annat. För även jag måste köpa mat nästa månad. Att föreläsa gratis är inte gratis för mig, det är förlorad arbetsinkomst. Och det ska ersättas.

Så ser jag på det. Och just därför blir jag galen när jag först får höra att det jag gör ”är så bra och viktigt” för att i nästa andetag få frågan ”om jag kan föreläsa gratis”. I så fall är inte det jag gör viktigt och bra. För hade ni verkligen värdesatt det jag gör, då hade ni också betalat för det.

Ingen skulle någonsin ifrågasätta elräkningen med motiveringen ”äh ni tycker väl det är kul att leverera el hem till mig? Och jag berättar ju om att lamporna lyser så bra för alla mina vänner – bättre cred kan ni inte få!”?

Och just därför ska vi som vill ha betalt också alltid betala för oss. Annars kan vi inte kräva det av andra.

Så hörrni, börja betala och sluta gratiskultura. Själv både betalar jag och tar betalt.