Det här med att vara så kallat lättkränkt

Mer än 1500 hatmejl och fler än 200 dödshot – det är vad Adam Tensta har tagit emot senaste veckan efter att han ställt sig upp och gått från TV4s Nyhetsmorgon (läs mitt tidigare inlägg om händelsen här om du har missat) Louise Andersson Bodin har i sin tur också tagit emot massor av hot: dödshot och hot om våldtäkt (som så alltid när det riktas mot en kvinna). Det om något är helt förjävligt. Vad är det som skapar så mycket hat? Och så mycket agg? Vad har hänt i dessa människors liv som gör att de känner att dödshot känns relevant för att någon sagt något de inte håller med om?

Mycket av hatet mot Adam handlar om att han skulle vara lättkränkt. Att han är gnällig som säger att det finns rasism i Sverige. Och det ironiska, eller kanske egentligen absolut mest sorgliga, är att mycket av hatet mot honom är just rasistiskt. Exempelvis kan ni ju smaka på den här logiska (och autentiska kommentaren): ”Jävla negerjävel, det finns ingen rasism i Sverige, packa och stick!” (Och om någon mot förmodan funderar på om det ändå inte kan finnas goda intentioner bakom användningen av n-ordet så kan ni läsa Nyamko Sabunis, visserligen 10 år gamla, men likaväl briljanta och förklarande krönika: ”Ordet syftar på en lägre stående människa”)

Jag har inte samma erfarenheter som honom, och kommer p g a att jag är vit och heter Johanna Nilsson, aldrig kunna förstå hur det känns att uppleva rasism. Men jag förstår det här med att vara så kallat lättkränkt (som för övrigt är ett ord som andas fantastisk härskarteknik). Jag är nämligen tjej. Och orättvisor som riktar sig mot mitt kön är något jag har utstått, sett och upplevt under hela mitt liv. Vilket jag har bloggat om tidigare: Det här med att vara tjej...och Det här med att vara tjej...del 2.

JohannaNFeminism
JohannaNFeminism

Att jag reagerar starkt på saker som jag upplever som orättvisa och fel handlar inte om att jag skulle vara gnällig. Utan det handlar om att varje sak som händer inte är en isolerad händelse. Det som utifrån kanske ser ut att vara en liten sak blir tillsammans med alla mina, och världens, tidigare erfarenheter och upplevelser något mycket större. Som att varje dag få en droppe vatten i huvudet. En gång är ingen gång. Men i längden, och om och om igen. Utan slut eller uppehåll. Tänk den känslan. Någonstans tar tålamodet slut.

Och där och då blir du också extra uppmärksam. Just för att du är så trött på de orättvisor som finns. Att födas som kvinna är något av det sämsta som kan hända dig i många av världens länder. Att våldtäkt är ett maktmedel. Att kvinnor tjänar mindre än män. Att du förväntas prestera mer än män för att få rätt till samma saker. Att för hundrafemtionde gången få höra att ”tjejer borde ta för sig lite mer”. Att vara åhörare på valfri tillställning och se 10 män och 1 kvinna på scen. Allt det här gör mig så otroligt förbannad. Just för att det alltid är så. Och för att så många menar att det inte är ett problem (Eftersom de själva inte har upplevt det. Älskar logik!)

Det låter säkert löjligt att jag maniskt och instinktivt har börjat räkna antalet män respektive kvinnor i alla möjliga sammanhang jag hamnar i. Nu när problemen är så mycket större totalt sett i världen. Men vet du, bristen på jämställd representation är droppen som får bägaren att rinna över, toppen på isberget eller kalla det vad du vill. För det är just det, mitt tålamod är slut, och jag har inte överseende med någon ursäkt om att det inte skulle gå att hitta kompetenta människor av båda könen. Det handlar bara om att många är så jävla dåliga på att leta. Och ja, kalla mig lättkränkt. Men den där droppen varje dag har nu blivit ett hav – och jag kan inte acceptera det.

Respekt är att prata viktigheter

Dagens bästa - respekt är att använda sin plats till att prata viktigheter. Jag är så oerhört tacksam över att få arbeta med bra folk som har vett att göra just det.

Som Adam, som skrev en debattartikel i gårdagens Aftonbadet: "Jag skäms när TV4 normaliserar rasism". Och i morse var han inbjuden i TV4s nyhetsmorgon för att prata om sin nya skiva, men valde istället att fortsätta fråga om det som hade hänt: Adam Tenstas medverkan blev kort.

Och som han skriver i debattartikeln: "Problemet blir här att majoriteten av svenskarna inte kan relatera till denna typ av diskriminering. Säkert för att dom själva inte har upplevt den, eller för att dom faktiskt inte vet att den existerar. Det blir därför svårt att relatera till problemet. Och just detta faktum, att en grupp personer inte kan relatera till vad som drabbar andra, är djupt problematiskt. Många av oss känner igen känslan att tillskrivas icke väsentliga attribut som ”arg” eller ”känslig” när man lyfter fram sina upplevelser kring rasism och diskriminering. En reaktion som självfallet spär på känslan av att inte tas på allvar.---

Ibland tänker jag på hur mycket ni hade fått höra om fler personer med min hudton hade fått uttrycka sig i de sammanhang jag får. Ni hade fått höra historier om hur illa människor har blivit behandlade varje dag. Historier som i dag nonchaleras för att dom inte är tillräckligt relevanta för vad ni tror är er publik, eftersom historierna inte kommer från vita. Du som läser detta, måste lära dig att acceptera att andra personer inte har samma upplevelser eller förutsättningar som du, speciellt dom personer som tillhör minoriteter runt om i Sverige."

Och ja, jag kommer aldrig förstå hur någon annan känner eller upplever olika saker, eftersom jag bara kan förstå mig själv och mina erfarenheter fullt ut. Men vad jag kan göra, och har skyldighet att göra, är att förstå att så också är fallet. Att som Adam skriver tillskriva egenskaperna "arg" eller "känslig" till någon som påtalar ett problem är att göra det lätt för sig.

För mig, som aldrig någonsin har fått argumentera för min rätt att vara svensk eller blivit ifrågasatt pga min hudton, så är det så lätt att avfärda hela den här diskussionen med Louise Andersson Bodin. Men just därför måste jag också inse att jag inte fullt förstår. Hur det känns att om och om igen, uttalat och outtalat, konstant behöva hävda sin plats och sin rätt att existera.

Ett sätt att nosa lite på känslan är att läsa min fina vän Monikas text här om en händelse för två år sen när hon blev utpekad som inbrottstjuv utanför sitt eget café och butik. All respekt till Adam, Monika och alla ni andra som orkar att om och om igen försöka förklara.

Men det som också måste nämnas är allt det hat och den rasism som olika kommentarsfält genomsyrar (tv-klippet med Adam idag har delats flitigt i sociala medier). Självklart är det helt ok att inte tycka att det han gjorde i Nyhetsmorgon var bra, alla behöver och ska verkligen inte hålla med varandra.

Men att göra det i samma mening som att också ifrågasätta om han verkligen är svensk, om han överhuvudtaget har rätten att vara i det här landet, och dessutom ha mage att vara i tv, att "sådana som han" inte borde få uttala sig osv. Va fan!?

Men kanske säger de kommentarerna bara ytterligare att det är helt korrekt att sätta ner foten - och göra det om och om igen. Oavsett om andra tycker att det är "känsligt" och "gnälligt". Och att diskussionen om att alla som vill vara svenskar har rätten att kalla sig för det tyvärr är konstant aktuell.

Att det ska vara någon annan som anser sig äga rätten till det när det på riktigt bara kan vara du som avgör det. Hur sjukt är det inte att en så självklar och okontroversiell fråga kan vara så jädra kontroversiell? Mer om det har jag och Adam pratat om i exempelvis Elle tidigare i våras vid släppet av vår samarbetskollektion This is Home.

Bilden har jag lånat från tidningen Resumé - läs deras artikel här