Vad en 6-månadersbebis lärt mig

6 månader och två veckor, så länge har Ingrid varit en del av mitt liv. Och jädrans vad den ungen lärt mig mycket (okej, alla ni som har kids nickar säkert självklart och tycker att det lite fånigt att jag kommit på det som är sant sen sekler...). Men i alla fall: 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

5 grejer min bebis lärt mig

  • Att älska att vara hemma och göra ingenting. Hallå hur härligt är det inte bara att ligga på golvet och garva?!
     
  • Hon har fått mig att bli grym på att prioritera. Jag har ju tidigare försökt leva efter detta: Vilka är dina tre viktigaste punkter idag?. Nu är det skarpt läge varje dag. Och det älskar jag!
     
  • För några månader sedan skrev jag det här inlägget: Att koppla bort och av. Jag har inte alls lyckats jobba bara några få timmar varje dag. Men däremot har jag verkligen blivit riktigt bra på att koppla av och på jobb, och verkligen inte känna stress. Just för att jag genuint känner så här: 
     
  • Var sak har sin tid. Först och främst är det allra härligast att hänga med min fina unge. Sen om och när hon ex somnar jobbar jag. Men hinner jag inte, så gör jag det på kvällen när vi är två vuxna hemma. Eller nästa dag. Eller nästa vecka. Ja, jag har blivit så jädra bra på att njuta av nuet och de små grejer vi ägnar oss åt. Och när jag jobbar så är jag stenhård med att göra det som spelar störst roll först (se nummer 2 i listan), och hinner jag inte mer, så är det helt ärligt väldigt sällan (läs aldrig!) någon dör pga att jag inte gjort allt på min att-göra-lista...
     
  • Och slutligen att jag är så vansinnigt tacksam för att jag får ha alla fina saker i mitt liv samtidigt. Världens roligaste liv hemma och världens roligaste jobb. Hur bra är inte det!? (och att jag bor med någon som tänker exakt likadant, och att det därför är självklart att dela föräldraledigheten på sådant sätt att vi kan möjliggöra så mycket som möjligt för varandra.)

Är det något jag har missat och som en också lär sig? Ni med egna eller andras ungar, ge mig era bästa grejer! 

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Varför förträngning är en bra jobbmetod

Om det är något jag har övat på de senaste dagarna så är det förträngning. Jag är generellt rätt allergisk mot försvarsmekanismer och gör allt jag kan för att bli såväl mer medveten som att jobba bort dem.

Men när det gäller just förträngning så är det nog snarare så att jag istället vill bli bättre på det. Så jag tränar. 

Förträngning som jobbmetod

För jag tror nämligen att jag generellt är duktig på att ta in allt som händer och är bra på att se helheten. Ja, jag är nog en sådan person som måste förstå sammanhanget för att överhuvudtaget fatta - och för att lära mig något nytt måste jag se de stora dragen innan jag ens orkar ge mig in i detaljer.

Och kanske är det här också en av mina bästa egenskaper - att se och förstå det stora hela tror jag på allvar är superviktigt för att kunna driva och utveckla företag. 

Men det är också en jädra skitegenskap när det blir många saker på schemat. När helheten gör mig förlamad och apatisk. Och när att se allt bara betyder att jag inte förstår vart jag ska börja. 

Och igår och idag är sådana dagar (hej, vara halvt ledig i tre dagar!) Min att-göra-lista svämmar över, jag har ungefär 40 mail som jag måste ta tag i och så vidare. Ja, massvis med grejer jag borde göra. Men vart tusan ska jag börja? Att titta på allt och inse att än vad jag får gjort igår och idag så syns det knappt. 

Driva eget - om jobbmetoder

Då fungerar bara en enda sak. Ja, exakt: förträngning. Så det är vad jag har praktiserat hela veckan faktiskt. Först när jag var ledig: förträngning av allt jag borde och skulle kunna göra.

Att trycka bort tankarna på jobb när jag är ledig är något i alla fall jag har haft sjukt svårt för. Men jag har tränat och tränat på att bara stänga av. Och nu funkar det faktiskt allt som oftast. För utan det är det liksom helt ogjort att vara ledig och njuta av det. 

Och så nu, när jag är tillbaka och ser vad jag släpar efter med. Ja, då trycker jag undan igen. Och fokuserar på en sak i taget. Jag rensar att-göra-listan och väljer ut de tre viktigaste och blundar för resten. För jag vet att det här är enda sättet att komma ifatt med allt.

Så ja, förträngning är en bra jobbmetod. Även om jag inte på långa vägar behärskar den till fullo.

Hur funkar du? Är det här något du känner igen dig i? Eller har du någon annan bra metod eller tankesätt när att-göra-listan växer sig för lång? Berätta!

PS. Visst har du sett funktionen med det lilla hjärtat här nedan? Om du gillar inlägget men inte är den som kommenterar får du supergärna klicka en "like" så jag vet vad du vill läsa mer om <3 Följ mig också på bloglovin' för att inte missa något och för att spara inlägg till sen. DS.

Att ta helikopterperspektiv

Just nu snurrar väldigt många saker väldigt fort för mig - och den här hösten kommer med största sannolikhet på flera sätt bli ett av de roligaste halvåren i mitt liv. Boksläpp, föreläsningar, utveckling av butiken och smyckesmärket med mera. Men i det här känner jag nu, tillbaka från Bokmässan och på väg till Umeå imorgon för nästa bokrelase, att jag inte riktigt hänger med. 

Det är en känsla i sig som gör mig ännu mer stressad. Av att inte ha full koll. Och med en diffus känsla av att något håller på att glida mig ur händerna (Sen gör jag om och om igen allt det jag skrev om i det här inlägget: Om att inte bli stressad. Och det hjälper absolut, men inte 100 %.)

Stanna-upp-och-ta-helikopterperspektiv-stress

Och med allt detta slår alltid samma tanke in: Jag måste stanna upp. Och jag måste ta helikopterperspektiv NU! (kanske är det en autopilot jag övat in under drygt sju år med företag?!)

För mig innebär det att planera in några timmar där jag bara tänker. Funderar och ritar upp. Nuläge, mål och planer. Konkret skriver och ritar på papper. För att få koll och tydligt se. Vad exakt ska jag pyssla med. Och varför. Vilka arbetsuppgifter kan skalas bort och vad ska vi satsa mer på? 

Så nästa tisdag, när jag är tillbaka från Umeå, har jag bokat in ett långt frukostmöte med Damon som är min klippa till anställd i höst. Och för mig är det så extremt viktigt att ha någon att bolla och klura tillsammans med. Det är som att ett större perspektiv och i interaktion med någon annan gör mig ungefär 15 gånger smartare. 

Och att det skulle vara bra råd att bita ihop, jobba hårdare samt ensam är stark - det tror jag inte ett skit på. Funkar inte för mig i alla fall.

Hur fungerar du?

 

Om att inte bli stressad

Det finns en väldigt konkret grej hos mig som verkligen har förändrats de senaste åren. Och det är hur mindre lättstressad jag är idag än för drygt sju år sedan när jag startade mitt företag. Jag tänker på det lite då och då, och inser att jag verkligen jobbat mig fram till ett lugn som blir större och större för varje år. Och det är så vansinnigt skönt.

Om-att-inte-bli-stressad

Anledningen tror jag är de här tre sakerna: 

Vad är det värsta som kan hända?

Den här frågan ställer jag mig alltid när jag börjar känna att jag stressar upp mig över saker. Vad är det värsta som kan hända? Kommer någon dö för att jag inte har hunnit svara på alla mail? Eller kommer jorden gå under om jag inte har allt under kontroll? Svar NEJ!

Det värsta som kan hända är snarare att någon blir lite irriterad på mig. För att jag glömmer något, för att något är ogjort eller för att jag inte hört av mig. Då ber jag om ursäkt. Svårare än så är det inte. 

Ingen annan vet ändå hur det borde ha varit

Om något inte alls blir som jag tänkt mig (stressfaktor de luxe om en vill!) så tänker jag alltid att det faktiskt bara är jag som vet hur det var tänkt från början. Det som för mig blir en nödlösning (eller hemska tanke: helt uppåt vägarna fel) ser oftast väldigt rätt ut inför andras ögon. Och då gäller det såklart att inte ursäkta sig eller berätta "hur det borde ha varit". Den här insikten räddar mig minst en gång i veckan. 

Och här snackar vi alltifrån att jag inte hinner skriva ett blogginlägg exakt den dag jag först hade tänkt till exakt releasedatum för en ny kollektion.

Vad är absolut viktigast? Prioritera

Jag skrev om det här förut: Vilka är dina tre viktigast punkter idag? och för mig är det verkligen ett sätt att inte bli stressad. Jag har alltid ungefär en miljon saker jag skulle kunna göra. Så därför är det superviktigt att lära sig veta vad som faktiskt är viktigast.

Exempelvis är det alltid viktigare att skicka webshopsordrar än att städa på lagret. Anledningen? Det förstnämnda berör andra. Ett ostädat lager är det bara jag som lider av. Och inget står och faller på det. 

Och just idag kör jag dessa tre grejer som ett mantra i huvudet. Jag känner nämligen att stressen ligger där och lurar i kroppen. Stress över att de närmaste två veckorna med Bokmässan i Göteborg och Umeå Fashion Week i Umeå kommer att vara galet intensiva.

Och stress över att jag inte riktigt känner att jag har helt full koll på exakt vad som ska göras, vad jag borde ha koll på och om jag har missat att fixa något innan jag tar tåget mot Göteborg i eftermiddag.

Men det är bara att trycka undan. Det kommer att lösa sig. För det är nog egentligen den fjärde grejen att ha i huvudet:

Allt löser sig

Svårt att känna det när stressen börjar pocka på. Men det är faktiskt så. Än vad som händer så löser sig allt på något sätt. Kanske att det blir en sista minuten-nödlösning i värsta fall för att jag glömt något. Men eftersom ingen vet hur det skulle ha varit från början så ja, då spelar det ingen roll....

Ses vi i Göteborg förresten? Hoppas!

Det är okej att inte hinna allt

Förut fick jag alltid panik om min att-göra-lista inte var tom vid arbetsdagens slut. Och för att jag verkligen skulle hinna allt så stressade jag järnet. Allt kändes exakt lika viktigt i mitt huvud och hade jag lovat något (till mig själv eller någon annan) så var det det som gällde.

Självklart var det här absolut inte bra eller hälsosamt. Känslan av spända axlar och nacke pga konstant stress är inte härlig. Och kanske kan den där att-göra-listan också vara en metafor för livet i stort. Att det är så lätt att tänka att allt ska hinnas med. Och att allt är lika viktigt.

Men så är det ju faktiskt inte. Allt är inte viktigt. Däremot att lära sig vad som är viktigt - det är vad som spelar roll.

Det är okej att inte hinna allt

Idag har gett mig fasen på att alltid börja dagen med att betämma vilka 1-2 saker som är allra viktigast. Och sen gör jag dem. Hinner jag något mer så är det toppen. Men en vet aldrig vad som händer och vad som kommer emellan. Men 1-2 saker kan jag ha kontroll över.

Och självklart väljer jag också de två sakerna som måste göras först och som är viktigast. Vilket också det kräver sin träning, att på riktigt veta vad som spelar roll. I jobbet går sociala medier och att packa ordrar alltid först för mig.

Men om jag inte skulle hinna allt det så är det inte hela världen. Då gör jag det imorgon istället. Och om det är stökigt på lagret spelar ingen roll. Precis som det där nyhetsbrevet jag hade skrivit upp att jag skulle skicka ut, det kan jag göra någon annan dag. För det är ju faktiskt bara jag som visste att det skulle ut just idag. Knappast någon som sitter och undrar varför det inte landade i inkorgen just idag....

Och så försöker jag alltid tänka - att jag hinner det jag hinner. Och ibland är det också värt att fråga sig om inte vissa saker helt kan strykas från den där att-göra-listan.

För det är ju inte blodigt allvar. Att inte hinna allt är mänskligt. Och också helt vettigt. När det gäller livet i allmänhet så går mitt jobb först av alla aktiviteter (familj och nära relationer räknar jag inte med här, då de så självklart går först). Nu, i december, när jag jobbar väldigt mycket skalar jag bort det mesta andra.

Det är ok att inte träna. Det är ok att tacka nej till saker. Och det är ok att bara vilja vara hemma och titta på teve på kvällarna. Det är t o m sunt. Allt för att orka och må bra. Så ja, så försöker jag leva. Att aktivt välja bort saker. Flytta fram till senare eller stryka helt. Det är inte en svaghet utan en styrka. Att prioritera hårt, oavsett om det gäller den dagliga att-göra-listan eller större livsbeslut, är något som i alla fall ger mig ett lugn.