Kan vi prata om fler företag än bara H&M?

Jag har varit inne på det här ämnet förut (bl a här: Sweatshop - en serie från Aftonbladet TV), men det tål att lyftas igen. Och det är: lite då och då blir det stort ramaskri om dåliga arbetsvillkor och på andra sätt rätt vidriga grejer inom klädtillverkningsindustrin.

Det kan vara ett journalistiskt scoop eller något annat som gör att det återigen sätts fokus på hur våra kläder faktiskt produceras. Och allt som oftast är det Hennes & Mauritz som får klä skott för det här. Till viss del kanske för att de är störst, men personligen tror jag att det också är för att vi konsumenter så gärna vill göra det lätt för oss.

Att peka finger mot ett enskilt företag gör det enkelt för oss att göra något konstruktivt. Vi kan helt enkelt sluta handla på H&M. Och därmed är problemet löst tänker vi. Men så enkelt är det såklart inte. Precis som att varje gång en nyhet om hur textilindustrin verkligen ser ut släpps, så blir vi alltid lika förfärade.

 "Tänk att det verkligen kan vara så här?" "Hur kan det vara möjligt?" Att människor arbetar för löner det inte går att leva på. Arbetstider som är allt annat än lagliga enligt såväl det egna landets lagar som FN:s arbetsrättsliga organ ILO. Ja, att det som möjliggör vår konsumtion av kläder är andras människors hårda arbete - ett slit de faktiskt inte får speciellt mycket betalt för. Allt för att vi tycker oss ha "rätt" till billiga kläder.

Vissa menar att billiga kläder, som det fast fashion faktiskt är, möjliggör är något demokratiskt bra. Att en låg prislapp gör att alla, oavsett inkomst har möjligheten att klä sig moderiktigt och trendigt. Och visst, det ligger något i det. Men det är, ärligt talat bara demokratiskt för oss här i Sverige eller i väst. Knappast för den som har tillverkat plagget.

En riktigt demokratisk och solidarisk handling är snarare att alla ska ha rätt till en arbetssituation som inte är speciellt olik det vi skulle acceptera här i Sverige.

För varför ska någon i exempelvis Bangladesh tycka annorlunda än vad jag som svensk gör? Det är väl ändå rätt allmänmänskligt att vilja ha ett jobb som inte gör en sjuk. Eller får en att dö i förtid. Ett arbete där det går att försörja sig själv och allra helst också en familj. Och det på 40 timmar i veckan. Inte 60, 80 eller 100 timmar per vecka. Eller tycker ni att det är för mycket begärt?

För trots att det här är något som de allra flesta av oss känner till, väljer vi (ja, jag menar faktiskt det. Vi väljer.) att bli bestörta när vi någon gång hör om det i nyheterna. Som att det skulle vara något nytt. Något vi varit helt ovetande inför.

Men det är ingen nyhet. Det är så här hela tiden. Alltid. Hela industrin ser ut så här. Den är skit. Ja, så enkelt är det. Och det handlar inte bara om H&M. Snarare är industrin rätt skitig oavsett om slutprodukten är billig fast fashion eller dyra märkesplagg. 

Jag vill verkligen inte vara cynisk, men när det gäller just den här branschen är det bättre att förutsätta att saker är skit tills motsatsen är bevisad. D v s se förbi vackra lovord, CSR-rapporter och annat lulllull som många företag ägnar sig åt. Och utgå från att verkligheten allt som oftast handlar om löner som inte går att leva på och orättfärdiga arbetsvillkor. 

För branschen och industrin blir inte bra bara för att journalister slutar skriva om det. Eller väljer att endast fokusera på ett eller några företag. Utan snarare är det tvärtom. Ju mer det fokuseras på Hennes & Mauritz desto mer kan alla andra företag flyga under radarn. 

Så om det är något jag verkligen vill uppmana till så är det att alltid var kritisk. Mot alla klädföretag. Fråga, läs och googla. Och förutsätt det värsta tills motsatsen är bevisad. Och det oavsett om det sägs eller skrivs något i media.

(Och om du inte tror mig, läs exempelvis boken Modeslavar, som jag tipsade om förra veckan. Där får bland annat Gina Tricot sin beskärda del av skopan. Och det, kan jag lova, är ingen fin historia.)

Fashion Revolution Day och Slow Fashion-uppropet

På fredag, den 24e april, är det Fashion Revolution Day, en dag för att uppmärksamma att det nu är två år sedan fabriksbyggnaden Rana Plaza kollapsade i Bangladesh och över 1100 textilarbetare miste livet (Mer i denna artikel i DN). Det är också en dag för att lyfta fram de personer som arbetar i produktionen av våra kläder samt att ställa oss själva frågan ”Who made your clothes?”.

Frågan om produktionsvillkor inom textilindustrin är ständigt aktuell. Många saker blir bättre och förändras. Men det går långsamt. Alldeles för sakta om du frågar mig. Det är löner som inte går att leva på, vansinnigt långa arbetstider, dålig arbetsmiljö, bristen på facklig organisering osv. Och det är självklart inte ok.

För mig är detta en fråga om solidaritet och jämlikhet. Det kunde ha varit jag. Jag som arbetade på Rana Plaza eller någon av dess grannfabriker – och skulle jag i sådana fall inte velat ha en säker arbetsmiljö? En lön som går att leva på? Rätten att få vara medlem i ett fackförbund? Och ett arbete som inte gör mig sjuk?

Det som möjliggör att dessa problem kvarstår är att vi om och om igen röstar med plånboken. Vi – konsumenter och företag – skapar indirekt dessa problem genom det system som idag används för produktion och inköp inom modeindustrin. Idag produceras det otroliga mängder kläder: modets fyra säsongskollektioner är idag utbytta till nyheter varje vecka. Sommarrean börjar innan midsommar och mellandagsrean smygstartar under julhandeln. Vi handlar kläder till otroligt låga priser: en tshirt för 79 kr är idag mer av en standard än ett bra erbjudande.

JohannaN_infografik_instagram_nya kläderKlädbranschen går fort, riktigt fort. Och det är också det som gett upphov till uttrycket ”fast fashion” (snabbt mode). ”Fast fashion” sammanfattar hela industrin: slit-och-släng och snabb konsumtion. Tshirten för 79 kr räknar ingen med att den ska hålla mer än några tvättar.

Och detta sätt att konsumera mode skapar ett system av att inget modeföretag (i princip) äger sin egen fabrik utan istället arbetar man med kortare kontrakt – vid minskad försäljning eller om fabriken inte sköter sig är de lätta att säga upp. Det, tillsammans med korta produktionstider, skapar en stress hos fabriksägaren som gör att det är lätt att pressa de anställda att jobba hårdare och längre dagar.

Att skära i kostnader vilket inkluderar löner blir också en naturlig följd av detta och till detta ska sägas att många länder har en lagstadgad minimilön som ligger långt under vad som egentligen är en levnadslön. Detta av konkurrenskäl – många länder vill ha textilindustrin: det skapar jobb och ofta också skatteintäkter, och genom att erbjuda lägre kostnader än andra länder kan regeringar och stater attrahera globala företag (Detta fenomen är också känt som ”race to the bottom”).

JohannaN_infografik_instagram_prispress fashion revolution dayDet finns inget enkelt sätt att lösa alla dessa problem. Det är jag den första att erkänna. För tyvärr är inte lösningen att modemärken betalar mer i lön per anställd, utan allt är oerhört mer komplext än så. Men en början är att sakta ner – leva, tänka och verka mer utifrån Slow Fashions principer. ”Slow fashion” (långsamt mode) är motsatsen till ”fast fashion” och handlar om långsiktighet. Att prioritera kläder utifrån kvalitet, att de är tillverkade under schyssta villkor och där allt är vackert: från tillverkning till utseende. Och det är något som vi alla som såväl konsumenter som modeföretag kan tillämpa mer.

På fredag på två-årsdagen av Rana Plaza lanserar jag Slow Fashion-uppropet: en infografik och film för att förklara vad som skapat den onda cirkel som modeindustrin brottas med men också hur vi som konsumenter kan leva mer hållbart och eftertänksamt.

Jag har, tillsammans med Soja (bästa bästa när det gäller informationsgrafik och animation), jobbat med detta projekt i exakt ett år, och att nu snart får släppa allt känns minst sagt fantastiskt. Med infografiken och filmen så vill jag på ett så enkelt sätt som möjligt berätta både hur modeindustrin fungerar men också vilka konsekvenser det får. Att inget är svart eller vitt, utan att det är både konsumenter och företag som tillsammans bidrar till problemen som finns. Men jag vill också ge konkreta förslag och pepp på hur små ändringar i det egna shoppingbeteendet kan göra stora skillnader. För om vi alla tar små steg så betyder det sammanlagt otroligt mycket - och jag tror på att vi alltid måste börja med oss själva. Och det är just det jag hoppas att Slow Fashion-uppropet ska kunna bidra med och inspirera till.

SlowFashionUppropetJohannaNJag kommer att fira releasen bl a genom en After Work i Stockholm nu på torsdag kl 17.30 och framåt, dit du som är i närheten är hjärtligt välkommen: AW på Frejgatan 47!. Och på fredag kommer vi som sagt släppa själva infografiken, filmen samt hemsidan för uppropet. Jag hoppas att du ska gilla det och också vilja skriva under samt gärna dela det vidare. För ju fler som skriver under, desto fler lovar också sig själva att sakta ner och att steg för steg leva mer Slow Fashion. Men det är också ett sätt att visa modeföretagen att medvetenhet är något som efterfrågas och att vi är beredda att rösta med plånboken. För tillsammans kan vi skapa den förändring vi själva vill se.

Sweatshop - ett wake-up call

I norska Aftenpostens reality-webbserie Sweatshop får tre unga modebloggare åka till Kambodja där de får se hur fast fashion kedjornas kläder blir till och själva spendera en dag bakom symaskinen. Det är så klart ett grymt uppvaknande för bloggarna och de frågar sig själva vad det är för liv att jobba över 12h per dag och för att sedan komma hem och knappt ha råd med mat till familjen.

sweatshop aftenposten En av modebloggarna driver en av Norges största bloggar och har en stor chans att påverka sina läsare - hon postar dock fortfarande outfitbilder med nya kläder från fast fashion kedjorna.

Sweatshops är industrier och fabriker där arbetarna sliter för oresonligt låga löner under hemska arbetsförhållanden. För både kvinnor och män är fysiskt och sexuellt våld vanligt från de managers och arbetsledare som styr arbetet. Kvinnor tvingas till att använda preventivmedel för att en graviditet inte ska hålla henne från jobbet. Det som vanligast produceras i sweatshops är kläder, skor, kaffe, choklad, leksaker och bananer - tänk därför på att om möjligt välja produkter som är schysst producerade.

Aftenpostens webbserie är extremt viktigt och förhoppningsvis ett wake-up call för många. Det går att förändra och hjälpa dessa människor men då måste vi hjälpas åt och göra det tillsammans. Genom att ställa krav på de företag som står bakom dessa sweatshops kan vi kanske göra någon skillnad och ge dessa människor en bättre framtid. På Laborrights.org finns nyheter och information om vad som kan göras för att förändra.

Vi som konsumenter har chansen att påverka och rösta med våra plånböcker. Vart vi handlar spelar roll, så fundera gärna på vad du vill stödja med dina pengar nästa gång du ska göra ett köp.

 

Siri von Bothmer: Hållbart mode är för mig kombinationer

Hej!Jag har fått äran att vara gästbloggare hos JohannaN och tänkte skriva några rader om mina tankar kring hållbart mode. Hur kan man gå till väga? Vad handlar det om? Inspiration till att hitta sin stil på ett hållbarare sätt.

SiriJag heter Siri von Bothmer och har ett stort intresse för mode, stil och design och inte minst om hur vi på jorden kan utveckla denna vackra konst till något som kan hålla.

I dagsläget far både människor och djur illa på grund av konsumtionen. Den är så otroligt hög och kläder produceras under dåliga förhållanden och med matierial som gör skada för naturen. Det är bra att ekologi och hållbarhet har blivit en trend. Det är viktigt att det uppmärksammas och tas till vara på. Men det är inte bara producenterna och modeskaparna som kan göra skillnad. Det är framförallt vi konsumenter. Vad vi väljer att handla. Hur vi väljer att handla.

Olika stilar och trender är för mig och många andra en konst. Ett sätt att uttrycka sig och sin personlighet. Trender växlar, och ju oftare ju mer vill vi konsumera. Det är här vi måste börja agera annorlunda. Det finns många fördomar när orden ekologiska kläder och hållbart mode kommer upp. Men det behöver inte betyda jordnära nyanser av endast linnetyg. Att vara modemedveten på ett hållbart sätt kan innebära många saker. Ett starkt ledord för mig som ger inspiration är kombinationer. Att kunna kombinera kläder är ett fanstasiskt sätt att sätta uttrycket slowfashion i praktiken. Kombinera vintage och second hand med nytt. Kombinera dina olika kläder i olika outfits. Kombinera dina mormors gamla mockaskor med ett par nya kostymbyxor.

Jag vet att det är svårt att hålla sig. Jag har kommit och blivit någon typ av shoppaholic och det är inte lätt att slita sig från dom där supersnygga byxorna eller den där perfekta kavajen. Men jag menar inte heller att det är det man måste. Men det jag försöker med är att handla med eftertanke. Finns plagget i ekologiska material? Kan jag kombinera det med många olika plagg? Ibland kan det vara värt att lägga den där extra kronan för ett plagg som faktikt håller. Det är något som jag måste säga åt mig själv hela tiden. Just nu sitter jag och skriver i en skjorta från min farmors garderob, ett par svarta jeans och ett par sprillans nya loafers. En kombination som jag trivs i. Skorna är ett bra köp, som passar till mycket och att ta tillvara på farmors skjorta är ju hur värdefullt som helst! Vintage är också ett superbra sätt att gå till väga. Mode och trender är återkommande och plötsligt blir kombinationerna oändliga.

Jag är uppvuxen i en turistverksamhet. En trädgård med restaurang belägen på en liten skärgårdsö där norrmän med mycket pengar gillar att spendera just dessa. Mina föräldrar valde denna plats för att inspirera. För att konsumtionen som då är hög på just ett sånt här ställe, ska ske på rätt saker. En trädgård där maten odlas till restaurangen och kretsloppen är tydliga. Inget går till spillo. Precis så kan man arbeta med mode och stil. Nära och användbart under flera områden. Verksamhetens slogan lyder Inspiration till ett hållbart gott liv och precis den meningen har jag valt att ta in i mina egna intressen. Vi måste ta vara på det fantastiska liv vi fått. Det går att jobba in i alla branscher och inte minst i modebranschen. Hösten är här och med det kommer en underbar ny modesäsong, bli inspirerade och komihåg – kombinationer!

Vill ni ha mer inspiration så får ni gärna besöka min wordpressida, http://sirivonbothmer.wordpress.com/.

Varje måndag under hösten presententerar JohannaN en ny gästbloggare på temat hållbart mode och Slow Fashion. Vi vill visa på alla de perspektiv, tankar och levnadssätt som finns inom hållbarhet och mode. Och vi hoppas och tror att det ska inspirera dig i din vardag. Vill du veta mer om Slow Fashion? Läs mer om vår gratis mailprenumeration här. Vill du gästblogga? Läs mer här. För att se alla gästblogginlägg, klicka här.

slowfasionblogg-johannan

Om att växa och nå sina mål, del 4

Jag har tidigare berättat om mina mål med JohannaNs produktion, läs mer arbetet och målen i inläggen "Om att växa och nå sina mål, del 3" och "Om att växa och nå sina mål, del 2". Och vi är just nu i arbetet med att undersöka alternativen för den mässing vi använder. Tyvärr är det krångligare än vad jag först trott. Tillsammans med Boy, som är den som sköter allt praktiskt kring produktionen, har vi undersökt ursprunget kring den mässing vi idag använder samt vilka alternativen skulle vara. Flera möten via Skype och funderingar så är processen igång, men som ofta annars är just bristen på transparens och tillgång till fakta problemet. Att spåra var vår mässing kommer ifrån är lättare sagt än gjort. Idag köper Boy upp ark av mässing på en marknad i Bangkok. Mässingen vi idag använder är nytillverkad, och enligt försäljaren vet man bara att det är på import. Vilket är helt galet då Thailand är ett land som just har stora fyndigheter av just zink och koppar som man gör mässing av. Det känns alltså inte helt ok, och alternativet som finns är alltså återvunnen mässing som enligt uppgift är gjord i Thailand. Allt väl, och här känns valet enkelt. Självklart ska vi byta till återvunnen mässing. MEN!

MässingJohannaN Det finns fler aspekter i det här: en praktisk och en estetisk. Och tyvärr väger de väldigt tungt. Den återvunna mässingen går endast att köpa i stora kvantiteter (vi pratar ton), mycket större än vad vi arbetar med i dag. Mässingsarken har inte samma tjocklek som vi använder idag plus att den är mer svårarbetad. Dessutom måste man också tillsätta nytt material i det återvunna för att få allt binda ihop, dvs den återvunna mässingen består inte till 100% av återvunnet material.

Och så till det som tyvärr är det viktigaste: det återvunna materialet har en annan struktur och annat utseende, det går helt enkelt inte att skapa smycken som ser ut som de vi gör idag. Och det om något känns väldigt trist. För min starka tro är att vi först och främst måste göra smycken som är vackra. Sedan är produktionen självklart viktig. Men INGEN kommer någonsin att bära något fult bara för att det är schysst gjort. Jag gör det inte, och knappast du heller. (Om det har jag skrivit tidigare: "Svensk hållbarhet håller inte" och "Svensk hållbarhet håller inte, del 2")

Så som ni förstår har vi en rejäl utmaning framför oss här: kan det fungera praktiskt och utseendemässigt att jobba med det återvunna materialet? Eller kommer vi då att göra för mycket avkall på vår design? Nästa steg är att vi ska göra några smyckesprover av den återvunna mässingen, allt för att se om det kanske kan fungera ändå? Processen är i alla fall igång, och tips, diskussioner och funderingar mottages som vanligt tacksamt!

"Svensk hållbarhet håller inte" del 2

Jag skrev häromdagen ett inlägg kring en väldigt bra artikel från Svenska Dagbladet. Artikeln hittar ni här: "Svensk hållbarhet håller inte", och mitt inlägg läser ni här: "JohannaN - Svensk hållbarhet håller inte" Jag har ju självklart en förhoppning om att alla produkter i framtiden ska vara tillverkade på ett så schysst och hållbart sätt som möjligt. Att det ska vara en självklarhet att ingen eller inget har farit illa i processen att producera min mat, mina kläder eller de andra sakerna jag använder. Men för att nå dit måste man först till viss del bli en del av dagens värld. Med exemplet mode: så tror jag helt enkelt att man förstå måste spela efter de regler som idag gäller, samtidigt som man också adderar till det man tror på och vill förändra. Det innebär givetvis dubbelt så mycket jobb, men jag tror faktiskt att det är enda sättet att verkligen förändra.

Att få fler konsumenter att välja ekologiska och schysst tillverkade kläder innebär att ALLT annat måste vara precis så bra som de kommersiella märkena gör. Kvalitet, design, trend (och till viss del också pris) samt hur det marknadsförs och skyltas upp MÅSTE hålla minst lika hög kvalitet som alla de andra plaggen och märkena. Först därefter kan det hållbara lyftas upp, och det är också då de schyssta kläderna kan konkurrera på allvar. De handlar om "den starkes överlevnad" och inte om välgörenhet eller dåligt samvete. Och detta gäller även ex. de små butikerna överlevnad gentemot de större kedjorna och de små märkena mot de större. Vi måste vara bättre på allt. Först då kommer man som butik och/eller modemärke att genuint väljas om och om igen.

Jag som privatperson och konsument skulle, trots att jag brinner för de här frågorna, ALDRIG göra avkall på designen av ett plagg bara för att det skulle vara bättre producerat än ett annat. Och det tror jag gäller de flesta. Det låter otroligt hårt och känslokallt, men om jag skulle säga något annat skulle jag ljuga. Och det är nog därifrån vi måste utgå om vi ska vara ett modeföretag med hållbarhet som affärsidé. Oavsett vad vi vill eller inte.

/Johanna