Hur att bli förminskad av män slutade vara min vardag

För några år sedan hamnade jag rätt ofta i situationer där jag kände mig förminskad som kvinna. Där killar och män fick fördelar av den uppenbara och enkla anledning att de hade fötts med något dinglande mellan benen (bisarr grej egentligen, att det vi gömmer innanför underkläderna är det som avgör hur vi blir bemötta i samhället).

Innan jag startade mitt företag hade jag egentligen inte reflekterat så mycket över de orättvisor som faktiskt finns. Jag hade snarare en naiv bild av att det nog bara handlade om att ta för sig mer som tjej. Och då jag alltid varit rätt bra på att ta för mig var ju inte det något problem.

Min butik - som inte finns pga av alla gubbar. Utan snarare trots dem.

Min butik - som inte finns pga av alla gubbar. Utan snarare trots dem.

Tills jag startade företag som sagt. Då insåg jag att det handlade inte ett skit om hur mycket jag tog för mig. Jag blev inte tagen på allvar ändå. Jag blev förminskad och sedd som en ung och oerfaren tjej. Och visst, rent faktamässigt stämde det. Jag startade JohannaN när jag var 22 år. Men det jag inte hade räknat med var att en kille med lika liten erfarenhet och samma ålder som mig ansågs som lovande, intressant och driven.

Jag hade ju fram tills nu alltid tänkt att det skulle vara samma lika. Men tji fick jag. Och de här situationerna blev som sagt så vansinnigt tydliga i särskilt några specifika sammanhang: entreprenörskapstävlingar, entreprenörsevent och olika företagsmingel. Ja, alla tillfällen när det skulle mätas och värderas hur lyckad en är som företagare.

När det ska jämföras affärsidéer, omsättning, vinst, kontakter och nätverk. När det ska pitchas, säljas in och snackas. Och om ni funderar vad konkret som hände under de här tillfällena så har jag bloggat om det här: Det här med att vara tjej.

Och om du tänker att jag bara känner massa saker (för så gör ju tjejer, eller hur? De är ju mer känslomässiga än rationella…..) så har Luleå Tekniska Universitet i en undersökning faktiskt lett detta i bevis. Det ni. Och om det skriver jag här: Det här med att vara tjej, del 2.

Och vet ni, i de där entreprenörssammanhangen snackas det så jädrans mycket skit. Och det hittas på så mycket dumt. Visst kan jag ta för mig mer, och nog har jag blivit bättre på det med åren (Hur det har gått till har jag skrivit om här: Om att ta sig själv på allvar) Men ärligt talat, det här är inte roliga sammanhang.

Att bli förminskad och verbalt klappad på huvudet är inte kul. Det ger bara dålig energi. Så mitt svar på allt detta är faktiskt: varför ska jag aktivt utsätta mig för de här sammanhangen? Jag behöver inte dem. De behöver nog mig, men de fattar det inte själva. Än. Så därför har jag, sedan ungefär ett år tillbaka, aktivt valt att undvika dessa event.

Kanske låter det lite fegt och slött. Men JAG blir inte en bättre entreprenör och människa av att stå och mäta snopp (som jag inte ens har) med dessa människor. Däremot har jag all möjlighet i världen att skapa mitt eget sammanhang. Av män och kvinnor som är respektfulla, roliga, härliga och kunniga.

Att skapa sitt eget nätverk är lätt. Det är bara att vara trevlig och prata med andra som också är det. Andra som delar mina värderingar. Bara för att någon arrangerar företagsmingel med ”fantastiska möjligheter att utveckla ditt företagande och ditt kontaktnät” så betyder det inte att det är bra för mig. Jag mår inte bra av att stånga mig blodig över idioti.

Jag har i smått tagit en del kamper. Entreprenörstävlingen där jag ifrågasatte att det bara var män som vunnit ”Årets grundare” flera år i år (Och då är det fyra personer som vinner varje år). Och fick svaret ”Jag har själv döttrar (klassiker! Min anm.), och tror självklart på jämställdhet. Men vi har inte hittat någon kvinna som kvalificerar till priset. Men du vann ju Årets unga entreprenör och du är ju kvinna, så vi gör det vi kan!”

”Leta bättre då!” svarade jag. Och kände att nä, det här gör mig inte gladare. Istället samlar jag numera på människor som bekräftar mig för den jag är och det jag gör. Jag tror inte på att brösta upp sig som inför en tuppfäktning. Det gör inte mig lycklig. Och det är inte så en får vänner. Och om det är något jag verkligen uppskattar med att driva företag så är det just alla jag har lärt och lär känna – och som jag dagligen lär mig av och utvecklas tillsammans med.

Och för mig kommer det inte ur de sammanhang där jag tidigare trodde att jag borde vara.

Du som driver företag (eller är anställd för den delen), har du liknande erfarenheter? Eller har du upplevt precis tvärtom? Kommentera och diskutera - det blir så mycket roligare så! <3 

Det här med att vara tjej... del 2

För två veckor sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken "Det här med att vara tjej ...". Inlägget handlade om den ojämställdhet och de olika bemötanden en tjej/kvinna respektive en kille/man får som driver företag. Från att jag startade mitt företag JohannaN för sex år sedan har jag om och om igen konfronterats med orättvisor som bara beror på mitt kön. Och därför blev jag både glad, och sjukt ledsen, över att så många kände igen sig i min berättelse.

TACK alla ni som har läst, kommenterat och delat vidare! Det betyder otroligt mycket för mig att fler vill diskutera det här och förhoppningsvis betyder det också att vi tillsammans lättare kan uppmärksamma och sätta fingret på ojämställdheten när det väl sker! Men som sagt, det gör mig också ledsen. För när vi uppenbart är så många som har liknande erfarenheter så betyder det att det definitivt handlar om en struktur. Där det här konsekvent pågår.

Och det som är min och era berättelser finns det också vetenskaplig forskning och statistik på. Siffror som visar att alla våra erfarenheter också går att räkna och mäta - och att det definitivt stämmer. Jag tänkte därför idag berätta om en rapport som nyligen släppts, en studie som är gjord på uppdrag av Tillväxtverket och genomförd av två biträdande professorer i redovisning och styrning vid Luleå tekniska universitet: Malin Malmström och Jeaneth Johansson.

Många som startar företag behöver hjälp med pengar för att kunna realisera sitt företag. Och det går att söka på olika sätt, bl a finns det en hel del offentlig finansiering att söka (mer om vad det är här) och det kan vara bidrag, lån, riskkapital eller krediter. Anledningen är att Sverige vill ha ett starkt näringsliv som ger skatteintäkter och jobb m.m. och därför avsätts pengar för att stötta just nya företag inom ex. innovation, tillväxt och export.

Och det Malmström och Johansson har undersökt är vilka som får ta del av dessa pengar samt hur bedömningen har gjorts. Syftet med studien har helt enkelt varit "att synliggöra strukturer i det företagsfrämjande systemet och det som händer i de slutna rum där bedömning av potential görs och beslut om finansiering fattas".

Malmström och Johansson har både läst igenom de ansökningar som kommit in samt suttit med på de möten där besluten om vilka som får eller inte får finansiering har fattats. De har alltså hört diskussionerna om de olika ansökningarna och utifrån det fann de, det tyvärr sorgliga, resultatet:

Män och kvinnor bedöms olika.

Värt att nämna är att de som sitter och bedömer utdelning av kapital är proffs. Det är inga dumskallar - men likaväl är de en del av samhället och kategoriserar, precis som många av oss, människor efter olika stereotyper. Det gör att män och kvinnor helt enkelt tillskrivs olika egenskaper och därmed påverkar det förväntningarna på hur kvinnor respektive män som driver företag är och beter sig.

Det studien visar är alltså följande generella föreställningar (du hittar allt det jag skriver om i ett sammanfattande faktablad om studien här: Under ytan - hur går snacket och vem får pengarna?)

Företagande kvinnor:

  • är försiktiga
  • vågar inte ta stora lån
  • vågar inte göra stora investeringar
  • behöver endast små medel
  • är verksamma i "fel" branscher som är icke-finansieringsbara och saknar tillväxtpotential

Företagande män:

  • vågar satsa
  • behöver stora medel
  • är verksamma i "rätt" branscher som är finansieringsbara och har tillväxtpotential.

Detta leder såklart till normen att det är värt att satsa på män. Dessutom betyder detta attkvinnor "behöver" mindre pengar för att kunna utveckla sina företag - och de hänvisas till sk. mikrofinansiering.

Det intressanta i det här är att när Malmström och Johansson har läst igenom ansökningar från 213 företag så finns det INGEN skillnad mellan kvinnors och mäns företag. Storlek, tillväxt, presationsnivå, finansiell risk eller betalningsförmåga - allt är samma.

Kvinnor och män skriver likvärdiga ansökningar och har alltså på pappret samma potential att få del av dessa pengar. MEN snacket när ansökningarna diskuteras och bedöms är ändå annorlunda beroende på vilket kön som har sökt pengar.

Och tyvärr gör det mig inte förvånad. Här är några exempel som återfinns i studien:

Samma ord - men olika innebörd.
När en man beskrivs som försiktig så betyder det att han är sansad, vilket är positivt. När en kvinna är försiktig så är det däremot negativt eftersom det betyder att hon inte vågar. Samma gäller ordet ung. Män är "unga och lovande" och kvinnor är "unga och oerfarna".

Allmängiltigt eller detaljerat.
När kvinnor beskrivs positivt så är det i allmänna ordalag som: "Hon har nog koll". En man beskrivs mer detaljerat: "Han har en bra utbildning och har kompetens"

Och när kvinnor och män beskrivs negativt så är det precis tvärtom. En kvinna beskrivs som "Hon behöver hjälp med affärsidén" (detaljerat) och en man som "Han är inte riktigt igång" (allmängiltigt)

Är respektive gör
Kvinnor beskrivs mer i passiv form, "är och har" och män i aktiv form "gör och kan". Vilket betyder att om kvinnor så sägs det: "Hon har flera uppdrag" och om män: "han gör en väldigt stor satsning"

Detta sätt att diskutera leder ju såklart till att män bedöms ha mest potential och entreprenöriell förmåga. Och det är också de som får mest pengar. Kvinnor driver idag ungefär 30 % av Sveriges företag, men 90 % av den offentliga finansieringen går till män. Vilket såklart är sjukt orättvist. MEN det jag främst vill prata om är: vad gör det här snacket med de det berör?

Att hela tiden förväntas vara på ett visst sätt gör ofta att en till slut möter upp till stereotyperna. Om jag får höra tillräckligt många gånger att jag som kvinna är försiktig och inte vågar satsa - ja, då kommer jag bli rädd och inte våga. Och om jag som man om och om igen får höra att jag är lovande, stark och duktig - självklartbygger det mitt självförtroende och min förmåga och kapacitet att nå längre.

Den här studien är bara ett utsnitt av verkligheten, men det som gör den så intressant är att den är gjord inom en sektor (den offentliga) som säger sig främja jämställdhet och jämlikhet. Tillväxtverket har och har haft under flera år stora projekt med just fokus att öka jämställdhet inom Sveriges företagande.

Snacket och stereotyperna som studien kartlagt finns alltså inom den sektor som antagligen är mest medveten (min tanke i alla fall) när det gäller sambandet mellan företagande och ojämställdhet. Men ändå är det så här.

Jag var i förra veckan på en konferens där denna studie, plus mycket annat med fokus på detta ämne, presenterades. Dagen var ordnad av Tillväxtverket - och att de nu tagit fram en nationell strategi för "ett företagsfrämjande på lika villkor" är såklart fint. Men det kommer att kräva hårt arbete på många håll för att nå en förändring.

Ett tydligt exempel var när myndigheten för innovations, VINNOVAs, generealdirektör i ett panelsamtal pratade om hur de aktivt arbetade för en ökad jämställdhet när det gällde just ansökningar och utdelning av bidrag, eftersom det är "oerhört viktigt". Hon lade till: "Men tjejer måste också ta för sig mer! De kan inte skriva ansökningar på det sätt som de gör idag. Ta för er!"

Och vet ni, just det är jag så sjukt jävla less på att på få höra hela tiden. Om jag bara tog för mig mer. Om jag bara blev lika bra på att ta för mig som killarna så skulle problemet vara löst. Om jag blev mer som killarna så skulle det vara bra.

Men vem har sagt att deras ansökningar, sätt att vara och bete sig är det rätta och normen? Det kanske är så att killar, generellt, borde ta för sig mindre? Lämna plats. Varför är det hela tiden mitt ansvar, som tjej, att ändra och anpassa mig? Kan det inte för en gångs skull INTE vara mitt ansvar?

Kan det inte vara mäns ansvar att backa lite? Och de som bedömer oss ansvar att syna och ifrågasätta? Fråga oss professionella och konkreta frågor: hur har du tänkt här? Och varför? Lita inte blint på att någon som "tar för sig" är bättre än den som inte gör det. Jag hoppas att det är vad en levererar i slutändan som ska spela roll. Inte vem som snackar högst och mest. Och har störst förväntningar på sig.

Vänliga hälsningar, "ung och oerfaren"

Det här med att vara tjej...

Jag har alltid varit rätt bra på att ta plats och också sett det som en självklarhet att ta utrymme och bli lyssnad på. Jag är äldsta barnet och var också det enda tills att jag var sju år och min lillebror föddes. Och det har definitivt bidragit till att det här självklara i att ta utrymme också ivrigt påhejats och understötts av mina föräldrar. Så att prata högt och käfta emot när något känts orättvist har alltid legat nära till hands hos mig. Och att då tänka att världen är ojämställd, och där killar och tjejer har olika förutsättningar, tog rätt länge innan jag förstod. För jag tänkte: "men då är det väl bara att ta för sig då! Jag har då aldrig märkt att det skulle vara någon skillnad"

Men vet ni, första gången det blev riktigt tydligt var under ett utvecklingssamtal i högstadiet. Sammanhanget var att jag och några av killarna i klassen hade en konflikt. Och mina föräldrar undrade om min klassföreståndare hade någon lösning på problemet.

Han svarade (och det här är samma person som jag verkligen tyckte om och såg upp till): "Johanna tar ju väldigt mycket plats. Så om hon bara backade lite och inte sa emot så mycket så skulle det inte vara något problem. Så du kanske kan prova med att vara lite tystare?"

Min bild av att spela utifrån samma regler som killarna fick sig en rejäl törn. Jag tog lika mycket plats som dem men fick rådet att backa för att inte reta upp dem i onödan. Hur sjukt är inte det? De olika förväntningar och tankesätt som finns om killar och tjejer i samhället började gång på gång synas för mig.

Men det var först flera år senare när jag startade mitt företag som det blev så oerhört tydligt. Om jag tidigare bara sett och anat små saker - så blev det nu alldeles för många saker för att kunna fortsätta blunda.

Jag har aldrig sett så stora skillnader i bemötandet mellan män och kvinnor som när det gäller att driva företag. Jag kan räkna upp tusen saker. Vissa har jag mött själv, andra har jag hört om. En av dem, och som jag tänkte berätta om idag är:

Killar blir lyssnade på. Tjejer ifrågasatta.

Cykelhalsband Tjej
Cykelhalsband Tjej

(Först och främst, ja, ni fattar att jag utifrån mina erfarenheter nu kommer dra alla tjejer/kvinnor och killar/män över en kant och generalisera. Men det är alltså strukturer vi snackar om, inte individer. Så, nu var det sagt.)

Killar kan berätta vad som helst och bli trodda på. Om de berättar att deras framtida bolag inom ett år kommer omsätta 10 miljoner dollar då nickar folk imponerat. Det har hänt mig i en entreprenörstävlingen.

Själv fick jag frågan: "men om fjädrar blir trendigt, byter du material då?" Det efter att jag berättade att jag skapar smycken som är tidlösa och inte baseras på trend. Sen fick jag rådet att flytta min produktion till Kina för att "arbetsvillkoren är mindre viktiga där och allt är billigare". Efter att jag berättade att hållbarhet och schysst produktion är min affärsidé.

Killen som omsatt några hundratusen kronor året innan fick inga kritiska frågor, istället imponerades alla av hans snack om de framtida dollarmiljonerna. Måste jag tillägga att han vann tävlingen?!

Och samma tävling har vunnits av en kille de senaste nio åren (den har funnits i 10 år...). Vad är grejen?

Är tjejer sämre? Nej. Jag har klurat så sjukt mycket på det här och kommit fram till följande: Killar har ett slags inbyggt självförtroende som gör att de går in i saker med en sådan trygghet att de kan komma undan med vad som helst. Tjejer har inte det, varför vet jag inte.

Jag vet vad jag kan prestera, men jag skulle aldrig någonsin säga något som jag sen inte kan leva upp till. Och det tycker jag är något jag märker hos de allra flesta tjejer jag träffat. Och motsatsen hos många killar.

En kille kan skicka ut ett pressmeddelande (har också hänt) där de berättar att "nu öppnar företaget filial i stor svensk stad och vi expanderar stort". Sanningen: en provisonsanställd kompis som sålde via telefon hemifrån i den nämnda svenska staden. En tjej, läs jag exempelvis, hade sagt: "Ja, alltså nu satsar vi ju på en ny stad, men det är inte så märkvärdigt... en kompis som jobbar lite extra. Men ska bli kul att se vad det kan bli..."

Kontentan av det här blir i företagsvärlden att den som rakryggat snackar mest självsäkert är den som attraherar andra. Investerare, kunder och andra som är intresserade. Sen vad som exakt är sant eller inte spelar mindre roll. Viktigast är ytan. Och där säger min erfarenhet att killar är bättre på att måla upp en fin sådan.

Borde vi tjejer bli mer som dessa killar för att ta plats? Nej. Det är ju ett osunt och ohärligt beteende. Jag hoppas istället på lite mer realism. Att vi säger exakt det som är sant. Och levererar och lever upp till det vi lovar.

Och att vi alla tar ett större ansvar att ifrågasätta skitsnack. Kolla siffror, ifrågasätt floskler och stora ord. Be dem förklara sig, vad menar de? Vad är sant på riktigt? Spräck hål på den där uppblåsta självsäkerheten. Boosta de tjejer (och killar) som gör bra grejer, är ödmjuka och schyssta. Och låt alla som är bra på det de gör ta plats - inte de som snackar mest skit.

Vet ni, jag är uppriktigt sagt så jäkla less och förbannad på att det 2015 är på det här sättet. I Sverige. Förra året var jag på en annan entreprenörsgala. 5 av 5 som var nominerade till "Årets grundare" var män. Hur är det möjligt? Hur kan juryn inte anstränga sig lite mer när de letar?

Att låta både män och kvinnor ta plats och bli lika självklara som företagare handlar också om att skapa förebilder. En sådan som jag definitivt hade behövt lite extra energi ifrån under det där utvecklingssamtalet i högstadiet.

Ingen i företagsvärlden har en självklarhet att ta plats - först och främst måste vi förtjäna den. Och då vi tjejer och kvinnor tenderar att alltid förtjäna den plats vi tar i dagsläget så handlar det om att många killar och män måste backa. Och börja leverera istället för att snacka skit.

(Mitt favoritcitat alla gånger är: "“Den dag vi har lika många medelmåttiga kvinnor som vi har medelmåttiga män i styrelserummen, då är vi jämställda" - Marianne Nivert)