Fashion Revolution Day och Slow Fashion-uppropet

På fredag, den 24e april, är det Fashion Revolution Day, en dag för att uppmärksamma att det nu är två år sedan fabriksbyggnaden Rana Plaza kollapsade i Bangladesh och över 1100 textilarbetare miste livet (Mer i denna artikel i DN). Det är också en dag för att lyfta fram de personer som arbetar i produktionen av våra kläder samt att ställa oss själva frågan ”Who made your clothes?”.

Frågan om produktionsvillkor inom textilindustrin är ständigt aktuell. Många saker blir bättre och förändras. Men det går långsamt. Alldeles för sakta om du frågar mig. Det är löner som inte går att leva på, vansinnigt långa arbetstider, dålig arbetsmiljö, bristen på facklig organisering osv. Och det är självklart inte ok.

För mig är detta en fråga om solidaritet och jämlikhet. Det kunde ha varit jag. Jag som arbetade på Rana Plaza eller någon av dess grannfabriker – och skulle jag i sådana fall inte velat ha en säker arbetsmiljö? En lön som går att leva på? Rätten att få vara medlem i ett fackförbund? Och ett arbete som inte gör mig sjuk?

Det som möjliggör att dessa problem kvarstår är att vi om och om igen röstar med plånboken. Vi – konsumenter och företag – skapar indirekt dessa problem genom det system som idag används för produktion och inköp inom modeindustrin. Idag produceras det otroliga mängder kläder: modets fyra säsongskollektioner är idag utbytta till nyheter varje vecka. Sommarrean börjar innan midsommar och mellandagsrean smygstartar under julhandeln. Vi handlar kläder till otroligt låga priser: en tshirt för 79 kr är idag mer av en standard än ett bra erbjudande.

JohannaN_infografik_instagram_nya kläderKlädbranschen går fort, riktigt fort. Och det är också det som gett upphov till uttrycket ”fast fashion” (snabbt mode). ”Fast fashion” sammanfattar hela industrin: slit-och-släng och snabb konsumtion. Tshirten för 79 kr räknar ingen med att den ska hålla mer än några tvättar.

Och detta sätt att konsumera mode skapar ett system av att inget modeföretag (i princip) äger sin egen fabrik utan istället arbetar man med kortare kontrakt – vid minskad försäljning eller om fabriken inte sköter sig är de lätta att säga upp. Det, tillsammans med korta produktionstider, skapar en stress hos fabriksägaren som gör att det är lätt att pressa de anställda att jobba hårdare och längre dagar.

Att skära i kostnader vilket inkluderar löner blir också en naturlig följd av detta och till detta ska sägas att många länder har en lagstadgad minimilön som ligger långt under vad som egentligen är en levnadslön. Detta av konkurrenskäl – många länder vill ha textilindustrin: det skapar jobb och ofta också skatteintäkter, och genom att erbjuda lägre kostnader än andra länder kan regeringar och stater attrahera globala företag (Detta fenomen är också känt som ”race to the bottom”).

JohannaN_infografik_instagram_prispress fashion revolution dayDet finns inget enkelt sätt att lösa alla dessa problem. Det är jag den första att erkänna. För tyvärr är inte lösningen att modemärken betalar mer i lön per anställd, utan allt är oerhört mer komplext än så. Men en början är att sakta ner – leva, tänka och verka mer utifrån Slow Fashions principer. ”Slow fashion” (långsamt mode) är motsatsen till ”fast fashion” och handlar om långsiktighet. Att prioritera kläder utifrån kvalitet, att de är tillverkade under schyssta villkor och där allt är vackert: från tillverkning till utseende. Och det är något som vi alla som såväl konsumenter som modeföretag kan tillämpa mer.

På fredag på två-årsdagen av Rana Plaza lanserar jag Slow Fashion-uppropet: en infografik och film för att förklara vad som skapat den onda cirkel som modeindustrin brottas med men också hur vi som konsumenter kan leva mer hållbart och eftertänksamt.

Jag har, tillsammans med Soja (bästa bästa när det gäller informationsgrafik och animation), jobbat med detta projekt i exakt ett år, och att nu snart får släppa allt känns minst sagt fantastiskt. Med infografiken och filmen så vill jag på ett så enkelt sätt som möjligt berätta både hur modeindustrin fungerar men också vilka konsekvenser det får. Att inget är svart eller vitt, utan att det är både konsumenter och företag som tillsammans bidrar till problemen som finns. Men jag vill också ge konkreta förslag och pepp på hur små ändringar i det egna shoppingbeteendet kan göra stora skillnader. För om vi alla tar små steg så betyder det sammanlagt otroligt mycket - och jag tror på att vi alltid måste börja med oss själva. Och det är just det jag hoppas att Slow Fashion-uppropet ska kunna bidra med och inspirera till.

SlowFashionUppropetJohannaNJag kommer att fira releasen bl a genom en After Work i Stockholm nu på torsdag kl 17.30 och framåt, dit du som är i närheten är hjärtligt välkommen: AW på Frejgatan 47!. Och på fredag kommer vi som sagt släppa själva infografiken, filmen samt hemsidan för uppropet. Jag hoppas att du ska gilla det och också vilja skriva under samt gärna dela det vidare. För ju fler som skriver under, desto fler lovar också sig själva att sakta ner och att steg för steg leva mer Slow Fashion. Men det är också ett sätt att visa modeföretagen att medvetenhet är något som efterfrågas och att vi är beredda att rösta med plånboken. För tillsammans kan vi skapa den förändring vi själva vill se.

Att välja lyhördhet

Dagen efter valet och luften gick uppenbart ur Sverige. Det som diskuteras idag är faktumet att 13 % röstade på Sverigedemokraterna - ett parti med tydliga rötter och kopplingar till nationalism och rasism. Hur kunde det hända? Värderingar som 87 % av Sveriges befolkning känner sig upprörda och illamående över.

Tidningar och sociala medier svämmar över av tankar, analyser och aggressioner mot hur det kunde gå såhär. Känslan av uppgivenhet och vanmakt. Vilka är dessa 13 %? Hur kunde de? Och jag tror att det handlar om just det: uppgivenhet och vanmakt mot vårt samhälle. Det är dags att sakta ner, fundera och tänka efter. Vad betyder detta valresultat? Vad vill dessa 13 % av Sveriges befolkning säga?

Lösningen är inte så enkel som att säga att de skulle vara mindre begåvade eller kunniga - eller att enkelt dra slutsatsen att de bara är rasister. Istället är dessa mer än en tiondel av Sveriges befolkning snarare ett symptom på att något inte står rätt till. Jobben, skolan, välfärden och flykting- och migrationspolitiken är de valfrågor som svenskarna har rankat som viktigast.

Utanförskap (och bristen på känslan av att vara inkluderad i samhället) är något som också diskuteras och känns - oavsett om du bor i glesbygd eller miljonprogramsförort. Avståndet till Riksdagshuset i Stockholm är för många väldigt långt.

Jag tror på ett land och en värld där vi ser allas lika värde - och det gäller oavsett om det gäller en Sverigedemokratisk väljare eller någon annan. Vi använder vår röstsedel för att uttrycka något. Vår vision eller vårt missnöje. Vår dröm eller vår misstro. Därför måste vi nu, mer aktuellt än någonsin, skapa ett Sverige där alla känner sig sedda och lyssnade på. Och värderade.

Oavsett bakgrund, utbildningsnivå eller sociala och ekonomiska förutsättningar. Det är enda sättet att skapa det Sverige som en majoritet (87 %) av Sveriges befolkning uppenbarligen vill ha. Och i det ingår det ett ansvar att se alla våra medmänniskor - prata, lyssna och ta in det som sägs. Bemöta och diskutera som jämlikar.

Soran Ismail har i en oerhört bra dokumentär på P1 sagt att i alla de samtal han haft med SD-väljare har det handlat om jobb och bristen på jobb. Inte rasism. Det är dags för oss alla, och särskilt de politiska partier som nu tillsammans valts in i riksdag och regering att se SD:s väljare, men utan att närma sig SD:s politik (Läs dagens utmärkta debattartikel i DN om just detta).

Jag arbetar hårt för att skapa en mer hållbar värld - och i det begreppet inberäknas såväl miljömässig som ekonomisk och social hållbarhet. Vilket för mig inkluderar lyhördhet. Att se sin omgivning och sina medmänniskor. Att aktivt vilja förstå varandra och alla våra tankar, förhoppningar och problem.

Det gör vi inte genom att fördumma och smutskasta de 13 % som demokratiskt har röstat på något vi övriga 87 % så tydligt anser är fel. Det gör vi istället genom att lyfta upp de frågor som på allvar är anledningen till den här utvecklingen: jobb, skola, välfärd och den uppenbara bristen på inkludering. Och att välja lyhördhet tycker jag är en bra början på de kommande fyra åren.