Att rita om kartan en aning

Jag startade JohannaN i februari 2009, d v s för exakt åtta år sedan. Min ambition sedan dag ett har alltid varit att skapa smycken där hållbarhet och en transparent och schysst produktion står i fokus. Det är det jag brinner för.

Det jag då inte visste var att det valet också innebar att jag valde en krångligare väg. En snirkligare och snårigare stig för i princip allt jämfört med om jag hade valt att starta ett "vanligt" smyckesmärke.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Köp billigt och sälj dyrt

Grundprincipen i ett företag är att sälja för mer och dyrare än vad kostnaderna är - att söka billigast pris är därför enkel affärslogik. Att få bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga kostnad är ett internationellt språk som alla förstår - två variabler som oavsett bakgrund eller land är självklara. Det är så marknaden fungerar och det är vad som såväl erbjuds som efterfrågas.

Att arbeta med hållbarhet och värdesätta de variabler som det innebär betyder därför att en krånglar till det. Stoppar in andra faktorer och värdemätare - menar att "pris" och "kvalitet" helt plötsligt är två relativa begrepp. Vad är ett bra pris? Sker ett lågt pris på bekostnad av den som är en del av produktionskedjan? Är det då ett dåligt pris? Kan det verkligen räknas som bra kvalitet när en inte vet hur människorna bakom produkten mår?

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Hållbarhet - är att krångla till det för sig

Att lyfta in aspekter som hållbarhet, transparens, arbetsvillkor, löner och miljöpåverkan är att rita om kartan en aning. Det är att ifrågasätta och ruska om den del av affärsvärlden som förstår, lever och alltid har levt efter "Bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga pris".

Det innebär att vara obekväm, ställa närgångna frågor: vart kommer materialet ifrån? Kan du rita en karta eller modell över tillverkningens alla delar? Vem gör vad och vart? Kan jag besöka produktionen? Kan jag prata med dem?

Frågor som är ovana - som först möts av undrande blickar och frågor som: varför vill du det? Vad ska det vara bra för? Egentligen?

Långsiktighet och bygga relationer

Det är lätt att nå dit en vill om en följer världen och inrättar sig. Pratar det språk som säger lägsta pris för bästa kvalitet. Samtidigt driver inte jag JohannaN för att det ska vara lätt, jag gör det för att jag ska kunna se mig själv i spegeln varje dag. Och då gäller det att klura ut strategier för att nästla sig in, få andra att förstå det som är mitt språk.

En sak är långsiktighet. När jag startade JohannaN hade jag krav på att besöka produktionen direkt hos min samarbetspartner i Bangkok - jag fick nej. Anledningen? Att släppa in en helt okänd affärskontakt luktade industrispionage. Inget annat. Efter ett drygt år av arbete - där jag kunnat visa vad jag går för - var det en annan sak. Att bygga en relation där alla parter kan lita på varandra är alltså ett sätt att rita om kartan en aning.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att förstå världen

En annan sak är pengar. Begrepp som hållbarhet, rättvis handel och ekologiskt är i ärlighetens namn också trendigt just nu. I Asien, den världsdel jag spenderat mest tid i förutom Europa, är det ovant och rätt okänt. Att komma och ställa krav på märkningar och arbetsmodeller utifrån det här kan förvirra.

Kanske är det så, vilket jag har vänner inom textilindustrin som vittnar om, att ibland skapas det en tillgång utifrån efterfrågan. Om en kund ställer krav på ekologiska tyger är det lätt hänt att säga: "javisst, det har vi! Det du vill ha det har vi". Sen att märkningar och spårbarhet egentligen inte finns är en annan sak. 

Det här handlar inte om att försöka luras - utan snarare om att när jag som individ inte förstår det djupare syftet så är det lättare att bara vara tillmötesgående utan mer tankar än så. Och då hållbarhets- och miljöfrågor specifikt inte är särskilt stora på dagordningen i många länder så blir exempelvis "ekologiskt" bara ett ord, vad det egentligen betyder är inte riktigt klart.

Och då blir lösningen så enkel att det som efterfrågas tillgodoses. Så har det också varit för mig, från början fick jag frågor från vår produktion om: "Varför vill du se när vi sågar smyckena? Det är ju skittråkigt. Vi kan träffas på ett mysigt café istället!".

Men pengar, ja, det är ett språk vi alla förstår. Att faktiskt visa att ju mer bilder, filmer och information jag kan berätta om vår tillverkning desto mer kommer vi sälja. Att vi, ni!, blir peppade av det - och dessutom är det sjukt mäktigt att få visa upp vilken oerhörd talang som ligger bakom att kunna handsåga ett smycke! Det gillar ni som köper smyckena - och om fler gillar det vi gör desto mer kan jag och mina producenter tillsammans växa!

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Pengar - det tydligaste språket

Jag är inte naiv: jag vet och jag förstår att pengar är det språk som snackas. Och då blir det också det språk som jag pratar när jag egentligen vill tala om hållbarhet. Och det är inget fel med det - kanske egentligen bättre. Att visa att social och miljömässig hållbarhet också är ekonomiskt hållbart betyder faktiskt långsiktig förändring.

Jag tror nämligen på en värld och en ekonomi där schyssta företag tjänar pengar och oschyssta företag försvinner. Survival of the fittest när det är som bäst - det är, än hur hårt det låter, det jag drömmer om. Vad drömmer du om?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Hellre inte alls än halvdant - min bästa checklista för köp

Ett av de bästa sätten att mäta en produkts snällhet mot miljön och världen är att fundera på om den verkligen behövs. Uppfyller den kriterierna för att vara användbar, snygg och av bra kvalitet? Kommer den att användas (och förhoppningsvis älskas) tills den går sönder?

Om svaret är ja, då har den ett existensberättigande. Om inte, nej då behövs den inte.

Alla prylar har inte ett existensberättigande

Det känns väldigt hårt att säga det här: men en rakt igenom schysst producerad vara fyller faktiskt ingen direkt funktion om den inte täcker in allt det som vi konsumenter vill ha. En kopp kaffe som är Rättvisemärkt men smakar äckligt missar målet. Precis som en t-shirt av ekologisk bomull som bara håller i fem tvättar. Eller för att inte prata om ett par skor som har världens häftigaste tillverkningshistoria men är osköna att gå i och fula att se på.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Design och praktisk funktion måste helt enkelt vara de saker som går först. För det är med ögat, magen och hjärtat vi väljer och också köper. Sen ska en schysst och hållbar produktion vara självklarhet - kriterier som gör produkten ännu bättre, snyggare och härligare.

Så att något, bara för att det är bättre producerat, per definition skulle ha ett existensberättigande håller jag alltså inte med om. Världen behöver faktiskt inte fler prylar. Och saker som på olika sätt missar målet för vad som efterfrågas och behövs borde faktiskt inte få finnas till. Så enkelt är det i min bok.

Min bästa checklista för köp

Personligen tar jag därför mina köpbeslut i denna ordning, allt utifrån detta tänk: 

  1. Behöver jag det här? Fyller den en funktion? (en grön kofta fyller absolut en funktion när jag inte har något i den färgen)
  2. Är den snygg, tilltalande, bekväm och kommer jag vilja använda den ofta?
  3. Hur är den tillverkad? Är det ett material som känns schysst ur ett hållbarhetsperspektiv? Hur och av vem är den producerad? Och hur är kvaliteten? Är det ett material som kommer hålla länge och är exempelvis sömmarna bra gjorda? D v s kommer jag kunna ha den i många år?

Om magkänslan säger ja på alla tre punkter köper jag. Om svaret är nej på någon av dem så funderar jag ett varv till. Och vet ni: oftast hamnar jag i att om det känns halvdant så köper jag inte alls.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Låt köpbeslut ta tid

Jag har bestämt mig för att om jag inte kan köpa rätt sak då väntar jag hellre lite. Slow fashion och slow living helt enkelt. Alla mina felköp kommer nämligen ur just situationer när jag köpt det minst dåliga. Och nej, det handlar inte om att ha råd att köpa det dyraste. Utan snarare om att ta sig tid att fundera – och att inte kasta sig in i något oöverlagt stressat beslut.

Exempelvis harvade jag runt under flera månader i höstas med endast ett par tights när magen växte ur mina vanliga jeans. Jag fick tvätta ofta, men det kändes ändå värt. För istället för att köpa något jag egentligen inte tyckte om så väntade jag tills jag fick ärva exakt de jeans jag hade spanat in, av en kompis.

De perfekta gravidjeansen hittade jag nämligen på H&M men då de föll på punkt 3 i min checklista ovan, så letade jag second hand istället. Byxorna där uppfyllde dock bara kriterium 3, de var helt enkelt inte tillräckligt snygga eller bekväma (och ingenstans gick det att hitta jeansen jag hade spanat in second hand i rätt storlek).

Så därför kändes det så sjukt värt att vänta lite extra innan jag hade turen att få samt få låna totalt två par perfekta jeans av två kompisar. Så kontentan är: jag är helt enkelt hellre utan, än kör på något halvdant.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Hellre utan än något halvbra

Det är samma när jag handlar mat. Det är ofta det har stått bananer eller te och kaffe på min inköpslista, men väl i butiken hittar jag inget som är Rättvisemärkt. Då går jag därifrån tomhänt. Oavsett hur mycket jag vill ha banan, te eller kaffe. Det är saker, vanor, jag inte kan kompromissa med. Och då är jag hellre utan.

Det är lite som med sociala relationer – jag är hellre själv än spenderar tid med människor jag inte trivs med. Och jag försöker nog faktiskt applicera det här på alla delar i mitt liv: att noggrant välja när jag kan, och lyfta det och de som gör bra saker.

Att aktivt lägga min energi och mina pengar på det, är och känns schysst rakt igenom. Och oavsett om det förändrar världen eller inte: jag mår bra av undvika att göra saker halvdant. Och kan jag inte få det jag vill ha fullt ut är jag hellre utan. 

Och nu vill jag såklart veta vad du tänker om det här, dela och kommentera gärna!

Följ mig också på bloglovin' för att inte missa något och för att spara inlägg till sen. 

Välkommen till fabriken

Med JohannaN jobbar vi i två tillverkningstekniker: gjutning och sågning. Och idag besökte jag både produktionerna. Jag har tidigare visat er bilder från sågningen och Tom och Boom, så nu är det dags för lite bilder från gjutningen. Och vet ni, jag är så oerhört glad över dessa bilder! Välkommen till gjutningsfabriken

Det här är nämligen det yttersta beviset för att trägen vinner! Jag har under sju år kommit några steg närmare i transparens för varje år och besök. Och nu när jag konsekvent varit kund hos denna fabrik, med stadigt ökande beställningar, har jag ett helt annat utgångs- och förhandlingsläge än 2009.

När jag började tillverka mina smycken hos dem fick jag inte ens komma in i fabriken. Skälet var, vilket jag också tror stämmer, att de hade varit med om designstölder. De släppte helt enkelt inte in mig av rädsla för att jag skulle kopiera andras design. När jag senast var på besök på fabriken fick jag se alla delar och också ställa vilka frågor jag ville. Men inte fotografera. Och det av samma skäl som tidigare. Nu idag, fick jag däremot fotografera vad jag ville.

Vår smyckesproduktion

Så ja, att arbeta långsiktigt lönar sig. För det handlar, vilket såklart är förståeligt, om att skapa ett ömsesidigt förtroende. Att bara komma in och ställa krav och massor av frågor när ingen vet vem du är eller vad du går för, det fungerar inte. För även om du vet att du bara har goda avsikter har fabriken eller produktionen ingen som helst aning. Du kanske bara är där för att luska ut massa saker och sedan ta med dig det till en konkurrent? Så som sagt, tålamod lönar sig!

Gjutningen består av så många delar och steg - och inte ens jag förstår exakt allt. Så om du någon gång har funderat på varför våra smycken kostar det de gör - så ligger förklaringen i den långa processen.

Steg för steg (en väldigt förenklad version):

1. Från skiss till vaxmodell

En gjutet smycke börjar alltid med en modell i vax. Numera går det att göra genom att rita upp smycket i ett 3D-program i dator för att sedan skriva ut modellen med en 3D-skrivare. Eller så tar en grymt skicklig person fram den genom att skultera fram i vax utifrån en pappersskiss. Vi använder oss av båda - men oftast det sistnämnda då det är lite lättare att göra små ändringar under arbetets gång.

2. Från en gjutform till många

Vaxmodellen används sedan för att ta fram den så kallade master-formen, d v s gjutformen som blir själva modern till alla kommande formar. Det är några olika steg från vaxmodell innan det blir en master-form i gummi. Och den sparas och finns alltid att gå tillbaka till om det skulle behövas. Dessa skåp hos vår produktion innehåller master-formar för alla deras kunder under mer än två decennier!

Välkommen till fabriken!

Master-formen dupliceras sedan till många gummiformar - syftet är att snabba på processen vid själva produktionen.

JohannaNs smyckesproduktion

3. Formarna fylls med vax

Smyckestillverkning

Gummiformarna fylls med vax med hjälp av en maskin som sprutar in vaxet i formerna. När vaxet stelnat plockas det gröna "vaxsmycket" ut. Vaxbiten som ser exakt ut som smycket sedan kommer att se ut putsas rent för hand och det kollas att alla detaljer finns med.

För att kunna gjuta mycket på samma gång fästs dessa "vaxsmycken" på ett så kallat träd. Dvs en pinne av vax i mitten med vaxsmyckena fästade som grenar - tänk dig ungefär en julgran till utseendet.

4. Vaxet omsluts av kalk eller sand och smälts bort

Vaxträdet sätts därefter ner i en cylinder som fylls med hårt pressad kalk eller sand. Kalket är det som blir den slutgiltiga gjutformen då cylindern värms upp och vaxet smälter och rinner ut. Och hålrummet som skapas efter vaxet är det som sedan fylls med mässing eller silver.

5. Smycket gjuts

Flytande mässing eller silver trycks in med hjälp av högt tryck. Minsta lilla luftbubbla gör att smycket blir skört och lättare kan gå sönder (och det är också vad som kan ha hänt om du någon gång har haft oturen och dykt på något av våra gjutna smycken som gått i två delar...)

Ugn för gjutning

6. Sista bearbetningarna

Därefter när allt har stelnat och härdat spolas smyckesträdet rent från all kalk. Smyckena knipsas av från trädet och rensas för hand från gjutningsrester. Smycket skickas sedan vidare för polering och för halsband sätts också kedjor fast. Och efter några slutgiltiga kvalitetskontroller skickas det till oss innan det kanske hamnar hemma hos dig?

Så ja, det var det =).

Tack för igår Boom och Tom!

Tack för igår Boom och Tom! Om du köper ett smycke av oss som är handsågat och gjort utifrån ett mässingsark så är det mest största sannolikhet dessa två finingar som har gjort det. De producerar 80 % av våra sågade smycken, de resterande 20 % görs av Joi som bor några kvarter bort. Som jag också träffade. Tack Tom och Boom - visit i produktionen i Bangkok just nu!

Att träffa och besöka produktion ger mig så galet mycket energi. Både Tom och Boom samt Joi och hans fru har produktion i första våningen i sina hus i gamla stan i Bangkok. Och så bor de på andra våningen med ett respektive två barn. Hyrorna är rätt höga i just den delen av Bangkok, men läget är bra, och då de både sätter sin egen arbetstid och sina egna priser kan de välja vilka arbeten de ska ta och på så sätta tjäna lite mer än många andra.

Idag tillverkar Tom och Boom 3 dagar i veckan åt oss, men drömmen är att vi ska kunna öka till 4 eller 5 dagar då vi hela tiden har lite för lite i lager i Sverige. Så vi tre snackade lite om vilka övriga uppdrag de kan plocka bort så att de ska kunna öka antalet dagar för JohannaN, men att det självklart förutsätter att jag alltid betalar bäst =)

Roligast igår, förutom att hänga ungefär en halv dag med alla, var nog att vi producerade massor av fint material att visa upp här och på hemsidan nu under våren. Bilder från produktionen samt några filmklipp där både Boom, Tom och Joi presenterar sig och berättar lite mer om sitt arbete. Tillsammans med mig igår var Boy, som är min spindel i nätet i Bangkok.

Han är den som sköter allt logistikmässigt mellan oss, JohannaN, i Sverige och produktionen i BKK. Så förutom att han pratar (för att vara thai) ok engelska så blir det såklart mycket garv när Tom, Boom och Joi pratar noll engelska i kombination med min thailändska som inte är mer än hyfsat ok (jag tar mig fram - men kan inte direkt föra något längre samtal) Men språk kvittar lite - är helt enkelt kul att ses och det är alltid skön stämning när vi ses även om det senast var hela två år sen!

Nu är jag på väg till Bali i Indonesien, sitter och väntar på flygplatsen. Men då jag är tillbaka i mitten på februari ses vi igen.

Hållbarhetsarbete är att göra avvägningar

Att arbeta med hållbarhet handlar tyvärr alltför ofta om avvägningar. I den bästa av världar så kan en välja det mest hållbara alternativet. Vilket jag trodde gällde när jag startade JohannaN 2009. När jag började hade jag nämligen planen om att inom några år arbeta med Rättvisemärkt mässing och silver samt att allt annat också skulle vara hållbart och schysst. Men tji har jag fått - om och om igen. Först och främst - det finns ingen schysst certifierad mässing att välja. Än så länge har jag inte ens lyckats spåra var den kommer ifrån - och jag har minst sagt stångat mig blodig över det här.

Det finns dock Fairtrade-certfierat silver, som bryts ur en enda gruva i världen, - men att köpa och använda det är endast förbehållet de som har produktion på samma ställe som företaget är skrivet. Dvs om du är silversmed med egen verkstad i Sverige kan du använda det. Vi som har produktion i Bangkok får tyvärr inte. Jag förstår anledningen till varför - men det är trots det ändå extremt frustrerande.

Med facit i hand, och hade jag vetat det jag vet idag om att ställa om befintlig produktion till hållbar produktion, hade jag kanske valt att göra något annat än just smycken. Det hade varit lättare att hitta ett bra material (ex GOTS-certifierad textil) samt en redan certifierad fabrik (ex inom FairWear) och sedan utifrån de premisserna skapat något nytt.

Men å andra sidan - hade jag kanske inte haft möjligheten att driva utvecklingen framåt då? Även om det många gånger känns som att jag står och stångar huvudet mot en vägg inom en bransch som är ny och hyfsat oförstående för hållbarhetsfrågor så förstår jag ju också att det är bra. Att det är så saker förändras och händer. Men visst, det skulle såklart vara skönt om någon hade krattat vägen före mig.

Materialen är alltså inte helt spårbara i dagsläget, och det gäller både själva mässingen och silvret som kedjor och lås. Men båda materialen är återvinningsbara - vilket är det vi gör med både det som blir spill vid produktion samt om något går sönder och inte går att laga. De är dessutom i bra kvalitet och håller länge över tid - vilket såklart är bättre än många av de bijouterier som flagnar färg och går sönder efter ett tag.

Johannan Hållbarhetsarbete och avvägningar, mässing och bristen på spårbarhet

Jag jobbar nära produktionen i Bangkok och vi har kontakt flera gånger i veckan. De som arbetar med sågningen känner jag och vi utvecklar kontinuerligt arbetet tillsammans (läs gärna mer om det här: Att träffa Tom och Boom som sågar våra smycken). 

När det gäller smyckena som gjuts så jobbar vi där med en lite större fabrik i Bangkok och som också producerar på uppdrag av andra. Anledningen är att allt i gjutningsprocessen kräver stora och dyra maskiner som smältverk, ugnar med mera. Jag har besökt dem men har inte den 100 % transparens som jag skulle vilja ha och som jag har när det gäller sågningen.

Men jag försöker på olika sätt klura ut hur vi i olika led kan göra allt lite mer hållbart. Och min tanke är att där jag har stött på patrull, som i spårningen av materialet, får vi försöka kompensera genom annat. Exempelvis att vi förlänger användningstiden av smyckena genom vår second hand-försäljning. Nu ska det såklart på inget sätt skyla över faktumet att vi faktiskt inte vet vart mässingen kommer ifrån - men i väntan på att jag ska kunna fixa det så är det viktigt med så många små steg som möjligt.

Och när det gäller avvägningar i hållbarhetsarbetet så är det många saker och beslut som avgör. Till exempel är våra presentaskar inte världens bästa - men helt ok. De är gjorda i svart papper i en fabrik i Danmark med ett lager av skumplast i botten. Det absolut bästa hade såklart varit att förpacka i en papperspåse av återvunnet papper.

Men jag har trots det ändå beslutat att köra på dessa askar då det absolut viktigaste är att smycket inte repas och slits i onödan. Att det förvaras bra och fint för att hålla så länge som bara är möjligt. Och med en vacker och praktisk ask tror jag att så sker och att ni är många som sparar den för att förvara smycket i.

Ett annat exempel på avvägning är att vi skickar våra smycken med flygfrakt och i plastpåsar från vår produktion i Thailand. Vilket är allt annat än miljömässigt bra, såklart. Anledningen till att vi fraktar med flyg är att det kan ta månader med båt, och vi behöver det fortare än så. En annan aspekt är att även när vi skickar stora leveranser så rör det sig om 3-4 kilo, vilket vi kan känna gör det hela lite mer försvarbart att välja det snabbaste, men inte mest miljövänliga, fraktsättet.

Att varje smycke förpackas i en plastpåse gör ont i mig, och jag har tittat på andra alternativ. Tyvärr kan vi inte använda papper då syran i materialet förändrar färgen på mässingen över tid. Och utbudet av påsar gjorda av majs är, vad vi än så länge har kunnat hitta, obefintligt i Thailand. Dessutom måste allt styckeförpackas för att det inte ska repas samt att vi enkelt ska överblicka lagret etc. Så lösningen just nu är att vi återanvänder påsarna. Sen är frågan om det smarta i att frakta tillbaka plastpåsar över halva jordklotet såklart relevant. Men i dagsläget är det den bästa lösningen vi har kunnat komma på.

Så om ni har några bra tips och tricks på hur vi ska kunna bli ännu lite mer miljövänliga och hållbara utan att det påverkar det dagliga arbetet negativt så mottages det mer än tacksamt! För som sagt, att arbeta med hållbarhet är att göra avvägningar. Det är verkligheten än hur tråkigt det låter...

Varför JohannaN inte har sommarrea

De allra flesta butikerna började sin sommarrea i förra veckan, i lagom tid innan midsommar. Men inte JohannaN eller Replik- varken i webshopen eller i vår butik på Frejgatan 47. Anledningen till det är att jag tror på sakers konstanta värde - och att rea ut till lägre priser rimmar helt enkelt illa med det. Ett plagg eller produkt blir ju inte mindre värd bara för att det är ett visst datum på året.

Jag tror istället att vi måste vända på det - och börja förstå och värdesätta de saker vi konsumerar mycket mer. Att även den enklaste tröjan har passerat så många händer under tillverkning att den förtjänar att behandlas med respekt.

Och bara för att det är midsommar så halverar ju inte sommarkläderna sitt värde per automatik - arbetet och kostnaden bakom är ju alltid densamma. Jag tror på Slow Fashion där långsiktighet, kvalitet och eftertanke är centralt. Och att då idag rea ut alla de saker som var senaste nytt för bara några månader sen känns märkligt och fel.

Sommarrean börjar innan det ens är sommar, och det är något som jag personligen tycker är väldigt konstigt. Precis som mellandagsrean som börjar innan jul. Rea är ju egentligen ett sätt att sälja ut produkter och tömma lager när säsongen är slut (ex skidjackor i april) eller som designmässigt kanske är lite svårburna (ex neongrön kavaj). Och det är såklart logiskt.

Men nu, och det är min personliga reflektion, betyder rea att de allra flesta varor prissänks långt innan säsongen rent årstidsmässigt är över. Och dessutom är exakt samma varor ofta tillbaka i butikerna vid nästa säsongs början.

Jag köpte exempelvis för några år sedan ett par klassiska svarta boots för mindre än halva priset på mellandagsrea (innan jul såklart!) Samma sko har jag sedan sett dyka upp i exakt samma utförande i exakt samma butiker varje höst sedan dess. Jag är självklart väldigt nöjd med mitt köp - men kan ändå inte låta bli att förundras över hur konstigt det är att klassiska basplagg reas ut.

Det är såklart himla härligt med möjligheten att göra riktiga fynd - men är det inte så att alla dessa reor också gör oss lite blasé? Att vi inte riktigt imponeras så värst? Det är ju faktiskt rea riktigt ofta och många kläder är rätt billiga även på ordinarie pris.

Och kan det vara så att alla dessa reor handlar om att det överproduceras plagg? Att det är för mycket kläder och för stort utbud - och att det aldrig går att sälja i princip allt till ordinarie pris. Och skulle det kunna vara så knasigt att vissa butiker t o m producerar extra mycket för att också kunna erbjuda en fantastisk rea? Jag vet inte.

Men vad gör det här med vårt synsätt på kläder? Förväntar vi oss halva priset som något självklart? Och om säsongerna för plaggen i butikerna bara är någon månad - gör det att vi också tänker att ett plaggs livslängd är kortare än vad det egentligen är? Dessutom, kan det vara så att alla dessa förväntade reor gör att vi hellre väntar in dem än handlar på ordinarie pris?

Och om butikerna tjänar mindre per plagg måste de sälja fler för att få samma resultat. Och så är vi tillbaka i diskussionen om den massiva överkonsumtionen. Det är såklart logiskt, men jag tycker verkligen att det är en osund utveckling med alla dessa reor. Där det hela tiden ska rensas och bytas ut och göras plats för nästa nyhet. Som om några månader kommer att vara passé igen. Och om det är ett beteende jag i den möjligaste mån vill undvika så är det just det här sättet att se på kläder och mode.

Så på funderingen om varför JohannaN inte har sommarrea så vet du nu varför.