Stress, förväntningar och bästa tipslistan

I måndags skrev jag ett inlägg om stress: Om att undvika att gå in i den där väggen. Och så himla fint att se kommentarsfältet utvecklas till den bästa tipslistan! Finns så mycket klokt samlat där, så in och läs om du inte redan gjort.

Känner mig också tacksam för att så många så öppenhjärtigt delade med sig av sina personliga historier om stress och utbrändhet - TACK alla ni! Viktigt att vi alla läser och tar del av <3 Vi är alla olika och vi reagerar olika på situationer. Men jag tror att kontentan är att en alltid måste utgå från sig själv. Och hitta tillbaka till det som är en själv, och välja utifrån det som får just en själv att må bra. Inte snegla på hur andra gör, tänker eller presterar. Eller på hur en tror att en borde göra, för att det skulle vara någon slags norm. J

ag tänker att det också handlar om att inte spegla andra genom sig själv i alla lägen. Det som för en person kan vara förödande kan för någon annan vara helt okej. Det handlar så mycket om hur saker ser ut runtomkring en.

JohannaN-smycken-massing-silver

Att hantera stress, känslor och annat som är en naturlig, men kanske jobbig, del av livet tänker jag också blir lättare om en har en stabil grund att stå på. Och jag är övertygad om att det får en genom att kontinuerligt fundera på de här sakerna. Det vill säga många av de fina tips ni gav i kommentarsfältet är ju saker vi alla borde leva efter jämt. Inte bara när saker kanske känns övermäktiga.

Att jobba hårt under en kortare period, där det finns ett tydligt slut och mål, och tid för återhämtning både före och efter tror jag inte är farligt i sig. Utan att det handlar mycket om hur just saker omkring ser ut och fungerar. Hur det är innan, efter och under tiden.

Hur vi förhåller oss till vår omgivning och om det finns andra saker som också gör oss stressade. Exempelvis förväntningar, relationer och brist på prioriteringar. Bloggen Minimalisterna har skrivit så himla bra om det här i inlägget: Supermänniskornas två superknep. In och läs vettja!

För mig är den här veckan helt tillbaka till det normala. Tid till att reflektera och ta tag i det som inte hanns när det var fokus på endast två saker. Sovmorgon för att jag är lite extra trött efter de senaste tre veckorna och så vidare.

Vi ses om en vecka igen! Nu hägrar semester i norra Portugal - och som vanligt håller jag mig långt från datorer och sociala medier då! <3 Ta hand om er!

Om att undvika att gå in i den där väggen

Ibland blir saker inte helt som en tänkt sig. Eller kanske snarare, inte som jag vill att de ska vara. Jag tror ju stenhårt på att sakta ner, inte jobba ihjäl sig och att alltid försöka leva ett liv som känns sant mot en själv. Jag har skrivit om det flera gånger förut, exempelvis: Det viktigaste i ditt liv är inte ekonomi och Jobb, fritid och den där förbannade livsbalansen samt Hur det funkar att jobba platsoberoende. Mitt mål är att inte jobba mer än 40 timmar i veckan, allt för att ha tid med annat. Men också för att det också skapar tvånget att jobba riktigt smart och strategiskt (två saker jag gillar.) Så, slow living är det jag förespråkar och tror på. Och också så jag vill leva.

Men just nu är det allt annat än verklighet. De senaste veckorna har jag jobbat så vansinnigt mycket. Slutförandet med boken och nylanseringen av min butik Replik med tillhörande webshop har inneburit att jag mer eller mindre har jobbat varje vaken timme. Vissa dagar har jag jobbat oavbrutet 08-23, och sovit dåligt för att så mycket snurrar i mitt huvud.

om att inte ga in i dar vaggen o bli utbrand

Jag vet att det inte är bra i längden att jobba så här, men jag vet också att mitt jobb handlar mycket om perioder. Vissa veckor och månader är det rätt lugnt och andra galet mycket. Och jag tänker att det är nog så det alltid kommer att vara, och får vara. Det handlar istället om att hitta tydliga ramar för att det inte ska sluta med att gå in i den där berömda väggen. Och bli utbränd.

Just nu är jag väldigt trött. Och jag vet att jag är på gränsen med både kropp och huvud för vad som är okej. Emellanåt har jag varit så stressad att jag knappt kunnat andas. Men jag vet också att snart snart är alla vansinnestimmar över, och jag kommer att få tid att återhämta mig. Någon sa att en behöver en lika lång lugn period som den stressiga var för att kroppen verkligen ska återhämta sig. Och det tror jag är klokt.

Därför kommer jag de närmaste veckorna fokusera mycket på att komma i fas, vila på helger och kvällar och sikta stenhårt på den där 40 timmars arbetsveckan. För ärligt, jag kan inte, ska inte och får inte gå in i väggen och bli utbränd. Då kommer jag förlora exakt allt det jag har byggt upp och jobbat så hårt för under mer än sju år. Så att ta hand om mig själv handlar alltså inte bara om mig, utan också om JohannaN och Replik.

Och väl i de där galna perioderna, som jag vet oupphörligen kommer någon gång per år, gäller det att också hitta sätt att göra de till det bästa möjliga. En är att släppa allt annat. Släppa eventuella krav på ett välstädat hem och hälsosam mat. Att jag borde träna, vara en bra kompis och/eller 50 andra grejer. Mitt i mina värsta jobbperioder, som de senaste veckorna, har jag skitit i allt det som inte varit absolut nödvändigt (läs jobb, mat och sömn).

Min lägenhet har sett ut som ett bombnedslag, jag har ätit snabbmat och haft ont i kroppen för att jag mestadels suttit framför datorn och inte rört mig. Och visst, det är svårt att inte bli stressad av det också. Men att då verkligen bara fokusera på det som är akut och nödvändigt, och strunta i allt annat känns som det enda rätta. Att kanalisera all sin energi till det som måste bli gjort, och bära skygglappar för allt annat är för mig det enda sättet att inte falla i bitar.

Så ja, jag vet hur jag vill leva. Men det fungerar uppenbarligen inte alltid. Och det är väl så det får vara. Det viktiga är bara att hitta metoder som fungerar för att det inte ska bli något långvarigt eller totalt förlamande. Så min fråga är: vad har du för metod när allt känns överjävligt stressigt? Eller har du några andra tankar eller funderingar om det här? Berätta! Jag vill veta. Men också bara ha någon att dela den där känslan av stress som gör att en inte kan andas.