Hur att bli förminskad av män slutade vara min vardag

För några år sedan hamnade jag rätt ofta i situationer där jag kände mig förminskad som kvinna. Där killar och män fick fördelar av den uppenbara och enkla anledning att de hade fötts med något dinglande mellan benen (bisarr grej egentligen, att det vi gömmer innanför underkläderna är det som avgör hur vi blir bemötta i samhället).

Innan jag startade mitt företag hade jag egentligen inte reflekterat så mycket över de orättvisor som faktiskt finns. Jag hade snarare en naiv bild av att det nog bara handlade om att ta för sig mer som tjej. Och då jag alltid varit rätt bra på att ta för mig var ju inte det något problem.

Min butik - som inte finns pga av alla gubbar. Utan snarare trots dem.

Min butik - som inte finns pga av alla gubbar. Utan snarare trots dem.

Tills jag startade företag som sagt. Då insåg jag att det handlade inte ett skit om hur mycket jag tog för mig. Jag blev inte tagen på allvar ändå. Jag blev förminskad och sedd som en ung och oerfaren tjej. Och visst, rent faktamässigt stämde det. Jag startade JohannaN när jag var 22 år. Men det jag inte hade räknat med var att en kille med lika liten erfarenhet och samma ålder som mig ansågs som lovande, intressant och driven.

Jag hade ju fram tills nu alltid tänkt att det skulle vara samma lika. Men tji fick jag. Och de här situationerna blev som sagt så vansinnigt tydliga i särskilt några specifika sammanhang: entreprenörskapstävlingar, entreprenörsevent och olika företagsmingel. Ja, alla tillfällen när det skulle mätas och värderas hur lyckad en är som företagare.

När det ska jämföras affärsidéer, omsättning, vinst, kontakter och nätverk. När det ska pitchas, säljas in och snackas. Och om ni funderar vad konkret som hände under de här tillfällena så har jag bloggat om det här: Det här med att vara tjej.

Och om du tänker att jag bara känner massa saker (för så gör ju tjejer, eller hur? De är ju mer känslomässiga än rationella…..) så har Luleå Tekniska Universitet i en undersökning faktiskt lett detta i bevis. Det ni. Och om det skriver jag här: Det här med att vara tjej, del 2.

Och vet ni, i de där entreprenörssammanhangen snackas det så jädrans mycket skit. Och det hittas på så mycket dumt. Visst kan jag ta för mig mer, och nog har jag blivit bättre på det med åren (Hur det har gått till har jag skrivit om här: Om att ta sig själv på allvar) Men ärligt talat, det här är inte roliga sammanhang.

Att bli förminskad och verbalt klappad på huvudet är inte kul. Det ger bara dålig energi. Så mitt svar på allt detta är faktiskt: varför ska jag aktivt utsätta mig för de här sammanhangen? Jag behöver inte dem. De behöver nog mig, men de fattar det inte själva. Än. Så därför har jag, sedan ungefär ett år tillbaka, aktivt valt att undvika dessa event.

Kanske låter det lite fegt och slött. Men JAG blir inte en bättre entreprenör och människa av att stå och mäta snopp (som jag inte ens har) med dessa människor. Däremot har jag all möjlighet i världen att skapa mitt eget sammanhang. Av män och kvinnor som är respektfulla, roliga, härliga och kunniga.

Att skapa sitt eget nätverk är lätt. Det är bara att vara trevlig och prata med andra som också är det. Andra som delar mina värderingar. Bara för att någon arrangerar företagsmingel med ”fantastiska möjligheter att utveckla ditt företagande och ditt kontaktnät” så betyder det inte att det är bra för mig. Jag mår inte bra av att stånga mig blodig över idioti.

Jag har i smått tagit en del kamper. Entreprenörstävlingen där jag ifrågasatte att det bara var män som vunnit ”Årets grundare” flera år i år (Och då är det fyra personer som vinner varje år). Och fick svaret ”Jag har själv döttrar (klassiker! Min anm.), och tror självklart på jämställdhet. Men vi har inte hittat någon kvinna som kvalificerar till priset. Men du vann ju Årets unga entreprenör och du är ju kvinna, så vi gör det vi kan!”

”Leta bättre då!” svarade jag. Och kände att nä, det här gör mig inte gladare. Istället samlar jag numera på människor som bekräftar mig för den jag är och det jag gör. Jag tror inte på att brösta upp sig som inför en tuppfäktning. Det gör inte mig lycklig. Och det är inte så en får vänner. Och om det är något jag verkligen uppskattar med att driva företag så är det just alla jag har lärt och lär känna – och som jag dagligen lär mig av och utvecklas tillsammans med.

Och för mig kommer det inte ur de sammanhang där jag tidigare trodde att jag borde vara.

Du som driver företag (eller är anställd för den delen), har du liknande erfarenheter? Eller har du upplevt precis tvärtom? Kommentera och diskutera - det blir så mycket roligare så! <3 

Det här med att vara så kallat lättkränkt

Mer än 1500 hatmejl och fler än 200 dödshot – det är vad Adam Tensta har tagit emot senaste veckan efter att han ställt sig upp och gått från TV4s Nyhetsmorgon (läs mitt tidigare inlägg om händelsen här om du har missat) Louise Andersson Bodin har i sin tur också tagit emot massor av hot: dödshot och hot om våldtäkt (som så alltid när det riktas mot en kvinna). Det om något är helt förjävligt. Vad är det som skapar så mycket hat? Och så mycket agg? Vad har hänt i dessa människors liv som gör att de känner att dödshot känns relevant för att någon sagt något de inte håller med om?

Mycket av hatet mot Adam handlar om att han skulle vara lättkränkt. Att han är gnällig som säger att det finns rasism i Sverige. Och det ironiska, eller kanske egentligen absolut mest sorgliga, är att mycket av hatet mot honom är just rasistiskt. Exempelvis kan ni ju smaka på den här logiska (och autentiska kommentaren): ”Jävla negerjävel, det finns ingen rasism i Sverige, packa och stick!” (Och om någon mot förmodan funderar på om det ändå inte kan finnas goda intentioner bakom användningen av n-ordet så kan ni läsa Nyamko Sabunis, visserligen 10 år gamla, men likaväl briljanta och förklarande krönika: ”Ordet syftar på en lägre stående människa”)

Jag har inte samma erfarenheter som honom, och kommer p g a att jag är vit och heter Johanna Nilsson, aldrig kunna förstå hur det känns att uppleva rasism. Men jag förstår det här med att vara så kallat lättkränkt (som för övrigt är ett ord som andas fantastisk härskarteknik). Jag är nämligen tjej. Och orättvisor som riktar sig mot mitt kön är något jag har utstått, sett och upplevt under hela mitt liv. Vilket jag har bloggat om tidigare: Det här med att vara tjej...och Det här med att vara tjej...del 2.

JohannaNFeminism
JohannaNFeminism

Att jag reagerar starkt på saker som jag upplever som orättvisa och fel handlar inte om att jag skulle vara gnällig. Utan det handlar om att varje sak som händer inte är en isolerad händelse. Det som utifrån kanske ser ut att vara en liten sak blir tillsammans med alla mina, och världens, tidigare erfarenheter och upplevelser något mycket större. Som att varje dag få en droppe vatten i huvudet. En gång är ingen gång. Men i längden, och om och om igen. Utan slut eller uppehåll. Tänk den känslan. Någonstans tar tålamodet slut.

Och där och då blir du också extra uppmärksam. Just för att du är så trött på de orättvisor som finns. Att födas som kvinna är något av det sämsta som kan hända dig i många av världens länder. Att våldtäkt är ett maktmedel. Att kvinnor tjänar mindre än män. Att du förväntas prestera mer än män för att få rätt till samma saker. Att för hundrafemtionde gången få höra att ”tjejer borde ta för sig lite mer”. Att vara åhörare på valfri tillställning och se 10 män och 1 kvinna på scen. Allt det här gör mig så otroligt förbannad. Just för att det alltid är så. Och för att så många menar att det inte är ett problem (Eftersom de själva inte har upplevt det. Älskar logik!)

Det låter säkert löjligt att jag maniskt och instinktivt har börjat räkna antalet män respektive kvinnor i alla möjliga sammanhang jag hamnar i. Nu när problemen är så mycket större totalt sett i världen. Men vet du, bristen på jämställd representation är droppen som får bägaren att rinna över, toppen på isberget eller kalla det vad du vill. För det är just det, mitt tålamod är slut, och jag har inte överseende med någon ursäkt om att det inte skulle gå att hitta kompetenta människor av båda könen. Det handlar bara om att många är så jävla dåliga på att leta. Och ja, kalla mig lättkränkt. Men den där droppen varje dag har nu blivit ett hav – och jag kan inte acceptera det.