7 frågor om textilindustrin, fackföreningar och Bangladesh

Förra veckan träffade jag Babul Akhter som är generalsekreterare för Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation, en sammanslutning av 53 fackförbund som organiserar textilarbetare i Bangladesh. Babul var här på inbjudan av Fair Action och jag fick alltså en dryg timme för att snacka textilindustri, fackföreningar och Bangladesh. Något som jag har kokat ner till 7 punkter som jag vet att många av er funderar på:

Textilindustrin i Bangladesh

1. Varför köper vi svenskar så mycket kläder från Bangladesh?

Idag är Bangladesh det näst största exportlandet av kläder till oss här i Sverige (endast Kina är större) - och vi köper mer och mer för varje år. Mellan 2014 och 2018 ökade våra inköp från Bangladesh med 48 %! Och idag importerar vi 27 600 ton kläder från Bangladesh - så om du har tänkt på att Made in Bangladesh är en vanlig lapp i butik så har du helt rätt!

Svenska märken som har underleverantörer i Bangladesh

Exempel på svenska företag som producerar i Bangladesh:
HM, Åhléns, Ellos, Fristads, Gekås Ullared, Gina Tricot, Hemtex, ICA, IKEA, Intersport, Kappahl, Nelly, New Wave Group, Peak Performance, Polarn o Pyret, Sandryds, Stadium och Lindex.

En arbetskraftsintensiv industri

Men varför köper vi så mycket från just Bangladesh? Jo, för att landet har satsat massivt på just denna industri - och det en satsar på blir en ju såklart också bra på. Men har Bangladesh en historia av textilindustri? Nja, enligt Babul Akhter, snarare handlar det om en kombination av klassiskt bra förutsättningar för att etablera sig som en textilproducerande nation.

Och med det sagt: textilindustrin kräver mycket arbetskraft (alla våra kläder sys av människor!), det krävs ingen speciell utbildning (det går rätt snabbt att lära sig de enklaste sömmarna) och låga löner är ett konkurrensmedel eftersom det som sagt är en arbetskraftsintensiv industri. Och allt det hade Bangladesh: en stor befolkning där många har låg utbildning samt avsaknad av annan typ av storskalig industri. Dessutom är löneläget bland det absolut lägsta i världen.

D v s som klippt och skuren för att bli en riktigt vass textilproducent!

Idag kommer 80 % av den statens inkomster från textilindustrin på olika sätt - och 3,5 miljoner invånare är textilarbetare (men långt fler har sin försörjning indirekt tack vare klädindustrin och dess export)

2. Hur många är med i facket?

Endast några procent av landets textilarbetare är med i ett fackförbund. Och anledningen är att det är svårt att organisera: exempelvis tillåter många fabriker inte fackföreningar vilket gör att många arbetare är rädda för att vara med då ett medlemskap kan innebära att de mister arbetet. Och det trots att det är en lagstadgad rättighet i såväl Bangladesh som genom den internationella ILO-konventionen.

Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation, som Babul Akhter är generalsekreterare för består alltså av hela 53 fackförbund och har totalt över 100 000 medlemmar. 29 000 av dessa är medlemmar i lokala fackklubbar på textilfabriker, resten är sk solidaritetsmedlemmar - personer som skulle vilja vara med i en fackklubb men av olika anledningar inte har det på sin arbetsplats. Och att det är så många fackförbund är såklart ett problem: det är klurigt att ställa krav på arbetsgivare när olika fackförbund har olika åsikter - och drar åt olika håll. För det är ju genom enighet som en kan sätta press och förändra.

3. Vad är problemen för de som arbetar inom textilindustrin?

Lönerna! De är alldeles för låga! Det finns också många andra problem inom industrin: som långa arbetstider och dålig arbetsmiljö. Men grunden är lönerna. För med en lön som du kan leva på behöver du inte jobba många extra timmar för att överhuvudtaget få ekonomin att gå ihop. Precis som att arbetsmiljön på olika sätt också är relaterad till rättvist betalt.

4. Hur mycket tjänar en textilarbetare i Bangladesh?

Idag är den lagstadgade minimilönen för en textilarbetare i Bangladesh 8000 taka, vilket motsvarar ungefär 896 svenska kronor. Levnadslön anses vara det dubbla, d v s 16 000 taka. Och nej, vi snackar inget lyxliv när vi pratar levnadslön, utan det som räknas in här är att råd med mat, sjukvård, kläder, hyra, utbildning till barnen, transport till jobbet samt ett litet sparande för att ha en buffert.

Idag räcker alltså lönen till hälften av allt detta! Babul menar dock att levnadslön snarare rör sig om 24 000 taka - d v s tre gånger så mycket som dagens minimilön.

Och så här har utvecklingen av lön sett ut:

  • 1994 höjdes minimilönen till 930 taka (d v s 104 kr i månaden!)

  • 2006 till 1600 taka - fackförbunden krävde 3000.

  • 2010: 3000 taka (fackförbunden krävde 5000)

  • 2013: 5000 taka (fackförbunden krävde 8000)

  • 2018: 8000 taka (fackförbundens krav var 16 000)

D v s lönen rör sig sakta uppåt, men det går alldeles för långsamt! Viktigt att poängtera är också att den årliga inflationen i Bangladesh har varit mellan 5-7% de senaste åren, så reallöneökningen har inte varit så hög som siffrorna kan få det att se ut då inflationen har urholkat köpkraften.

Varför kan inte minimilönen bara höjas i Bangladesh?

5. Varför kan inte företagen bara betala mer när de köper in kläder?

Lönerna är med svenska mått mätt extremt låga, och som konsument är det svårt att förstå varför företagen som köper kläder från Bangladesh inte bara kan betala mer. För skulle jag som kund ens märka skillnad om den som sytt plagget jag köper tjänar ca 900 kronor eller 1800 kronor i månaden? Det rör sig om kanske 1 krona mer per plagg?!

Så varför kan märkena inte bara betala mer? Är de elaka?

Ingen garanti att pengarna kommer fram

Problemet är att det inte finns någon som helst garanti för att pengarna ska komma arbetarna till godo.

Inget klädmärke eller -företag äger idag sin produktion själv, istället köper de från leverantörer och fabriker - som i sin tur kan ha ytterligare underleverantörer (att inte äga egna fabriker är ett system som företagen själva har valt, viktigt att komma ihåg!). Och en fabrik kan därmed producera för många olika företag och märken under ett års tid. Klädföretagen (som säljer plaggen här i Sverige sen) betalar för sina beställningar till fabriksägaren - så även om själva klädföretaget skulle betala mer är det ju ingen som vet om det hamnar i fabriksägarens ficka eller inte!

Babul menar därför att det måste till något av ett nytt system för att kunna lösa detta. Först och främst måste många (helst alla!) klädföretag gå ihop och ställa krav och göra gemensam sak - eftersom enighet skapar styrka. Och en lösning skulle kunna vara att företagen betalar själva produkten (plagget!) till fabriken men lönekostnaderna till ett annat konto. Det kontot ska skötas av någon oberoende, ex en organisation eller fackförbund som sedan distribuerar ut till arbetarna. Total transparens är en grundförutsättning - för att undvika risk för korruption etc. Och genom ett sådant här system skulle konsumenten kunna betala ex 1 dollar mer per plagg de köper och veta att pengarna går oavkortat till löner. (Några svenska företag testar och kör olika varianter på detta, bl a Nudie Jeans och Mini Rodini)

 6. Varför kan inte bara minimilönen höjas?

Men minimilönen då, kan inte bara staten höja den? I teorin kanske, men i praktiken handlar det om att Bangladesh är fruktansvärt rädda att mista textilindustrin som ger stora inkomster till landet samt skapar otroligt många arbetstillfällen. Med höjda minimilöner skulle många företag kanske se sig om efter andra billigare länder att producera i.

Det finns också en oro kring att om minimilönen höjs så kommer produktionspressen för arbetarna att öka, eftersom fabriksägarna vill få ut mer per timme. Vilket skulle kunna leda till att också antalet arbetare kommer att minska, vilket gör att folk förlorar jobbet.

Men återigen, här behöver också företag gå in och garantera att de stannar kvar även om lönerna höjs - och som Babul poängterar: löneläget i Bangladesh kommer även vid en dubblering vara bland de lägsta i världen!

7. Vad kan jag som konsument göra för att textilarbetarna ska få en lön de kan leva på?

Problemet med alldeles för låga löner är på ett sätt lätt att lösa (det är ju bara att höja dem!) men samtidigt också väldigt klurigt och komplext. Det är många saker att ta i beaktning - precis som att som klädmärke eller -företag bara att sluta producera i Bangladesh självklart inte löser något! Och det är självklart inte omöjligt: vill man så kan man tänker jag!

(Om du vill veta mer om exakt det och Bangladesh så handlar poddavsnittet Slow fashion: #11 Läder - en nördig guide till viss del om det. Precis som att jag i höst kommer att släppa ett helt avsnitt av podden om just levnadslön - något jag ser framemot massor!)

Sätt press på företagen

Men hur ska en göra då? Jo, sätta press på företagen som producerar i Bangladesh (och i alla andra länder också såklart!). När jag frågade Babul om vad som påverkar att en fabrik är bättre eller sämre så menar han att det finns en extremt tydlig korrelation mellan vilka klädmärken som har stort konsumenttryck hemifrån och inte.

Företag existerar inte utan sina konsumenter - det är ju tack vare oss kunders pengar som de kan fortsätta finnas. Och de företag som har kunder som ställer krav på produktionsvillkor - ja, de är såklart själva mer på tårna när de väljer samt arbetar med leverantörer. De som endast har kunder som exempelvis vill köpa billigast möjliga, de företagen bryr sig extremt lite kring hur sakerna görs!

Så med det sagt: fråga i butik, maila, ring och sätt press. Företagen är inget utan oss kunder. Glöm aldrig det! Och om det är svårt att förstå hur ditt lilla mail kan spela roll så hälsar Babul att det gör det! Om vi konsumenter blir ännu mer högljudda kring kravet på levnadslön kommer självklart den frågan få större fokus vid inköp!

För dig som vill läsa mer

Några bra artiklar på ämnet och med Babul Akhter:

Dagens Nyheter: Textilarbetare jobbar för 4,50 i timmen – fackföreträdare från Bangladesh vädjar till Kappahl, MQ och HM (Publicerad 15 juni 2019)

Kollega: "Lönerna för de som syr kläder måste höjas" (Publicerad 15 juni 2019)

Amnesty Press: Hon överlevde katastrofen vid Rana Plaza i Dhaka (Publicerad 10 mars 2018)

Och om du inte redan är medlem i Fair Action tycker jag verkligen att du ska bli det: för de jobbar just för att skapa det där konsumenttrycket här i Sverige, genom granskningar och kampanjer.

Vad är dina tankar om ämnet? Kommentera gärna!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Vad är problemen i klädindustrin?

Att modeindustrin inte är hållbar, ja, det är helt sant. Men vad exakt handlar det om och går det att sammanfatta på något enkelt sätt? Ja, så här tänker jag:

Vad är problemen i klädindustrin?.jpg

Överkonsumtion

Vi konsumerar för mycket kläder. Så enkelt är det. Vi i Sverige köper 13 kilo textil per person och år, 8 av dem åker i soporna. Kläder blir billigare och billigare för varje år. Och vi konsumerar mer och mer – idag säljs det dubbelt så mycket kläder i världen än för 15 år sedan. Kläder är världens näst mest förorenande industri, efter olja.

Dåliga material

Plagg i dålig kvalitet och material som producerats på riktigt miljövidrigt sätt. Polyester gjort på olja och som släpper mikroplaster när vi tvättar. Bomull som kräver enorma mängder med vatten och kemikalier.  Och färgerier och garverier som släpper ut orenat vatten rakt ut i floder. Ja, listan kan göras lång på hur materialen vi köper påverkar miljön.

Dålig produktion

Människorna i industrin: som odlar bomullen, garvar lädret, färgar tygerna samt syr våra kläder. Löner som det inte går att leva på. Arbetsmiljö och -villkor som gör dem sjuka, och otrygga anställningar där makten ligger hos arbetsgivaren.

Att alltid beakta alla tre

De här tre sakerna: mängden vi konsumerar samt produkternas påverkan på miljön och människorna i kedjan är det som sammanfattar allt det som varje dag ständigt pågår. Och tro mig, det pågår överallt och alltid då normaltillståndet för modeindustrin är så förbannat smutsigt och dåligt. Själv tror jag exempelvis alla företag och märken om ont tills motsatsen är bevisad...(ja, jag är rätt cynisk, och erfaren..)

Jag säger alltid att det här med hållbart mode är en komplex fråga, och det är det. Men det går faktiskt också att göra den ganska enkel. För genom att alltid tänka på dessa tre saker blir det också tydligare vilka företag som menar allvar med sitt hållbarhetsarbete och inte.

De flesta kedjor och större företag lägger nämligen väldigt mycket av sitt hållbarhetskrut på materialen. Jeans som färgats med snällare färger och mindre vatten. Bomull som odlats lite schysstare. Badkläder gjorda av gamla PET-flaskor och så vidare. Allt det här är fantastiskt såklart, men det som glöms bort är de andra två delarna: människorna och konsumtionen.

Många företag pratar bara material

Det spelar ingen roll om bomullen är ekologisk när företagen ständigt jobbar med att få dig att konsumera mer än vad du någonsin kan behöva. Eller att gamla PET-flaskor använts när de som sytt plagget inte har en lön de kan äta sig mätta på.

Det är så förbaskat lätt att överväldigas av de olika kedjornas och märkenas hållbarhetsarbete. Men glöm inte att de oftast bara prickar in ett rätt av tre.

Så när du står där i butiken och fingrar på den ekologiska t-shirten, skänk då människorna i produktionen en extra tanke.. Samt fundera ett varv till på varför den där tröjan säljs som ”ta 3 och betala för 2”…. 

(Och nej, jag tycker överlag inte att någon av våra vanligaste kedjor är så mycket att hänga i julgranen....Fast fashion är en ohållbar affärsidé. Så är det bara.)

Vad är dina tankar efter det här inlägget? Berätta gärna!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Varje vecka ska vara Fashion Revolution Week

I år är det fem år sedan fabriksbyggnaden Rana Plaza kollapsade i Dhaka, Bangladesh. Över 1100 textilarbetare miste livet och 2500 skadades.

I Rana Plaza:s fall hade det konstaterats stora sprickor i väggarna men istället för att stänga den åtta våningar höga fabriken valde ledningen att fortsätta arbetet som vanligt. För att det fanns deadlines för stora ordrar att hålla.

Fashion Revolution Sverige

Rana Plaza är tyvärr inte unikt

Rana Plaza förkroppsligar på något sätt det osunda system som modeindustrin är idag. Där vårt, vi konsumenter i väst, behov av nytt och billigt i klädbutikerna uppenbarligen går före andra människors liv. Rana Plaza är inte heller något undantag, det är nämligen varken första eller sista gången textilfabriker faller samman eller brinner upp. Allt p g a undermålig och farlig arbetsmiljö.

Det är så här det ser ut. Med den enda skillnaden att Rana Plaza nådde ända fram till oss och våra nyhetssändningar. Lite då och då plockas det upp liknande saker av olika TV-program och tidningar. Skandaler om att människorna som syr våra plagg inte kan leva på sin lön. Att de blir sjuka på arbetet. Att floder och vattendrag förorenas. Att det är slavarbete som ligger bakom bomullen från Uzbekistan. Och så vidare. Varje gång blir vi lika upprörda. 

FashRev Who made my clothes

Och lika snabbt glömmer vi. För att det är lättast så. Det är nämligen så förbannat jobbigt att se sanningen. Särskilt när det gäller mode och kläder. Något som bara ska handla om lust. Kläder ska vara roligt och härligt. Att se bakgrunden och hela kedjan innan plagget landat i din garderob – det är inte skoj.

Fashion Revolution Week

Men just därför måste vi prata om det. Om och om igen. Och om det har kommit något enda litet gott ur Rana Plaza så är det Fashion Revolution. Det började som en dag, Fashion Revolution Day, till att numera innefatta en hel vecka. Och därmed är också namnet på den världstäckande kampanjen just Fashion Revolution Week.

En vecka för att uppmärksamma människorna i textilindustrin. Alla dessa händer och ögon som alla kläder har passerat innan plagget når dig och mig.

Fashion Revolution

Att visa respekt för människorna bakom

För mig handlar Fashion Revolution Week om att visa den respekt alla dessa textilarbetare runt om i världen faktiskt förtjänar. Och att återupprätta respekten för våra kläder. Även en tröja som kostar nästan noll har en historia. Och just därför ska vi inte bara slita-och-slänga, trots att vi säkert har råd att köpa aldrig så många.

Jag ser också Fashion Revolution Week som en möjlighet att på bred front visa att textilindustrin ser ut exakt så som den ser ut även när TV-teamen dragit vidare och de sensationella avslöjandena tystnat.

Who made my clothes

Vad du kan göra under Fashion Revolution Week

Sen såklart, om jag fick bestämma skulle det vara Fashion Revolution Week varje vecka. Men i väntan på det tycker jag att vi alla ska börja med att göra denna vecka till det bästa, största och mest högljudda året hittills!

Klicka dig vidare till Fashionrevolution.org. Där hittar du massor av bra fakta, bilder att dela i sociala medier och massvis med annat bra och användbart.

Så, läs på, sprid ordet och fråga de butiker och märken du handlar ifrån #whomademyclothes. Och du, jag lovar dig: de företag som står på din sida, de kommer själva att visa upp #imadeyourclothes. 

Transparens är det modeindustrin så desperat behöver mer av - och det är exakt vad våra sociala medier kan hjälpa till med. Så nu kör vi - tillsammans! 

Vad gör du under Fashion Revolution Week? Berätta och tillsammans peppar vi varandra!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Polarn o Pyret:s ECO-märkning betyder inte ekologisk

När jag för några månader sedan skrev om barnkläder var ni flera i kommentarsfältet som lovordade Polarn o Pyret. För att de har kvalitet som håller för flera barn och gör praktiska kläder kidsen kan leka i. Och så klart: att de jobbar med GOTS-certifierad bomull och har sin egen second hand-butik på nätet. En hel del bra hållbarhetsgrejer helt enkelt. Och det är något jag såklart gillar.

Det jag dock inte gillar är deras luriga ECO-märkning. Den gör mig nämligen så förbannad. Och besviken. För att jag trodde bättre om dem.

Dessa plagg är GOTS-certifierade, men det gäller alltså inte alla ECO.

Dessa plagg är GOTS-certifierade, men det gäller alltså inte alla ECO.

Vad betyder Polarn o Pyrets ECO-märkning?

Polarn o Pyret märker nämligen även icke-ekologiska plagg med ECO.

Du läste rätt. Men hur är det möjligt?

Jo, för att ECO inte alls står för ekologiskt, utan något helt annat. Nämligen:

Environmentally Conscious Option.

Japp, ECO är inte alls en förkortning av ekologiskt utan en akronym av tre helt andra ord.

BCI-bomull ingår i ECO-märkningen

Under Polarn o Pyret:s ECO samsas såväl GOTS-certifierade plagg som ekologisk bomull. Och återvunnen polyester och polyamid. Men också BCI, Better Cotton Initiative, märks upp med ECO och det lilla gulliga molnet som är Polarn:s symbol. Och BCI är alltså inte ekologiskt.

Men det är inget, som jag kan se, varken Polarn o Pyret eller Better Cotton skriva ut på sin hemsida (och det är inget annat företag som brukar vara speciellt öppna med det heller) Förutom Lindex. De är tydliga och transparenta om vad BCI faktiskt innebär (och det ska de ha en stor eloge för!), de skriver nämligen så här:

Better Cotton är inte ekologisk/.../ Idag är Better Cotton inte spårbart och det går inte att definiera den exakta andelen av Better Cotton som ett plagg innehåll, då systemet tillåter att Better Cotton blandas med konventionellt odlad bomull.
— Lindex

Bra att veta eller hur?! Och mer om BCI har jag skrivit om här: Bomull – allt du vill veta och lite till. Polarn o Pyret däremot, de beskriver BCI så här i sina produkttexter:

Vi samarbetar med Better Cotton Initiative för att förbättra den globala bomullsproduktionen. Läs mer på www.bettercotton.org
— Polarn o Pyret

Lite mer luddigt eller hur? Eller ja, inte så värst mycket info alls faktiskt.

Skärmdump från Polarn o Pyret

Skärmdump från Polarn o Pyret

Är Polarn o Pyret tydliga eller otydliga?

Det ska sägas att Polarn o Pyret gör allt rätt enligt lag. D v s de säger aldrig att ECO står för ekologiskt eller att BCI skulle vara det. Men, och det här är jag övertygad om, de är knappast heller ovetande om vilka associationer de flesta av oss får av ord som exempelvis "eco".

Och att flesta av oss nog snarare drar kopplingen till ekologiskt än till deras hemgjorda definition. Eller du kanske är en av få som tänker så här (grattis i så fall!):

”Hrm, ECO, åh det måste ju stå för något i stil med Environment, Conscious och typ Option kanske? Jamen, så måste det vara!”

Njae va?! Och om Polarn o Pyret, vilket jag hoppas!, vill hjälpa oss vanliga konsumenter att ta  aktiva och medvetna val, ja då borde de väl snarare vilja vara övertydliga än tvärtom?

Eller tycker de på allvar att vi konsumenter ska vara så insatta att vi i detalj vet skillnaden mellan GOTS och BCI? Att det förstnämnda innebär tydliga och strikta miljömässiga och sociala hållbarhetskrav genom hela kedjan. Medan BCI istället handlar om att ta ett första steg mot en bättre bomullsindustri än vad som gäller generellt idag, d v s att ”Less Worse Cotton” borde vara ett mer rättvisande namn.

Det är enormt stor skillnad på dessa två märkningar, och att jämställa dem som ett hållbart val är faktiskt inte speciellt schysst eller ärligt mot oss konsumenter.

ECO - en förvirrande hållbarhetsmärkning

Så min stilla undran är: tycker Polarn o Pyret att det är jobbigt eller skönt att det råder en viss förvirring kring deras märkning? Och tänker de att vi konsumenter är dumma och oinsatta om vi inte förstår?

I så fall tycker jag att det är en väldigt intressant slump att de ord som bäst beskriver deras hållbara sortiment består exakt av bokstäverna E, C och O. Var det verkligen den enda ordkombinationen i hela världen som funkade? Eller var det medvetet att välja ord som tillsammans bildade ECO? 

En behöver ju inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att tänka det senare. Och just därför tycker jag att det här luktar greenwashing och vilseledande reklam lång väg. Det gör som sagt allt rätt rent lagligt, men just därför känns det extra fult.

Och när inte ens personalen i deras egna butiker fattar konceptet fullt ut, ja då är det fan ett problem.

Greenwashing Polarn o Pyret

"Åh! Den är felmärkt!"

För några månader sedan besökte jag en av deras butiker, hittade en tröja märkt med det lilla molnet och ECO, men också BCI, så jag tog med den till kassan:

Jag: Hej hej, den här tröjan är märkt med ECO och BCI, vilket gör mig lite förvirrad. För jag vet ju att BCI inte är ekologiskt, men det kanske inte alla vet…

De: Åh, men oj. Du har helt rätt, den är inte ekologisk. Så det är felmärkt. Jag tar undan den.

Jag: Men så bra, tack så mycket!

Någon vecka senare surfade jag inte på deras hemsida och såg samma tröja. Märkt med ECO. Den var inte alls felmärkt. Utan helt rättmärkt. Så uppenbarligen är inte deras koncept helt glasklart ens för den egna personalen. 

Tycker du också att det är förvirrande?

Och med det sagt, jag vill tro bättre om Polarn o Pyret. Jag vill att de ska vara schyssta och ärliga. Och jag vill att de ska veta när de inte är det. 

Därför vill jag verkligen uppmana dig, om du tycker att det här verkar exakt lika förvirrande som jag gör, hör av dig till dem! Fråga i butik och kontakta deras kundsupport.

Och anmäl dem, och alla andra företag som är luriga, till Konsumentverket för vilseledande marknadsföring. (Exempelvis har jag ju skrivit om det här med förvirrande marknadsföring tidigare: The Way - hur hållbara är Gina Tricot egentligen?)

Att vara en medveten konsument handlar både om att ta bra köpbeslut, men också att säga ifrån när företagen gör det så uppenbart svårare. Så enkelt är det.

Vad är dina tankar om det här? Har du sett och tänkt på deras ECO-märkning tidigare? Berätta!

UPPDATERING 18 maj 2018: Sedan början på maj har Polarn o Pyret ändrat sin hållbarhetsmärkning - antagligen (och förhoppningsvis!) p g a kritik! Den heter nu Po. P Cares och varje plagg märks specifikt ut med vilken certifiering eller material som just det plagget har. Klart, tydligt och bra! Hatten av för det!

Värt att notera dock är att de fortsatt jobbar med BCI-bomull - och beskrivningen av den är tyvärr fortfarande luddig (ingenstans står det ex att den inte är ekologisk) Samt såklart: att bara fokusera framåt på den nya märkningen är också ett lätt sätt att slippa prata om att många är besvikna på att ECO inte betydde ekologiskt. Och mer om mina tankar om det har jag skrivit om här: : Polarn o Pyret:s ECO-märkning del 2. Men överlag: tack Polarn för att ni ändå har någon tanke om att göra om och göra rätt! (Dock tror jag att ECO ändå har skadat ert varumärke rätt rejält.....)

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Kan fast fashion vara bra?

Svaret är ja. 

Det låter kanske lite konstigt att det kommer från mig. Men som med allt här i världen så finns det ju bra och dåliga saker med exakt allt. Och om det är något jag vill i allt jag gör så är det att lyfta så många perspektiv och vinklar som möjligt. För genom att bara prata ensidigt om allt så blir det ju självklart inte lika trovärdigt. Så med det sagt: låt oss dissekera fast fashion.

Fastfashion1.jpg

Vad är fast fashion?

Fast fashion är det som klädkedjor som Zara, Lindex, Kapp-Ahl och H&M gör. Ja, i princip alla klädkedjor som finns i de flesta städer och gallerior runtom i Sverige har fast fashion som sin affärsidé. 

Det som kännetecknar fast fashion är låga priser och nyheter varje vecka. Ofta brukar "slit-och-släng" användas för denna typ av kläder, och det säger en hel del. När kläder är riktigt billigt kan vi ju köpa nytt ofta, och om något går sönder är det inte lönt att laga. Lättare att kasta och köpa nytt istället! Fast fashion handlar alltså (som namnet säger!) om att allt ska gå riktigt riktigt snabbt, och med nyheter ofta behöver också butikerna sälja fort. Vilket betyder rea och lagerrensningar ofta ofta. 

Fast fashion snabbt mode

Vad är bra med fast fashion?

Rent objektivt så är det ju härligt att kunna köpa nya kläder ofta och mycket, och det helt utan att bli ruinerad. Det kan vi ju vara överens om. Sen att exakt detta skapar problem för miljön och människorna som arbetar inom industrin, det lämnar vi därhän just nu (för jag gissar att du redan vet min generella ståndpunkt i detta, och den återkommer jag till sist i det här inlägget)

Så, utifrån detta då, vad exakt är det som fast fashion är så jädra bra på och som jag också villigt erkänner är riktigt fint? Jo:

Fast fashion är demokrati

Ja, så är det. Fast fashion är i grund och botten en demokratisk handling. Att tillgängliggöra mode och trend för de som inte har en inträdesbiljett till modeveckan i Paris är såklart grymt. Och det är också exakt vad fast fashion-industrin har gjort och gör: de plockar ner exklusiv design till den vanliga människan. Det som tidigare endast var förbehållet de allra rikaste och mest priviligerade är nu tillgängligt för exakt alla. Och det oavsett var du bor eller vem du är.

(Sen kan vi såklart diskutera det här med att så kallade designstölder: dvs att fast fashion-företagen "inspireras" av de stora modehusen och producerar billiga kopior långt innan originalen finns i butik. Men det är en annan diskussion.) 

Fast fashion skapar globala möjligheter

Fast fashion möjliggör för människor som aldrig tidigare har kunnat konsumera att faktiskt göra det. Och globalt sett är det här helt fantastiskt. Oavsett om du är uppväxt i slummen i Rio de Janeiro eller i en by utanför Sorsele har du mer eller mindre samma tillgång till trend och mode. 

Fast fashion utjämnar klass

Och eftersom fast fashion tillgängliggör mode och kläder så utjämnar det också klass. De allra flesta i Sverige har råd med nya kläder i och med klädkedjorna, och på så sätt blir det inte alls lika påtagligt och synligt var du kommer i från. Eller hur mycket du har i plånboken.

Så att fast fashion i grunden är demokratiskt och tillgängliggör mode är något som ingen någonsin kan ta ifrån dem. Globalt och historiskt har dessa billigare alternativ öppnat så många möjligheter för miljoner människor. Och det tycker jag verkligen är helt fantastiskt. 

Priset på nästan alla andra varor har ökat i mycket snabbare takt än priset på kläder och skor. Grafiken visar prisökningen i Sverige 1980-2013.

Priset på nästan alla andra varor har ökat i mycket snabbare takt än priset på kläder och skor. Grafiken visar prisökningen i Sverige 1980-2013.

Att vidga det svenska perspektivet

Allt det här blir så otroligt tydligt så fort en lämnar det svenska perspektivet. Både när jag var i Moldavien i höstas och under min workshop på Svenska Institutet för någon vecka sen så var det här diskussioner som lyftes. Att aldrig någonsin ha kunnat konsumera till att fast fashion möjliggör att du kan få dina första par helt nya skor, eller att alla i familjen faktiskt har råd med vinterkläder.

Eller som Ekatherina, som jag träffade under SI-workshopen, delade med sig av. Från Belarus och uppväxt i Sovjet berättade hon att hon bara hade två klänningar under hela sin barndom. Så när hon började plugga utomlands i bl a Sverige och möttes av alla butiker och dess utbud så shoppade hon under sina första månader som en galning. För att hon kunde. Och för att det, som hon beskrev det, fanns något av ett sår i henne. Från att aldrig någonsin ha kunnat eller fått konsumera, till att världen nu låg helt öppen.

Och hennes känslor och tankar beskriver nog rätt bra vad fast fashion faktiskt är för många i världen. Vilket såklart är ett perspektiv jag som är uppväxt i Sverige nog aldrig helt kan förstå.

Världen är global. Och klädindustrin definitivt. Fast fashion bidrar uppenbart till jämlikhet, men dess fundament och system förstör också. Och det är här det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Mina tankar om fast fashion

Än hur mycket möjligheter fast fashion skapar, så upprätthåller och förutsätter dess system också ojämlikhet. Så enkelt är det. 

För att kunna sälja billigt behövs en billig produktion. Billig arbetskraft betyder löner som inte går att leva på, korta och osäkra kontrakt och allt som oftast en farlig arbetsmiljö (och löner som inte går att leva skapar ju paradoxalt nog inga konsumenter av just textilarbetarna...).

Billiga material betyder allt annat än hållbar tillverkning: brist på vattenrening, farliga kemikalier och miljövidriga processer. Samt saker som inte håller över tid och går sönder fort.

Fast fashion

Och när vi sätter fast fashion i den kontext vi är vana att se det här i Sverige så blir det än tydligare med dess nackdelar. Låt mig säga det så här: grundproblemet i Sverige är att vi har för mycket pengar. Jag kan exempelvis köpa en t-shirt i veckan i resten av mitt liv utan att det överhuvudtaget skulle märkas i min plånbok. Och jag är absolut inte speciellt välbeställd. Och om du funderar på vad jag menar med billigt så finns ett historiskt och väldigt talande exempel här: Ja, kläder är för billiga. Punkt.

Ja, vi har generellt för mycket pengar. Och det gör att vi överkonsumerar. Kläder är för billigt och vi behöver inte värdesätta dem. När något går sönder kan vi köpa nytt utan att ens behöva fundera två gånger. Det är problemet.

Och nej, fast fashion kan enligt mig aldrig någonsin bli hållbart. Just för att hela affärsidén bygger på ohållbarhet. Och vi konsumenter är en del av det genom våra förväntningar: 

Vad är problemet med fast fashion

Så med det sagt, om du vill fortsätta handla fast fashion. Gör gärna det, men gör det som att du inte har pengar. Köp en tröja. Ett par byxor. Och ta hand om dem. Älska dem. Och se inte fast fashion som din möjlighet till mycket nytt och ofta till en liten peng. Det kan du spara till dem som verkligen verkligen har behov av det. D v s de som aldrig någonsin haft råd till något alls innan. 

Vill du läsa mer om fast fashion?

Fast fashion - här har jag samlat alla mina inlägg om detta ämne

Slowfashionuppropet.se - här delar jag med mig av fler infografiker och mer fakta.

Fairaction - bli medlem! En förening som granskar och släpper rapporter om den här industrin.

Vad är dina tankar om det här inlägget? Finns det något perspektiv du tycker saknas? Lämna gärna en kommentar!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

H&M har lovat levnadslön senast 2018

H&M är absolut inte värst i klassen (och det har jag skrivit om tidigare). Men de är världens näst största modeföretag och den allra största inköparen av kläder från Bangladesh. OCH VIKTIGAST AV ALLT: I november 2013 presenterade de sin plan för att uppnå levnadslön, och då lovade de att 850 000 arbetare ska ha möjlighet till rättvisa löner senast 2018.

Men det är långt kvar dit! Idag lanserar Fair Action och Sveriges Kvinnolobby sin kampanj för att sätta press på frågan. Det är ju nämligen bara några månader kvar innan det är 2018!

Läs deras debattartikel i Aftonbladet idag: Girl power - men inte för alla, H&M. Och se filmen: 

Skriv sedan under ditt namn här på Fair Actions facebook-sida. Och du, dela gärna och sprid ordet! Hjälp H&M att prioritera upp frågan genom att sätta press!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen. 

Modeföretagens utmaningar för mer hållbarhet

Förra helgen var jag i Åre på Åre Sustainability Summit, en fantastiskt rolig konferens där jag träffade en drös gamla bekanta men också en hel del nya personer. Och den tillsammans med att jag i torsdags var inbjuden på en näringslivslunch i Stadshuset här i Stockholm har satt igång så många nya tankar i mitt huvud. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att träffa modeföretag och prata hållbarhet

Lunchen i torsdags ordnades av Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård och temat var hållbart mode. Vi var totalt ca 30 personer och representanter (VD, hållbarhetschefer eller produkt/designansvariga) från bl a Hope, Rodebjer, Dagmar, H&M, Björn Borg, T-shirtstore och flera andra modeföretag var på plats. Och bara att jag, som liksom kommer lite från andra hållet, också var inbjuden kändes så himla fint och härligt. 

I Åre fick jag möjligheten att prata flera timmar med Lindex hållbarhetschef, Sara Winroth. Och vi pratade om allt det där som i alla fall jag funderar så mycket på. Och självklart snackade vi om elefanten i rummet: hur kan ett fast fashion-företag som lever på att sälja så mycket som bara är möjligt överhuvudtaget arbeta med hållbarhet? Och hur går tankarna där? Att på allvar helt öppet och ärligt få prata igenom hur, i det här fallet Lindex, tänker och arbetar och deras utmaningar och också utveckling lärde mig så mycket. 

Mycket av allt detta har jag såklart vetat om länge, men att på ett djupare plan få en större bild av den komplexitet som faktiskt finns, det var ögonöppnande. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

En komplex bransch med många utmaningar

Alla dessa möten och diskussioner har verkligen väckt så mycket tankar hos mig, på ett bra sätt. Och känslan av att alla de jag har mött, i de här två sammanhangen, verkligen funderar och arbetar med hållbarhetsfrågan finns absolut där. 

Men den stora knäckfrågan (och också det mesta av samtalen med alla dessa företag har handlat om) är: vi måste alla konsumera mindre av hållbarhetsskäl, och därmed måste modeföretagen sälja färre produkter, men hur fortsätter de att tjäna pengar och växa?

Det handlar alltså om att hitta helt nya affärsmodeller, exempelvis om de saker jag har skrivit om här: 5 gratistips till de fast fashion-företag som menar allvar. Men där utmaningen verkligen ligger (och detta gjorde Sara på Lindex mig uppmärksam på) är: hur skalas detta upp i större skala för att verkligen bli lönsamt? Och då snackar vi tråkiga saker som måste lösas: logistik, hanteringskostnader och kunders köpbeteenden.

Och jag tror att när vi har svaret på hur företagen ska sälja mindre men samtidigt tjäna pengar som vi har kommit en rejält lång bit på vägen. Något som vi från konsumenthåll kanske inte tänker på så ofta är att vi nog också måste ändra våra förväntningar. Om det har jag skrivit om tidigare: Alla är vi en del av modesystemet.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Fast fashion som ohållbar affärsidé

Nu ska ju sägas att jag, fortsatt och alltid, är extremt kritisk till fast fashion som idé. Att vara ett företag som har snabbt mode som affärsidé är per definition detsamma som att det aldrig går att bli helt hållbar. Men med det sagt: att veta hur de företag som någonstans ändå har satt hållbarhet på agendan tänker och arbetar skapar ju möjligheter att tillsammans kunna förändra. 

Och jag tänker mer och mer att det är ett systemfel som är det stora problemet. Att starta som ett konventionellt modeföretag och vara en del av alla de spelregler som normalt gäller för att sedan ställa om till äkta hållbarhet, det är svårt. Rejält svårt. 

Istället blir jag mer och mer övertygad om att det företag som på allvar kommer att förändra är de som startar med hållbarhet som ryggrad från dag ett, och som kan ta de rätta besluten och göra avvägningar direkt.

Men oavsett min personliga åsikt tycker jag att det är viktigt att försöka förstå branschens verklighet. För modebranschen är komplex. Och därför är jag så tacksam när jag får de här möjligheterna till intressanta möten. Och nästa onsdag är det jag som föreläser för Handelsföreningen i Gävle på temat "hur kan man som butik tjäna pengar på att ställa om till mer hållbarhet?".

Vad är dina tankar om allt det här? Och om du fick chansen, vad skulle du vilja fråga dessa företag?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen. 

The Way - hur hållbara är Gina Tricot egentligen?

Förra veckan dök jag på en reklamvideo för Gina Tricot. En rejält ambitiös musikvideo där de berättar storstilat om sitt hållbarhetsarbete. Men trots hur snygg den är lämnade den en rätt bitter eftersmak hos mig. För vad exakt menar de när de snackar om "sustainable denim" och "hållbar bomull"? Och är arbetarna som dansar på bomullsfälten i Indien i slutet på videon verkligen sådär glada?

Nyfiken som jag tog jag reda på lite mer. För som med så mycket annat i livet så lät det lite för bra för att vara sant:

Vad Gina Tricot menar med "hållbar bomull"

När Gina Tricot refererar till "hållbar bomull" (som de pratar om i videon) så är det Better Cotton Initiative, BCI, som avses. 

Flera av de stora svenska kedjorna är en del av BCI, men där Gina Tricot inte skriver så mycket vad exakt det innebär (inte vad jag kan hitta i alla fall), så är andra lite tydligare. KappAhl skriver exempelvis såhär:

BCI:s mål är att:

  • Minska användandet av insektsmedel, gödningsmedel och vatten.
  • Ökad kunskap om jord och biologisk mångfald.
  • Förbättrad arbetssituation för bomullsodlarna.
  • Ökad informationen och kunskap mellan odlare.

Så vad betyder det konkret? Jo, Better Cotton är precis vad det låter som: bättre än rejält dålig bomull. D v s något bättre än den konventionellt producerade bomull som finns i världen idag. Men den är inte bra. Och den är inte ekologisk. Vilket också exempelvis Lindex är tydliga med, de säger också: 

Idag är Better Cotton inte spårbart och det går inte att definiera den exakta andelen av Better Cotton som ett plagg innehåll, då systemet tillåter att Better Cotton blandas med konventionellt odlad bomull.
— Lindex

Eller vad sägs om det här citatet från KappAhls hållbarhetschef på frågan vad Better Cotton Initiative har gjort för positiva avtryck hos bomullsodlarna?

Och inga gravida kvinnor får vara på fälten när de besprutas. Det har lett till en minskning av missbildningar hos barn.
— Eva Kindgren de Boer, KappAhls hållbarhetschef för produktion.

Wow, låter såklart superbra. "Inga gravida kvinnor på fältet när bomullen besprutas". Det du. Men frågorna som väcks är bl a: vad händer med alla andra som arbetar på fälten? Och grundvattnet när kemikalierna sipprar ner där? Osv.

Och om det inte går att spåra ens andelen Better Cotton i det färdiga plagget, vad betyder det då?

Uppenbarligen inte så värst mycket. Även om det är precis vad Gina Tricot vill få oss att tro genom att märka upp sin jeans-kategori med följande text:

Nya trendiga jeans och ännu fler hållbara modeller. Under våren kommer de flesta av våra denimprodukter vara producerade i hållbar bomull som odlats med bättre förutsättningar för miljön. Att vi är på rätt väg på vår resa mot ett mer hållbart mode gör oss superstolta! Skinny, loose, slim eller original, oavsett vilken siluett, slitning eller tvätt du föredrar kan du shoppa flera av dina favoritjeans och samtidigt göra ett bättre val för miljön. Och det tycker vi är jättebra. Let’s do it the better way!
— Gina Tricot

Gina Tricot och green washing

Istället tycker jag att det här luktar regelrätt green washing. D v s de får någonting att låta så mycket bättre och schysstare än vad det egentligen är. Och som de själva definierar det här med hur de märker upp sina plagg så lämnar det såklart ännu mer övrigt att önska: 

Kriteriet för att hamna under fliken ”hållbara material” är att plagget innehåller minst 50 % hållbara material, räknat på vikt.
— Gina Tricot

50 % är faktiskt bara hälften av plagget, och i min värld så känns det här minst sagt väldigt vilseledande. Jag som konsument luras att tro att jag gör ett superbra val när jag köper något som kan bestå av 50 % BCI-bomull och 50 % nyproducerad polyester. Och i min bok är det faktiskt inget annat än vilket vanligt halvdåligt köp som helst. D v s allt annat än en hållbart beslut. 

För mig är det här sättet att arbeta med hållbarhet som Gina Tricot gör lite grann som att försöka bota en livshotande sjukdom med ett plåster. Ser lite härligt och bra ut på håll men betyder ingenting.

Och som med allt annat så gäller det att läsa mellan raderna. Och det som låter fantastiskt vid första anblick innehåller så mycket mer. Källkritik ni vet.

Så låt oss säga det igen: BCI är inte hållbar bomull. Det är kanske hållbarare än den värsta sortens. Men absolut inte mer än så. Personligen tycker jag att BCI-bomull är ungefär lika beigt som att köpa konventionell skitbomull. Det finns så många andra märkningar som betyder bättre saker, så välj dem. Exempelvis GOTS.

Så ja, slutsaten blir väl: Kul att Gina Tricot gör någonting. Vilket är bättre än ingenting. Men helt förjävligt att de får det att framstå som något toppen Jag blir faktiskt riktigt förbannad.

För det den här glättiga reklamvideon får oss att tro är att vi gör bra val när vi handlar hos dem, och tack vare det kan vi fortsätta konsumera på samma sätt som vi alltid gjort. Eller ja, att vi t o m kan handla mer. För nu gör vi ju världen en tjänst! 

Men nej, det Gina pysslar med kommer aldrig bli hållbart om de inte omformar hela sitt tänk och sin affärsmodell. Så enkelt är det. Och det hoppas jag att tillräckligt många är smarta nog att genomskåda. (Läs gärna mer om mina tankar om det här i mitt tidigare inlägg här: Varför Fast Fashion aldrig kan bli hållbart.) 

Och att svänga sig med ord som "hållbart" när det inte är det, borde fan vara straffbart. Och då har jag inte ens börjat prata om "social hållbarhet" hos Gina Tricot. D v s hur de arbetar med och behandlar de som syr deras kläder... Och om jag ska fortsätta vara hård så kan vi också konstatera att deras hållbarhetsavdelning snarare verkar husera på marknads- och PR-avdelningen. Ingen annanstans.

Vad tycker och tänker du om videon? Och vad är dina tankar? Diskutera gärna!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Syriska flyktingar utnyttjas i turkiska klädfabriker

Okej, kanske inte direkt fredagsfeeling på Fair Actions nya granskning om att syriska flyktingar utnyttjas in den turiska klädindustrin, men likaväl superviktig läsning:

KappAhl och Gina Tricot arbetar inte för att förhindra att syriska flyktingar utnyttjas i deras klädtillverkning i Turkiet. De tusentals syrier som arbetar i Turkiets textilfabriker får ofta jobba extremt långa dagar med löner som är så låga att de knappt har råd med mat och boende. Trots att mer än var tredje plagg i Gina Tricots butiker är tillverkat i Turkiet har bolaget inte prioriterat att förebygga att syrier diskrimineras, visar en ny rapport från Fair Action och Framtiden i våre hender.

Mer om detta samt hela rapporten hittar du här: Invisible Workers - Syrian refugees in Turkish Factories

Så ja, än en gång klädföretag som inte väljer att ta det ansvar som de borde...

Ja, kläder är för billiga. Punkt.

Jag läste en så himla intressant sak i boken Modeslavar av Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom:

1953 startades Kapp-Ahl. Grundaren hette Per-Olof Ahl och nischen var kappor - därav namnet. Affärsidén från dag ett var att ingen kappa fick kosta mer än 139 kr. 

139 kr under 1950-talet uppfattade andra klädmärken och -butiker som prisdumpning. Han blev polisanmäld, åtalad och avskydd som pesten. 139 kr var helt enkelt ett pris som ansågs helt utan rim och reson, ja ett pris som förstörde hela marknaden.

Kläder är för billga

Idag däremot kan vi absolut hitta en vinterjacka för 200 kr. Om någon av kedjorna har kampanj eller rea så är 200 kr inte något orimligt, och ibland är det faktiskt till och med ordinarie pris. 

Det intressanta, eller kanske så sjukt sorgliga, i det hela är att om en räknar om dagens 200 kr till 1953 års penningvärde så motsvarar det 14 kr då.

Fjorton kr.

Så ja, kläder har blivit billigare över tid. 

För billiga (och jag vill mest gråta)

PS. Visst har du sett funktionen med det lilla hjärtat här nedan? Om du gillar inlägget men inte är den som kommenterar får du supergärna klicka en "like" så jag vet vad du vill läsa mer om <3 Följ mig också på bloglovin' för att inte missa något och för att spara inlägg till sen. DS.