Eget företag och ha barn - så har de första två åren varit

Idag fyller min unge två år. Två år som har gått både långsamt och väldigt snabbt. En unge som får mig att skratta prick varje dag, och som blir roligare och roligare för varje månad. Bebisar i alla ära, men helt ärligt, jag tycker de mest är gulliga. En tvååring däremot är rolig att hänga med. Full av upptåg, pratar massor och förvånar oss minst 7 gånger per dag med nya ord, intressanta tankar och “var tusan har hon lärt sig det här?!“

Sedan hon föddes den 11 april 2017 har mycket hänt jobbmässigt: jag har stängt en butik, lagt ner ett smyckesmärke, dragit igång Klimatklubben och förändrat mitt företag till att nu endast handla om opinionsbildning om hållbart mode. Plus mycket annat.

Foto: Oskar Swerlander /Erikshjälpen

Foto: Oskar Swerlander /Erikshjälpen

Hur de första sex månaderna med bebis var

När Ingrid var sex månader gammal skrev jag två långa inlägg: Vad en 6-månadersbebis lärt mig och Att driva eget och ha bebis. Och nu ett och ett halvt år senare så vill jag förtydliga att allt jag skrev då tycker jag fortfarande (och om du funderar på hur det funkar eller inte funkar att ha eget företag och vara föräldraledig så rekommenderar jag att du läser mitt inlägg ovan om exakt det! Precis som om du klurar på kombon företag och gravid: Gravid - och om att vara konstant bakis i flera månader)

Precis som att jag emellanåt fortfarande tänker samma tankar som jag skrev om i det här inlägget: Att omdefiniera ordet frihet. Att jag liksom trivs bra att vara hemma: och inte göra något speciellt. Bara vara. Och att det är en så skön känsla.

Men de här ytterligare 18 månaderna har också fått mig att landa i flera nya slutsatser och reflektioner. Och precis som jag skrev Att driva eget och ha bebis så finns det både fördelar och nackdelar med att ha det jobb jag har. Jag hade aldrig riktigt någon föräldraledighet eftersom jag arbetade parallellt, men å andra sidan cashar jag in nu i form av tid och flexibilitet på exakt det sätt jag hade hoppats på.

D v s jag kanske var mindre med mitt barn de första 8 månaderna än andra föräldralediga, men å andra sidan har jag möjlighet att spendera mer tid nu när jag jobbar heltid. Och bara att slippa stressa på morgonen är guld, att lämna på förskolan 8 eller 8.30 spelar inte så stor roll för mitt jobb. Men för en två-åring som vill bestämma det mesta själv gör det stor skillnad…

Foto: Oskar Swerlander /Erikshjälpen

Foto: Oskar Swerlander /Erikshjälpen

Att fokusera på fördelarna

Jag älskar mitt jobb och jag har ju aktivt valt mina arbetsuppgifter och min anställningsform (eget företag) och då tänker jag att det är viktigt att alltid göra det allra bästa av det. Och också gå in med en positiv inställning i det. D v s det finns saker som kanske bli snårigare för alla som har det som jag (alla turer med vilken föräldrapenning jag skulle få när jag var hemma var inte att leka med, eller kluret med att alla VAB-dagar alltid måste jobbas igen senare), och just därför tänker jag att det är än viktigare att fokusera på det som är extra göttigt!

Så här kommer några saker som jag uppskattar lite extra:

Roligt jobb + rolig unge = balans i livet

Jag tycker som sagt att mitt jobb är förbaskat roligt och ju mer ekonomisk stabilitet jag bygger upp desto roligare blir också jobbet. (Att stressa över kass privatekonomi till följd av sitt arbete sätter de flesta i obalans.) Att jag älskar att arbeta gör att jag generellt har väldigt svårt att släppa jobbet. Och kanske blir det än svårare när en som jag dessutom arbetar med sin största hobby. Jag har ju liksom inga fritidsintressen, så det har aldrig riktigt funnits något som har dragit utanför jobbet. Kompisar, partner och skojiga grejer i alla ära. Men när en brinner för sitt jobb är det så svårt att inte jobba den där extra timmen eller timmarna, ja, att på allvar gå hem. Och helt släppa.

Men det har helt förändrats nu. Nu har jag ju världens roligaste och bästa hemma och som jag ständigt längtar till. Och det gör mig bättre på att sluta jobba den tid jag sagt. Det gör mig också bra på att lägga bort telefon och dator på kvällar och helger. Att helt släppa jobb och istället fullt gå upp i nuet. Det går liksom inte att låta bli när en har en tvååring som pockar på exakt all uppmärksamhet (Läs: har tömt en blomkruka, vält en hylla och ritat på parketten om en tappar fokus för en minut) Och jag älskar det: det är helt enkelt så otroligt skönt att ha något att komma hem till.

(Och jag antar att ett husdjur kan ha samma dragningskraft. Någon hemma som gör att en släpper jobbet. Och måste passa tider.)

Foto: Oskar Swerlander /Erikshjälpen

Foto: Oskar Swerlander /Erikshjälpen

Att väga allt emot mitt barn = bättre på att ta betalt

Min unge har dessutom gjort att jag blivit bättre på att tacka nej till jobbgrejer samt också fått mig att bli bättre på att löneförhandla (det här med att ta betalt har jag ju skrivit mycket om överlag) Och det av två anledningar:

Mindre tid med mitt barn kostar

Alla de timmar jag lägger ner i mitt jobb måste kännas värdefulla. Eftersom de rent krasst alltid kan mätas mot att vara med mitt barn. När jag arbetar vill jag jobba så effektivt som jag bara kan, och då måste också det jag gör generera pengar. Eftersom det är själva definitionen av ett arbete = få lön. Därför har jag blivit bättre på att ta betalt. Särskilt om det gäller arbete på kvällar och helger som uppenbart tar tid från att vara hemma.

I solidaritet med den andra föräldern

Då min unge har två föräldrar känns det inte heller schysst att jag ska vara borta mycket utan att också få rimligt betalt. Varje gång jag är borta för att exempelvis föreläsa så måste den andra föräldern ta allt ansvar. Lämna och hämta på förskola, kväll, middag, läggning och natt. Samt jobba in sina egna jobbtimmar på kvällen då det inte går ihop med lämning, hämtning OCH restid till jobbet. Och att lägga över hela det ansvaret om och om igen bara för att jag ska i det närmaste volontärjobba eller nöjesresa det finns inte på kartan. Hela förutsättningen för att det ska funka att den ena tar mer ansvar hemma är just att den andra då skapar försörjning.

Alltså har jag blivit rejält mycket bättre på att både ta betalt som att tacka nej till det som inte känns tillräckligt rätt eller härligt.

Tack Ingrid!

Så tack Ingrid för att du är så jädra grym och får mig att bli än bättre på mitt jobb. Du gör mig mer effektiv och selektiv. Du gör att jag vågar vara lite mer rakryggad. Och stå upp för den jag är och det jag vill.

Kanske för att jag tänker att oavsett hur jag fixar det här med att vara en bra förälder så ska jag alltid åtminstone föregå med gott exempel när det gäller arbete. Att jag följer mina värderingar. Tror på mig själv. Reflekterar och förändrar så fort något inte känns bra. Allt för att kunna säga att jag tog de möjligheter som fanns - och gjorde det bästa jag kunde av dem. Precis så som jag alltid vill att du ska göra.

Vad är dina tankar och åsikter efter att ha läst det här inlägget? Och är det något du kan relatera till?Berätta!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Att driva eget och ha bebis

Om det är något min fina unge verkligen ha gjort så är det att ha vänt upp och ner på hela min värld. Mestadels på ett väldigt fint och härligt sätt. Jag hade överhuvudtaget inte kunnat föreställa mig innan hur otroligt roligt det är att vara med henne, och hur galet mycket jag tycker om henne. Vilket jag bl a skrivit om här: Vad en 6-månaders bebis lärt mig

En bok som hjälpt mig massor

En bok som hjälpt mig massor

Så ja, att få barn rubbar hela ens tillvaro (det säger ju alla, men nu fattar jag exakt hur) Jag har ju exempelvis sålt en hel butik: Mitt livs modigaste beslut. Men det här omkullkastandet kan också skapa förvirring. Så mycket ändras, och det som förut kändes så självklart är faktiskt inte det längre (Exempelvis Att omdefiniera ordet frihet)

Men en sak har jag vetat sedan innan hon kom: att jag måste kunna kombinera det här med att driva företag och ha barn. Från dag ett. För tusan, jag funderade och skrev ju om det för mer än ett helt år sedan: Slow living – så börjar du (även om jag då var hemlig i flera månader till om att det rörde sig om en bebis) 

(Om du vill veta hur jag tänkte om att vara gravid och driva företag/jobba kan du läsa här: Gravid - och om att vara konstant bakis i flera månader)

Och jag är ju absolut inte ensam i att driva eget samtidigt som barn, så här kommer en drös tankar så här nästan sju månader in i livet med Ingrid, för dig som funderar på samma sak:

Avundsjuka

Okej, låt oss börja med avundsjukan. Jag har varit så himla avundsjuk på alla de som är helt lediga. De som inte behöver fundera på jobbmåsten. Ja, de första månaderna tyckte jag faktiskt synd om mig själv som var tvungen att jobba. Och jag kan fortfarande lite då och då övermannas av den här känslan. Längtan att inte behöva bry mig om något annat än min gulliga unge.  

Men, jag vet också att det nog inte är så rosenrött som jag så gärna vill göra det till. Ja, att vara hemma helt och fullt med bebis är för mig lite av en ”gräset är alltid grönare…”-grej. Det jag inte har, verkar alltid så åtråvärt. Så enkelt är det.

Och det är okej att känna så.

Ibland blir jag avundsjuk, men jag vet också att jag har en drös fina grejer som de som är hemma helt inte har. Och då känns allt mycket lättare.

Så, så här tänker jag angående det här med att driva eget och ha barn:

Föräldraskap och entreprenörskap

Identitet

Att få barn har för mig varit enklare rent mentalt än vad jag trodde innan. Och jag tror att detta är anledningen:

I och med att jag har kvar mitt jobb-jag är också en väldigt stor del av mig själv och min identitet oförändrad. Sedan har en ny del av det som är jag: som förälder, tillkommit. Och just för att allt det som jag är van med är kvar, tror jag att jag har haft lättare att hantera förändringen. Helt ärligt tror jag att vara hemma med Ingrid inte hade varit lika mysigt eller enkelt om jag inte samtidigt hade känt igen mig själv och vem jag är.

Att vilja vara hemma

Innan Ingrid föddes tänkte jag att stanna hemma mycket och länge framförallt var en kvinnofälla. Och snarare ett uttryck för bristande jämställdhet än verklig vilja. Precis som alla de gånger jag hörde om kvinnor som lade ner sina företag när de fick barn (men extremt sällan om män som gör detsamma)

Men det jag inte hade räknat med var att jag skulle vilja vara hemma. Ja, att både jag och min sambo så intensivt kände det från dag ett. Och det var nog en känsla jag blev lite överrumplad av.

Men att ständigt längta hem är ändå något så himla fint. Om än dock lite ovant.

06112017-IMG_4715.jpg

Att dela lika och flexibelt

En förutsättning, tror jag, för att fixa kombinationen av jobb och bebis är definitivt att dela lika med den andra föräldern (om en är ensam är det såklart mycket klurigare, och är en fler än två: ännu bättre!) Jag och min sambo vill som sagt båda vara hemma så mycket det bara är möjligt, samtidigt som vi också vill ta alla de bästa möjligheterna på våra respektive jobb.

Och hittills har det gått väldigt bra. Jag har kunnat tacka ja till exakt alla föreläsningsförfrågningar och jobb på annan ort nu i höst eftersom han då har kunnat vara hemma. Och visst, jag förstår att alla kanske inte har en lika förstående arbetsgivare som han har, men viktigt att veta är att föräldraledighet kan ingen någonsin neka enligt lag.

När det gäller att dela lika för att skapa de bästa förutsättningarna för varandras jobb så gäller absolut devisen: vill man så kan man. En gång har det totalt kört ihop sig för oss och då löste vi det med en nära släkting som barnvakt.

Sen behöver inte föräldraledighet handla om att vara hemma exempelvis 10 månader var, utan det går att göra så mycket mer flexibla lösningar. Kan veckorna delas rakt av? Eller jobba halvdagar? Eller varannan vecka? Går det att jobba några timmar på kvällen när barnet somnat och därmed kunna sluta tidigare? Ja, egentligen är det bara fantasin som sätter gränser.

Att vara borta

Jag har sovit borta flera gånger vid det här laget, som längst fem nätter. Och det funkar bra. Det är absolut jobbigt att vara borta, men det är min grej och något jag måste jobba på. Just för att det känns viktigt att hon är ensam hemma med sin pappa på samma sätt som när bara hon och jag är hemma.

Dessutom gör det att vi föräldrar båda har och tar samma typ av ansvar med henne. Det blir helt enkelt roligare för de två när jag inte är där emellanåt, och vice versa. 

Entreprenör och förälder

Det bästa av världar

Okej, helt ärligt: jag älskar mitt jobb och jag älskar min unge. När jag kom hem från Moldavien för några veckor sedan var den känslan så oerhört påtaglig. Fem dagar med ett så vansinnigt roligt jobbuppdrag och –resa. Och så hem till den mest fantastiska människa jag vet. Det bästa av två världar och platser där jag verkligen känner att jag är helt mig själv och mitt absolut bästa jag. En så oerhörd lyx. Och ynnest.

Över tid

Jag är kanske mindre med min unge det första året än vad andra är. Men å andra sidan kommer det liv vi lever nu vara ungefär likadant om två år eller fem år. Och det känns bra. Att behöva gå från att vara 100 % ledig till att jobba heltid tänker jag kan vara riktigt jobbigt. Jag är aldrig 100 % föräldraledig men kommer å andra sidan kanske kunna hänga mer med henne över tid. Det är i alla fall något jag intalar mig när jag måste jobba med henne bredvid.

Så alla lösningar funkar, och bara för att mitt arbetsliv inte ser exakt ut som alla andras så behöver det inte betyda att det är fel. Även om det är så himla lätt att känna så pga alla normer och förväntningar. Men då läser jag den mest fantastiska bok som skrivits i ämnet bebis: Praktika för blivande föräldrar av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska.

Och slutligen

Alla tankar om det går att driva eget och barn har för mig främst handlat om min mentala inställning. Så länge jag kände avundsjukan och stressen (Vilket jag berättar mer om här: Att koppla bort och av) var det jättetungt.

Men när jag började fokusera på allt det positiva: alla de möjligheter som mitt jobb faktiskt ger i mitt liv med barn. Då förändrades allt. Och när jag trillar dit igen och börjar tvivla, ja, då tar jag ett djupt andetag och bläddrar lite i Praktika för blivande föräldrar, en bok som vrider och vänder på förväntade sanningar och bekräftar allt det som jag redan vet:

Att det går alldeles utmärkt att jobba samtidigt som en har en liten bebis. Så länge jag vill att det ska göra det.

Vad är dina tankar och åsikter efter att ha läst det här inlägget? Berätta!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Vad en 6-månadersbebis lärt mig

6 månader och två veckor, så länge har Ingrid varit en del av mitt liv. Och jädrans vad den ungen lärt mig mycket (okej, alla ni som har kids nickar säkert självklart och tycker att det lite fånigt att jag kommit på det som är sant sen sekler...). Men i alla fall: 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

5 grejer min bebis lärt mig

  • Att älska att vara hemma och göra ingenting. Hallå hur härligt är det inte bara att ligga på golvet och garva?!
     
  • Hon har fått mig att bli grym på att prioritera. Jag har ju tidigare försökt leva efter detta: Vilka är dina tre viktigaste punkter idag?. Nu är det skarpt läge varje dag. Och det älskar jag!
     
  • För några månader sedan skrev jag det här inlägget: Att koppla bort och av. Jag har inte alls lyckats jobba bara några få timmar varje dag. Men däremot har jag verkligen blivit riktigt bra på att koppla av och på jobb, och verkligen inte känna stress. Just för att jag genuint känner så här: 
     
  • Var sak har sin tid. Först och främst är det allra härligast att hänga med min fina unge. Sen om och när hon ex somnar jobbar jag. Men hinner jag inte, så gör jag det på kvällen när vi är två vuxna hemma. Eller nästa dag. Eller nästa vecka. Ja, jag har blivit så jädra bra på att njuta av nuet och de små grejer vi ägnar oss åt. Och när jag jobbar så är jag stenhård med att göra det som spelar störst roll först (se nummer 2 i listan), och hinner jag inte mer, så är det helt ärligt väldigt sällan (läs aldrig!) någon dör pga att jag inte gjort allt på min att-göra-lista...
     
  • Och slutligen att jag är så vansinnigt tacksam för att jag får ha alla fina saker i mitt liv samtidigt. Världens roligaste liv hemma och världens roligaste jobb. Hur bra är inte det!? (och att jag bor med någon som tänker exakt likadant, och att det därför är självklart att dela föräldraledigheten på sådant sätt att vi kan möjliggöra så mycket som möjligt för varandra.)

Är det något jag har missat och som en också lär sig? Ni med egna eller andras ungar, ge mig era bästa grejer! 

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Att omdefiniera ordet frihet

På bara en månad har hela mitt liv kastats omkull. Tänk vad en liten trekilos-klump kan göra med en?! De senaste veckorna har nämligen mitt huvud snurrat konstant. För det som har varit så självklart för mig i flera år, är helt plötsligt inte det.

Jag har länge haft så oerhört tydliga svar på hur jag vill leva mitt liv och vad jag har för drömmar. Och också hur jag ska uppnå dem. Men nu, ja, jag vet inte riktigt. 

Frihet - entreprenörskap

Men en sak vet jag, och det är att ordet frihet helt har ändrat innebörd för mig. Jag har hela tiden definierat frihet som möjligheten att göra exakt det jag vill. Och det är något jag har möjliggjort genom mitt företag. Jag har kört på hårt, vågat satsa, chansa och ta risker. Det har varit frihet för mig. 

Att ha möjligheten att testa nya saker. Och att inte ha ansvar för någon annan än mig själv. Ja, friheten att kunna köra på som om det inte fanns någon morgondag, och att konstant kaos varit kul. Känslan av att om något skulle skita sig så löser jag det alltid.

Det har, tro't eller ej, också varit en frihet att jag alltid vetat att jag har kunnat leva på nästan inga pengar alls (vilket jag också gjort i över åtta år). Att jag har kunnat satsa allt jag äger, har och tror på i mitt företag. Utan att behöva svara inför någon annan. 

Men nu. Nu inser jag att allt det inte alls är frihet för mig. Inte längre. Nu när jag har ansvar för någon annan än mig själv är det stress. Och ordet frihet har fått en ny definition: Trygghet. Och stabilitet.

Att veta hur nästa månad ser ut. Med jobb. Och med pengar. Ja, frihet nu är helt plötsligt ungefär allt det jag tidigare har värjt mig emot. Det som jag har definierat som tråkigt och förutsägbart. Det känns helt ärligt så oerhört märkligt.

Så ja, mitt huvud snurrar. Och jag omdefinierar och omvärderar. Läskigt. Men spännande. Och jag anar att det här bara är början...

Hur definierar du ordet "frihet"? Och är mina tankar något du känner igen dig i?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Okejrå, inte än...

För snart en vecka sen sa jag så storstilat hej då för en stund, men nu är jag tillbaka lite smått igen. Tänkte bara säga hej - och nope, ingen bebis än (en vecka kvar till beräknat imorgon). Den här veckan har jag jobbat undan massor från soffan hemma samt hunnit ha min absolut sista föreläsning på två månader (på en gymnasieskola i södra Stockholm i tisdags). Så nu är jag redo! 

Och det här med att fortfarande jobba: helt ärligt är det förbaskat skönt. Ja, att ha något att göra. Jag hade ju så vackert förut tänkt att jag de sista veckorna skulle kunna göra allt sådant jag aldrig kan göra då jag jobbar dagtid. Typ loppisrundor och promenader i solskenet.

Men tji fick ja. Kroppen säger helt enkelt ifrån. Så jag är förpassad till soffan hemma. Och att då kunna jobba framför datorn och sova middag när jag behöver är himla trevligt faktiskt. Utan jobb skulle jag garanterat klättra på väggarna. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Exempelvis har jag lagt in alla produkter från People Tree i Replik:s webshop, hunnit ikapp alla mail och fixat en drös annat också.

Men sen kan nog bebisen få komma ut snart. Är på fullaste allvar så vansinnigt less på det här med att må illa till och från, ha halsbränna och känna mig sådär allmänt lite halvrisig...

Kanske hej för en stund?!

Nu börjar det absolut dra ihop sig för bebis. I fredags jobbade jag sista dagen i butiken och idag har jag insett att jag bör överlämna allt annat till Damon så fort som möjligt. Beräknat datum är 7 april, men det verkar som att den här lilla personen har ungefär lika bra tålamod som jag har. D v s noll och intet. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Så med några dagar nu av sammandragningar och förvärkar inser jag att det nog är bra att vara rejält beredd! Och så tar jag lite en dag i taget. I går föreläste jag i Örebro och imorgon ska jag och Jennie föreläsa på Naturvårdsverkets stora konferens Miljöbalksdagarna. Och jag är tacksam att jag inte behövde ställa in Örebro samt håller tummarna för att jag ska kunna vara med imorgon också. Vill ju det så gärna.

Har i och för sig snackat lite allvar med personen i magen, om att det skulle vara toppen om hen kunde hålla sig inne några dagar till. Men vet inte exakt hur mycket av det som gått fram. 

Så med det sagt, om det blir tyst här fr o m nu och några veckor framåt, så vet ni varför. Jag kommer nämligen att släppa allt under de första veckorna och bara vara i nuet. Och jag hoppas att ni känner er okej med det, samt inte tappar peppen på bloggen bara för att det kommer att eka tomt några veckor?

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Idag ligger jag därför i soffan och har lite ont till och från. Samt fokuserar järnet på att överlämna allt till Damon i butiken (sjukt svårt för oss båda att komma på vad som behövs göras - och vad som vi eventuellt har glömt?) Så Replik kommer att vara öppet precis som vanligt, och webshoparna och allt annat kommer fungera de också. Det enda som det nog blir lite skillnad med är som sagt bloggen, och kanske några färre uppdateringar på Facebook och Instagram (Damon hinner ju faktiskt inte allt!). 

Och så kör vi slow living för hela slanten från och med nu! 

Mer om mitt tänk har jag skrivit om bl a i dessa inlägg, läs dem (och hoppas du hittar inspiration) om du inte redan gjort det:

Nedkopplad och bortkopplad

Slow living - så funkar det

Slow living - så börjar du

Stor kram!

PS. Kul värre är förresten all uppmärksamhet kring mitt blogginlägg om Gina Tricot. Förutom att det har lyfts i ETC och P3 Nyheter så har också Nyheter 24 och Borås Tidning samt Bon och Omni gjort det. Dessutom har jag också fått frågan om att debattera mot Ginas VD i SVT Opinion Live. Men var tvungen att tacka nej pga att jag verkligen inte vågar eller kan åka till Göteborg där programmet spelas in just nu... Men håller tummarna att någon annan tar fajten! =) DS.

Hoppas du fortsätter att följa mig trots att det kanske just nu inte blir någon uppdatering närmaste veckorna?!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Gravid - och om att vara konstant bakis i flera månader

För en tid sedan berättade jag det här: En parvel säger hej!. Och nu när det är mindre än en och en halv månad kvar tills kiddot faktiskt flyttar ut från min mage och säger hej till världen vill jag berätta lite om min höst.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Fascination och tacksamhet

En höst som faktiskt inte var så härlig och lättsam. Men som jag inte kunde prata om där och då. Det fanns dagar när jag allra helst bara ville dra täcket över huvudet. För att jag kände mig, helt ärligt, rätt sjuk. 

Jag är egentligen helt förundrad och fascinerad över hela det här fenomenet med att vara gravid. Att det överhuvudtaget är så här alla nya människor skapas på jorden har jag extremt svårt att förstå.

Och att prova på den här erfarenheten, något som hela tiden har legat och fortfarande ligger väldigt långt utanför min trygghetszon, är så extremt mäktigt och läskigt. Samt att den här lilla nya människan faktiskt ska flytta in hemma hos mig, i min lägenhet - någon jag liksom har skapat helt själv från scratch! Det är häftigt!

Och jag vet att jag haft sådan tur: allt har flutit på utan problem och komplikationer. Personen i magen växer och mår väldans fint. Och jag vet också att jag kunde ha mått så jädra mycket sämre än vad jag har gjort. Men lik förbaskat har det inte varit en walk-in-the-park.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att antalet krämpor kunde vara så många

För om vi säger såhär: jag har nu förstått att ungefär 80 olika krämpor är fullt normalt att få som gravid (att det var så många var det ingen som sa något om innan). Yes, det är en diger lista att bocka av. Och jag som bara har haft cirka 8 av de här kan och bör därför vara, typ, tacksam.

Men jag tänker ändå gnälla lite. Just för att alla av det manliga könet kommer så lindrigt undan i det här med barnablivande. Och för att ja, det är trixigt att både ha stora drömmar och ambitioner om sitt jobbliv samtidigt som att en också vill det här privat. För, de flesta dagar sedan i augusti har mitt privatliv absolut påverkat mitt jobbliv. Och då snackar vi tyvärr inte på något direkt positivt sätt.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Min höst - konstant bakis

Jag började augusti månad med känna mig totalt utarbetad. Och hade jag inte vetat vad min förlamande trötthet berodde på (ett millimeterstort yngel) hade jag på allvar varit orolig om att jag bränt ut mig. 

Vissa dagar när jag kunde jobba hemifrån fixade jag 1-2 timmar framför datorn och sedan behövde jag sova. När jag var i butiken satt jag istället helt apatisk mellan kunderna och bara stirrade in i väggen. Jag som vanligtvis tar tillvara på varje jobbminut.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Och så mådde jag illa. Om du någon gång har varit bakis så fattar du hur det känns. Och så multiplicerar du det med 60. Två månader i sträck mådde jag illa mer eller mindre dygnet runt. Det var helt ärligt jävligt pissigt.

Jag kräktes inte, men hade svårt att äta och till viss del att sova emellanåt. Och ja, humöret och livsglädjen, de påverkades såklart också... (så det här med att gravida får humörsvängningar - i mitt fall har det nog mycket handlat om mitt allmänna mående. Att må illa tär som fasen på humöret....

Därefter blev det lite highlife i två månader - jag mådde prima helt enkelt. Sen kom illamåendet tillbaka. Lagom till julhandeln - min mest hektiska period på året. Heja! Dock mindre och verkligen inte varje dag, men ändå där lite då och då. 

Och så halsbränna på det (samma sak där: inte så farligt att ha det i  en dag. Men mer eller mindre varje dag i flera månader är inte kul). Samt lite ont i ryggen också.

Men ja, det kunde ha varit värre. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Men det kunde ha varit värre

Det finns ju så många saker jag inte haft: foglossning, kräkningar, järnbrist, svimningar, blödningar och så allt annat som också kan hända.

Fast om det är något jag är tacksam för, är att jag har planerat det här året utifrån ett worst-case-scenario. Jag hade aldrig någon rosenskimrande bild av det här med att vara gravid och inte heller har jag det med livet med bebis. Och det har hittills räddat mig. Och gjort allt så mycket lättare, och enklare att förutse.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Mina senaste månader har såklart varit en hel del olika känslor. Förundran: över att kroppen ändå är så vansinnigt mäktig som kan styra upp det här, och att allt hittills har gått så bra med en bebis som lever och mår fint i magen. Men också ynklighet över att jag har känt mig så liten när jag mått som värst. Men samtidigt såklart en dos rationalism: det är ju givetvis fullt naturligt och logiskt med alla krämpor utifrån allt som händer i kroppen. 

Även om jag inte kan släppa tanken på att det ändå är lite orättvist att alla killar som också ger sig in i det här inte behöver planera sina jobbliv lika minutiöst...

Så tips, om du har tänkt att ge dig in i något liknande: planering is the shit! (särskilt om du är din egen arbetsgivare....)

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

En parvel säger hej!

I mitten på oktober skrev jag ett inlägg om Slow living - så börjar du. Och där berättade jag att min vår kommer att innebära en hel del förändring, som bland annat kommer ställa krav på det här med platsoberoende. Och nu när 2017 har börjat tänkte jag att det var dags att berätta exakt vad den förändringen består av. Här är den:

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Yes! Om ungefär 3 månader kommer parveln som just nu rumsterar om i min mage att flytta ut och säga hej. Det ska bli sjukt spännande på så många sätt. Både att göra något helt nytt och oprövat (hej göra saker långt utanför sin trygghetszon!), men också att kombinera det här med att driva företag och kid.

För helt ärligt, att kunna vara ledig och frånkopplad när bebisen kommer men få allt med jobbet att fungera precis som vanligt kräver absolut en hel del planering och tankeverksamhet - och det är där jag är nu och har varit senaste halvåret!