Aktivism och engagemang - grunden till mitt jobb

När jag var 16 år åkte jag på "motståndskollo" arrangerat av Rättviseakademin (dåvarande ungdomsförening till det som idag är We Effect) Kollot var sex dagar utanför Stockholm, fyllda med föreläsningar och aktiviteter på temat globala rättvisefrågor.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Ett kollo var min start

Jag åkte med en kompis - pirrigt och lite läskigt att ta tåget från Östersund till något helt okänt. Vi kände inte en kotte - men ämnet verkade spännande.

Och de dagarna på en scoutgård i Gnesta var, inser jag nu, startskottet på allt det som är jag idag. Det var där jag för första gången fick veta hur smutsig textilindustrin och hur skev världen överlag är. Det var där jag fick uppleva lyckan i att göra gemensam sak med andra: och hur engagemang och organisering på allvar kan göra en till en helare människa.

Aktivism är den bästa sortens skola

Idag är jag 32 år. Dubbelt så gammal som sommaren med motståndskollo. Men många jag träffade där och några år senare är människor jag än idag känner - för att vi alla jobbar med det vi trodde på då och fortfarande brinner för. Någon är hållbarhetschef på stort modebolag, någon annan driver kommunikationsbyrå på temat hållbarhet och ytterligare andra jobbar inom olika organisationer. Och så vidare.

Och jag är så förbannat tacksam för den skola aktivismen varit och alltid kommer att vara för mig.

Idag jobbar jag med det jag älskar allra mest. Ja, och det är inte med lite stolthet jag kan säga att den jag är idag är den typen av person som jag så innerligt beundrade när jag var just 16. Något jag tänker ändå är ett fint betyg på livet.

En ynnest att få göra allt det jag gör

Att få föreläsa, skriva och opinionsbilda för en hållbarare värld, att få ge ut böcker, bli inbjuden av stora modeföretag (vårens föreläsning på Lindex var ett jädra drömuppdrag!) och vid det här laget ha ett rätt rejält hållbarhetsnätverk - det är en ynnest.

Och om allt detta påminde dagens möte mig om. Jag ska nämligen strax få träffa generalsekreteraren för Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation, en sammanslutning av 53 fackförbund som organiserar textilarbetare i Bangladesh, inbjuden av Fair Action.

Och det känns mäktigt, som något slags bevis för att min trevande aktivistbörjan i början på 2000-talet nu är detta.

Vad är dina tankar om aktivism och engagemang som grund för arbete? Berätta!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Hej då mina smycken och JohannaN – hej framtiden!

Jag tror mycket på att våga göra saker som gör lite ont. Som känns stora, lite läskiga och radikala. Att våga lämna det som varit, oavsett hur stor del av ens liv det faktiskt varit. Ja, att våga följa magkänslan och lita på att den där tanken, om att det är dags, är rätt.

Och nu är det ett sådant tillfälle. Jag har bestämt mig, efter 10 år, att vinka hej då till mitt smyckesmärke JohannaN.

Utan tvekan är det här ett av mina absolut största beslut i livet (om ett annat sådant stort och svårt jobbeslut skrev jag om här för 1,5 år sedan: Mitt livs modigaste beslut)

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Jag startade JohannaN för 10 år sedan

Jag startade mitt smyckesmärke i februari 2009, och nu lagom till att jag firar hela 10 år känns det så totalt rätt att också låta det gå i graven. Anledningen är ingen annan än att jag känner mig färdig.

10 år är en lång tid. Att stanna på samma jobb så länge är det ändå rätt få som gör idag. Vi utvecklas, förändras och upptäcker nya saker. För mig är det att jag har insett att jag inte alls brinner lika mycket för smyckena idag som jag gjorde för några år sedan. För det mitt hjärta bultar som allra mest passionerat för är istället allt relaterat till Slow fashion. Att föreläsa, skriva och opinionsbilda om hållbart mode.

Och så här har jag faktiskt känt de senaste 1,5-2 åren. Det är ju att skriva, prata och inspirera till slow fashion jag på allvar känner att jag älskar allra mest. Anledningen till att jag tar beslutet först nu har helt enkelt med pengar att göra: jag har inte vågat säga hej då till JohannaN eftersom det stått för halva min lön.

I november kom chansen att säga hej då

Men någon gång i november, när allt med Klimatklubben på allvar tog fart, kände jag att det kanske är nu min chans är. Att Klimatklubben kanske öppnar de där dörrarna som gör att jag vågar kasta mig ut och till 100 % bara kan göra det jag älskar som allra mest just nu: opinionsbilda inom hållbart mode och klimatsmartare liv.

Jag är så otroligt stolt över allt jag har gjort med JohannaN. När jag började för tio år sedan var hållbarhet något som det knappt pratades om. Mitt grundfokus när jag startade var social hållbarhet: att arbeta nära, skapa relationer och också visa er kunder de personer som gjort era smycken. Och att skapa produkter av kvalitet och med total transparens. För tio år sedan skulle jag säga att det var rätt ovanligt och radikalt, då många företags hållbarhetsarbete var, helt ärligt, mer eller mindre obefintligt. Det har verkligen hänt något under de här tio åren – och det är häftigt!

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

10 år som har gett mig så oerhört mycket

Jag har själv också utvecklats massvis under de här åren. Jag har lärt mig så otroligt mycket, och jag har blivit skarpare i mina åsikter och mycket kunnigare i det jag gör. Jag har tio års erfarenhet av att arbeta med varumärke, produktion, marknadsföring, försäljning och e-handel inom mode. Jag är på allvar så tacksam och stolt över de här åren.

Men det jag också har känt den sista tiden är att i takt med att jag blir allt kunnigare så blir jag också ännu mer radikal i vad jag tycker är ett bra och hållbart sätt att skapa ett modemärke. Och det som var tio resor bättre än alla andra för tio år sedan är idag i mina ögon inte tillräckligt bra. Just för att såväl jag som världen utvecklas. Om jag skulle fortsätta med mina smycken skulle jag därför också vilja göra om flera centrala delar från grunden, och den energin eller viljan har jag inte.

Webshopen finns kvar till 31 mars

Så därför väljer jag nu alltså att säga tack och hej till mina smycken. Webshopen kommer att finnas kvar t o m den 31 mars, sedan kommer du eventuellt kunna hitta en del smycken hos någon av mina återförsäljare (men det är inget jag kan garantera). Så om det är så att du har spanat in något och som du väldigt gärna skulle vilja ha i din ägo så rekommenderar jag att lägga vantarna på det nu. För det som finns i lager nu är det som finns. Jag väntar på en till sista liten leverans, men annars är det som du ser i webshopen det enda som alltså kommer att tillverkas.

Jag kommer i vanlig ordning inte att prisdumpa något, just för att jag ända in i mål benhårt kommer stå för det jag tror på: sakers konstanta värde. Ett bra halsband är ett bra halsband. Punkt.

Stolthet och tacksamhet

Jag är som sagt så oerhört tacksam och stolt över de här tio åren. Och det är tack vare allt med JohannaN som jag idag har de erfarenheter och kunskaper som gör att jag nu kan ägna mig till 100 % åt det jag idag brinner som allra mest för: hållbart mode och att peppa och hjälpa andra till skapa så hållbara och kloka företag som bara möjligt.

Allt vi gör i livet gör att vi växer, och efter ett tag inser vi att vi kanske har växt ifrån det som fick oss att växa från allra första början. Precis så är det för mig och mina smycken: tack för allt ni gett mig. Alla människor jag lärt känna, alla möjligheter, alla utmaningar och lärdomar. Allt det finns kvar, och det känns mäktigt på allvar.

Om du har några frågor eller funderingar kring detta får du mer än gärna höra av dig! Jag svarar på allt!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

I höst släpper jag podcast

Vet ni, i höst släpper jag min alldeles egna podcast! Och det är det här projektet jag har hintat lite om tidigare: något som har planerats sedan förra hösten men som jag inte kunnat eller velat prata om. Men nu! Nu händer det. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Det ska bli så förbaskat roligt! Och det som känns extra skoj är såklart att jag har ett helt proffsigt produktionsbolag i ryggen: Beppo Ljudproduktion. Det är tack vare dem podden kommer kunna bli precis så bra som jag bara kunde drömma om när idén började gro hos mig för snart ett år sedan!

Och förutom Beppo så är det en drös hållbara företag och märken som backar upp som sponsorer som gör det hela möjligt överhuvudtaget. Något jag är så förbaskat stolt och tacksam över! (Och med det sagt: hej schyssta företag! Om du/ni vill veta mer om hur det funkar att gå in som samarbetspartner - hör av dig så berättar jag gärna mer!)

Lyssnar du på podcasts? Och vad är allra viktigast för dig då? Ja, vad bör jag tänka på för att du ska vara peppad att lyssna, och är det något ämne du vill att jag ska djupdyka lite extra i?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Mitt livs modigaste beslut

Jag har alltid försökt vara en person som följer mina drömmar, och som gör det som krävs för att nå dit. Något som jag är väldigt stolt över. Sedan några år tillbaka har jag gjort den här övningen 1-2 gånger per år (vilket jag skrivit om här: Slow living så funkar det):

Drömlivet – steg för steg

  1. Drömlivet. Först skriver jag ner hur jag vill att mitt drömliv ska vara. Högt och lågt, privat och professionellt. (Vet du inte det, så är den här övningen än viktigare!)
     
  2. Nuvarande liv. Sedan skriver jag en text om hur mitt liv ser ut idag.
     
  3. Jämförelsen. Därefter jämför jag dessa två texter och skriver ner vad som skiljer dem två åt.
     
  4. Mätbara mål. Ur jämförelsen plockar jag sedan ut mål. Som jag tydligt definierar, konkretiserar och gör mätbara. Målen omvandlar jag sedan till steg-för-steg-aktiviteter. Och lyfter in dem i min kalender och vardag. För om det är något jag vet, så kommer inga drömmar gratis. Utan det gäller att jobba för det. Och med sig själv.

Och för en tid sedan gjorde jag övningen igen. Det kändes helt enkelt nödvändigt efter att så mycket började snurra i mitt huvud innan och efter att Ingrid föddes (mer om det här: Att omdefiniera ordet frihet).

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

De senaste åren har jag uppnått mycket av det jag drömt om: öppnat butik, föreläst, skrivit en bok med mera. I höstas berättade jag här i bloggen vad jag drömmer om: Saker jag drömmer om, och här är några av dem:

Mina drömmar

  • Jag vill vara helt plats- och tidsoberoende. Jag älskar mitt jobb men drömmer om att kunna göra alla mina arbetsuppgifter exakt när och var som helst.
     
  • Jag vill jobba 75 %, d v s 30 timmar i veckan om några år. Just nu drömmer jag dock om att kunna hålla stadiga 40 timmar i veckan.
     
  • Jag vill inte behöva slita för exakt varje krona som jag gör idag.

Och om att inte nå dem

Men nu när jag ser på allt med ett nytt perspektiv inser jag att jag inte alls är nära att nå dessa. De har alla stått på min lista i flera år, och jag har hela tiden trott att jag närmat mig dem. Att jag har jobbat aktivt mot att uppfylla dem alla.

Men nu, förstår jag att jag bara trott det. Eller kanske snarare, hela tiden intalat mig att nästa månad, nästa år (eller kanske det mer vaga sen), ja, då kommer det här att hända.

Men det kommer det aldrig att göra.

För om jag inte har närmat mig dessa mål det senaste året, vad säger att något skulle förändras i framtiden?

Ingenting.

Och när jag insåg det var det som att få ett slag i ansiktet.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

För nu, när jag gjorde övningen igen, såg jag att de här sakerna nog trots allt är mina allra viktigaste drömmar. Numera. Jag vill kunna vara hemma mer (eller någon annanstans i världen) och inte konstant oroa mig för min ekonomi. Ja, trygghet och stabilitet.

Och för första gången gick det uppför mig: på drygt åtta år har jag bara tagit mig myrsteg närmare en stabil månadslön, reglerad arbetsvecka och ett plats- och tidsoberoende. Jag har hela tiden trott att ju större mitt företag blir desto närmare kommer jag de här målen. Men det stämmer inte. Snarare har det varit att ju större mitt företag blir, desto mer saker sätts på spel. Mer kostnader, mer risk och mer oro.

Vilket är exakt motsatsen till vad jag vill.

Ett känslomässigt kaos

De senaste veckorna har därför varit ett känslomässigt kaos i mig (tillsammans med allt annat som det innebär att få barn). Vad exakt vill jag? Och hur ska jag nå dit?

Jag har alltid sett mig själv som relativt modig. Modig i form av att göra det som faller mig in och att kasta mig ut i det okända. Att jag exempelvis hoppade av universitetet och satsade på mitt företag. Lade en dag i veckan i två år på att skriva en bok jag inte visste om det skulle bli något av. Öppnade butik fast alla sa att det är idiotiskt.

Modig för att jag inte är den som ger upp.

Att köra på, utveckla och få saker att växa. Där vet jag att jag kan.

Men nu, när jag insåg att lösningen på mina drömmar snarare kanske handlade om något annat. Ja, fy fan vad läskigt det var.

Att det kanske faktiskt innebar att jag borde backa. Skala bort. Och förändra från grunden.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

När en, som jag, är van att allt handlar om att ta sig framåt och uppåt. Ja, då är tanken på att backa samma sak som att misslyckas.

Och att inse detta gjorde ont. Förbannat ont.

För vem vill känna sig misslyckad?

Misslyckad eller modig?

Sen tänkte jag ett varv till. Om detta kändes så vansinnigt jobbigt, ja, då kanske det snarare handlade om att närma mig något som jag var verkligt rädd för?

För det var ju så det var. Att köra på framåt och få saker att växa, det kan jag. Men att välja en helt annan väg, det var jag extremt ovan med.

Och det var när jag förstod det som jag också landade i att det jag nu har bestämt mig för inte alls är ett misslyckande. Utan faktiskt mitt absolut modigaste beslut någonsin.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Jag har helt enkelt bestämt mig för att sälja min butik.

Mitt livs modigaste beslut

Jag är så vansinnigt stolt och glad över Replik. För allt jag har byggt upp på 2,5 år. Men det jag har insett senaste månaden är att jag inte är den som ska fortsätta driva den. Jag har inte tiden, energin eller drivet längre för att fortsätta få den att växa.

Så därför har jag beslutat mig för att överlåta den och butikslokalen. Så om du (eller någon du känner) drömmer, precis som jag gjorde för bara ett tag sedan, om att driva en underbar pärla där hållbarhet, kvalitet och design står i fokus?! Ja, då får du supergärna höra av dig till mig på johanna@johanna-n.com så berättar jag mer.

Att plocka bort Replik från mitt liv har varit ett oerhört svårt beslut, jag älskar ju butiken! Men den är just nu inte en del av min dröm. Och jag hoppas därför att den kan bli någon annans dröm istället.

Vad är dina tankar om det här? All input mottages tacksamt!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Om att steg för steg nå sina drömmar

För mig är drömmar och mål lite samma sak. D v s det jag verkligen drömmer om brukar med tiden också omvandlas till konkret handling. Och det jag inte har drivkraften att lägga hårt arbete och prioritetet på, det drömmer jag inte heller så värst mycket om. Jag vet att jag är en priviligerad person som har möjligheten att se på livet på detta sätt. Att jag har utrymmet att prioritera mina pengar och min tid på olika saker, och inte bara fokusera på att överleva. Att jag har möjligheten att faktiskt mer eller mindre välja vad jag vill arbeta med samt också kunna förverkliga mina drömmar.

Jag är därför oerhört tacksam över att jag har fötts på en plats i världen där det finns förutsättningar för mig att faktiskt kunna drömma om saker och sedan också genomföra dem. Allt detta är jag som sagt väl medveten om, och just därför kan jag också känna att det är lite av min förbannade skyldighet att också ta den chansen.

JohannaN Frejgatan 47 Om att uppnå sina drömmar!
JohannaN Frejgatan 47 Om att uppnå sina drömmar!

Så det är därför drömmar och mål är lite av samma sak för mig. Jag har möjligheten att i princip göra nästan vad som helst - så varför skulle jag inte ta den chansen eller aktivt arbeta för att förverkliga dem?

Det kräver hårt arbete och att steg för steg göra det som krävs för att nå dit jag har tänkt. Men det går - med rätt metoder och en jädra envishet. Och kanske säger detta en del om hur jag är som person? Jag är den som googlar flygbiljetter när någon sagt "det skulle vara kul att resa till...." och jag är den vars huvud spinner iväg i enorma projekt alltför lätt.

Att konkret omsätta idéer till verklighet är en av mina största styrkor och något jag är stolt över. Men ibland tar det sig lite bisarra uttryck - som när personer i min närhet ibland inte vågar berätta om sitt drömresmål för att jag alltid tar det som en framtida plan, och om det sen inte mynnar ut i en bokad resa så blir jag besviken.

För drömmar är ju härliga också som drömmar och behövs i huvudet som en verklighetsflykt. Och de fyller sin funktion som just ouppnåbara drömmar. Jag kan därför sakna att inte känna så - utan att det för mig alltid bryts ner till alla förverkliga-dig-själv-böckers grundkurs. "Vilket är ditt nästa steg som du kan ta imorgon för att komma ett steg närmare din dröm?" Så fungerar min hjärna. På gott och ont.

Och två sådana saker - och väldigt stora drömmar - berättade jag om för precis ett år sedan i inlägget "Att förverkliga sina drömmar". En av dem var att öppna butik - och nu på torsdag är det exakt ett år sedan! Just det är bland det absolut roligaste och bästa jag någonsin gjort - och det är fortfarande så galet kul. Och att det som på ett plan betyder att uppnå sin dröm egentligen handlar om att det bara är början på något ännu större är faktiskt sant.

Min dröm med butiken numera är nämligen att ännu fler ska hitta till den, att jag ska kunna ha öppet sex dagar i veckan med anställd personal och det verkligen ska bli en naturlig samlingsplats i Stockholm för alla de som älskar hållbart mode och Slow Fashion. Och dit har jag en bit kvar. Men steg för steg jobbar jag mig dit.

Min andra stora dröm, som jag av en slump också påbörjade för exakt ett år sedan, har en hyfsat lång bit kvar. Men även den tar sig långsamt, bit för bit, framåt. Men fy tusan vad den kräver tålamod. En dag i veckan under ett års tid (med några avbrott här och där) har jag tillsammans med en annan person (och som numera är en vän efter att vi har umgåtts så mycket) jobbat oss framåt.

Idag var vi på ett möte som gjorde att vi fick lite ny energi, ett möte som på sätt och vis är ett delmål på vägen mot vår dröm. Än kvarstår massor av jobb - och där vi trodde att vi nästan var färdiga fick vi under mötet veta motsatsen. Men om allt går enligt plan så kommer vi i februari kunna berätta exakt vad detta handlar om! (PEPPEN!)

Så jag ber om ursäkt för att jag är lite kryptisk angående det ovan - men det jag vill säga är: att nå sina drömmar går fasen! Men tro inte att det går utan hårt arbete, galet mycket tålamod och att det tyvärr mestadels bara handlar om att köra ner huvudet och harva på. Även om inspirationen och viljan tryter på vägen.

För vi vet vart vi ska - och inom ett år och därmed 2 (TVÅ!) år efter att det påbörjades kommer vi vara i hamn. Det känns sjukt - men så värt all möda! Så med det sagt: vad är din dröm? Och vill du dit? Om ja, hur tar du dig dit steg för steg?