#IMadeYourJewelry - JohannaN och hållbarhet

För mig handlar hållbart mode väldigt mycket om transparens. Det är genom hur öppna och ärliga ett företag är som jag sedan bedömer hur duktiga och trovärdiga de är på hållbarhet. 

Så här tänker nämligen jag: Hållbart mode är komplext. Och att vara 100 % hållbar är helt omöjligt. Istället handlar allting om avvägningar. Ibland finns det inget bästa alternativ, utan istället rör det sig om det minst dåliga.

Och de företag som är öppna med detta och som bjuder in till diskussion - de är också genuina i sitt hållbarhetsarbete. De som pratar om vilka utmaningar som finns och vilka val de gjort berättar nämligen också att de har koll. 

Från min produktion: Pa Panya polerar de gjutna smyckena i kollektionerna BJÖRK och HORN.

Från min produktion: Pa Panya polerar de gjutna smyckena i kollektionerna BJÖRK och HORN.

Transparens är det jag själv letar efter

De som däremot säger att allt är superbra (eller ingenting alls) - ja, de har oftast inte så bra insyn. Utan det är just komplexiteten jag vill åt när jag letar, frågar och pratar med modemärken och -företag. De som öppet erkänner sina brister och svårigheter - de gillar jag! (Det är också ett av mina kriterier för de jag väljer ska få vara med på min lista med Hållbara Shoppingtips)

Och det är utifrån min idé om vad jag letar hos andra, som jag jobbar med mitt smyckesmärke JohannaN. Total öppenhet. Jag vill prata både om det jag har koll på som det jag inte alls vet tillräckligt om.

Om JohannaN:s produktion och mina tankar

Det är nämligen så här: jag är inte alls nöjd med alla delar med JohannaN. Det finns absolut delar i min produktion som jag önskar skulle se annorlunda ut. Ja, saker som jag egentligen inte är speciellt stolt över. Som att jag efter nio år inte har lyckats spåra var min mässing kommer ifrån eller de kedjor och andra smyckesdelar som jag använder (är det något smyckesföretag som har det?)

Jag har valt att arbeta i Bangkok, Thailand. Ett val som har lärt mig oerhört mycket om mig själv. Och hur färgade vi alla är av den kultur vi är uppväxta i. Att vi har olika sätt att se på saker samt hur vi kommunicerar. Men också hur våra olika samhällssystem färgar vårt arbetssätt. 

Lor gjuter och polerar alla smycken i kollektionen BARK.

Lor gjuter och polerar alla smycken i kollektionen BARK.

Samma produktion sedan dag ett

Jag har jobbat med samma människor sedan dag ett i Thailand, ett land som ligger på andra sidan jordklotet och som såklart betyder frakter över hela världen. Om jag skulle göra om allt skulle jag kanske göra annorlunda idag. Jag har nämligen insett att det är så mycket enklare att bygga en affärsmodell baserad på sina hållbarhetskriterier än att förändra en befintlig över tid. Det är därför något jag råder andra när jag exempelvis coachar. 

Jag lärde känna de jag jobbar med i Bangkok först, startade mitt företag därefter, och tillsammans har våra respektive verksamheter växt med åren. Produkten och produktionen var därmed bestämd på förhand: och att utveckla allt över tid till att bli mer och mer hållbart trodde jag skulle vara enkelt. 

Social hållbarhet som grund

Men det var och är det inte. Ändå är jag på något sätt stolt över att social hållbarhet var min grund, och att jag har förändrat med små små steg åt det håll jag vill också när det gäller den miljömässiga hållbarheten. Och alltid med respekt och i dialog med de jag jobbar med. Att jag sätter en ära i att vi alltid arbetat jämlikt. Jag hade säkert kunnat genomföra flera av mina idéer om ännu mer hållbarhet och transparens om jag samtidigt hade valt att köra över alla de jag jobbar med: genom att pusha mitt svenska perspektiv och mina åsikter och regler. Men det funkar inte så.

P'Jeab jobbar med att gjuta kollektionerna HORN och BJÖRK.

P'Jeab jobbar med att gjuta kollektionerna HORN och BJÖRK.

Transparens inkluderar också det obekväma

Allt måste ske i samråd. Det tar alltid lite längre tid - vilket kan vara frustrerande. Men just därför kanske, så är också långsiktighet ett ord som verkligen förklarar vad JohannaN är och alltid har varit. Och ja, även om jag inte alls är nöjd med mitt hållbarhetsarbete så är jag nog ändå lite stolt över allt det vi gjort tillsammans. Och att min teori om transparens och korten på bordet ändå alltid måste gå först. Samt att det också inkluderar det där obekväma. 

För jag tror ju stenhårt på att det är enda sättet vi konsumenter ska kunna se vilka företag som verkligen menar det de gör är att de också pratar om det där jobbiga och mindre bra. Och därför är det något jag måste pusha så långt det bara är möjligt med JohannaN. För om det är något jag vill göra så är det att testa mina teorier i praktiken.

Gå därför gärna in och spana in allt det jag gör under: JohannaN: produktion och hållbarhet. Och där hittar du allt det jag både har koll på och det som jag inte alls är speciellt nöjd eller färdig med.

Vad är dina tankar om det här? Berätta, och fråga gärna saker du funderar över!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Hyra butikslokal – om kontrakt, juridik och vad som kan gå fel

Det här inlägget är för dig som antingen driver egen butik, restaurang, café (eller vad som helst annat som kräver lokal), eller så är det något du drömmer om. Ja, det här är texten jag önskar jag hade läst innan jag startade min butik för drygt tre år sedan. Hoppas du uppskattar min berättelse, och du: dela gärna vidare till de du tycker borde läsa.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Här kommer den, och vi börjar med lite bakgrundsfakta om hur systemet fungerar:

Butikslokaler är hyreskontrakt med överlåtelseavgift

Butikslokaler är i de allra flesta fall hyreskontrakt. (Jag säger butikslokal fortsättningsvis för enkelhetens skull, även om jag avser alla sorters så kallade kommersiella lokaler: restauranger, caféer, frisörsalonger och så vidare)

De här hyreskontrakten är rejält åtråvärda, särskilt i Stockholm. Tillgång och efterfrågan helt enkelt. Och därför köps och säljs dessa kontrakt för hundratusentals kronor. Detta är helt lagligt, och ofta sker köpen av hyreskontrakten genom helt vanliga mäklarfirmor. Mellan privatpersoner är det så kallade svartkontrakt, men mellan företag alltså helt okej.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Vad kostar en butikslokal?

När jag skulle öppna min butik Replik hösten 2014 köpte jag mitt hyreskontrakt på Frejgatan 47 i Vasastan för 170 000 kr via en mäklare. 170’ är i sammanhanget rätt lite pengar, och det som avgör priset är främst läget. Min butiksadress var inte speciellt centralt och inte heller på något stort promenadstråk, så därav "bara" 170 000 kr. Min hyra var sedan 8500 kr per månad plus moms. Vilket också det räknas som väldigt lågt.

På andra mer åtråvärda platser (med större flöde av människor etc) så är såväl hyrorna som överlåtelseavgifterna för kontrakt mycket större. På vissa ställen på Södermalm och Gamla Stan i Stockholm kan ett kontrakt kosta uppemot en miljon. Och hyrorna ligga på tiotusentals kronor per månad.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Hur fungerar det med butikskontrakt?

När jag skulle öppna min butik fick jag veta följande:

Banken ger inte lån till en överlåtelseavgift

Banken räknar inte ett hyreskontrakt som en säkerhet, så därför är det svårt att låna pengar. D v s om du köper en bostadsrätt använder du ju själva lägenheten som säkerhet för att överhuvudtaget kunna få lånet. Mina 170 000 kr fick jag ordna på annat sätt. I mitt fall blev det genom ett privat blancolån (som jag sedan lånade in i bolaget). Och det är så, eller genom ex sparade pengar som de allra flesta finansierar sina butikskontrakt.

Bostadsrättsföreningen måste godkänna dig som ny hyresgäst

Bostadsrättsföreningen som är lokalens hyresvärd ska godkänna dig som hyresgäst innan inflytt. ”Detta är dock mest formalia och alla blir godkända, om du inte är kriminell förstås” fick jag höra från mäklaren.

Priset styrs av marknaden

Som med alla köp där marknaden sätter priset så är det självklart en risk: d v s du kan gå med vinst eller med förlust.  Men ”Självklart kommer du kunna sälja kontraktet den dagen du vill flytta ut” sa mäklaren. Så som de allra flesta som sitter på ett åtråvärt butikskontrakt så var det därför självklart för mig att än vad som händer och hur saker skiter sig kan jag alltid sälja butikskontraktet och få loss pengar. För mig var det en trygghet, och jag tror att det är så de flesta som har en butik tänker.

Det är svårt att hitta information

Jag googlade, frågade mäklare och läste överlag på så mycket jag kunde om det här med butikskontrakt innan jag skrev på. Och ingenstans höjdes något varningens finger. Och självklart kommer varken mäklare eller säljare att berätta något som verkar negativt för dig som köpare....

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Vad som hände när jag ville överlåta

I somras bestämde jag mig alltså för att sälja min butik och självklart vill jag då överlåta mitt kontrakt till ett annat företag. Jag kontaktade bostadsrättsföreningen och berättade mina planer, exempelvis behövde jag från början veta vilka typer av verksamheter de ville ha respektive inte ha i lokalen. Skulle exempelvis en frisörsalong gå bra? Men inte en tatuerare? Eller kunde en inredningsbutik funka men inte en kiosk? Och så vidare.

Jag fick inga riktiga svar på mina frågor, utan upplevde att de försökte förhala något. Jag tänkte dock inte mer på det. Utan kände att det där löser sig nog, så jag lade ut en annons och rätt snabbt hittade jag en ny hyresgäst som jag tänkte att de nog absolut skulle godkänna. Ett väletablerat och seriöst företag som skulle öppna klädbutik. Jag och företaget kom överens om en summa samt allt det praktiska.

Butiken skulle bli soprum

Men när jag kontaktade bostadsrättsföreningens styrelse för att be om deras godkännande (”en ren formalitet” som flera mäklare sagt till mig tidigare) sa de blankt nej. De tänkte inte godkänna någon ny hyresgäst. Jag förstod ingenting och de menade att de ”inte behövde förklara sig”. Efter någon vecka hörde de av sig igen och ville boka in ett möte.

Toppen tänkte jag. Tills de gav mig besked: De ville inte godkänna någon ny hyresgäst, för min butik skulle nämligen bli ett soprum!

Det var som om någon slagit mig i ansiktet. Ett soprum! Jag blev såklart helt ställd, men tänkte att såhär kunde det väl ändå inte vara lagligt att göra? De kan ju inte ta mitt kontrakt?!

Så jag kopplade in jurist och vände och vred. Jag var då medlem i Svensk Handel, och om det är några som borde kunna det här med hyreslagstiftning för kommersiella lokaler så borde det vara deras jurister!

Men det visade sig att jag hade inget att säga till om. Jag var helt rättslös. Föreningen kunde göra exakt det de ville och det helt lagligt. Varför? Jo:

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Så här säger lagen

(Observera att följande är vad jag fick höra och som jag förstod det under alla de här turerna, jag vet därför ex inte exakt vart i lagen dessa saker har stöd etc)

Indirekt besittningsskydd

Hyreskontraktet är mitt och jag har så kallat indirekt besittningsskydd. D v s bostadsrättsföreningen kan inte kasta ut mig, utan endast säga upp mig när kontraktstiden går ut. (Mitt kontrakt var på tre år, och hade precis automatiskt blivit förlängt eftersom ingen av oss hade sagt upp det nio månader, som avtalat, innan tiden gått ut)

Fullt lagligt att göra om till soprum

Men om BRF:en får en påtryckning från stat, kommun, landsting om att något måste ändras eller åtgärdas enligt lag så är de skyldiga att göra det och då har hyresgästen inget att säga till om. Exempelvis om de måste ta en kvadratmeter för att bygga ny ventilation så har butiken inte rätt till skadestånd eller ersättning. Fullt logiskt. Men detta gäller även exempelvis soprum. Bostadsrättsföreningen hade, enligt dem, fått påbackning om att deras soprum inte var okej enligt dagens regler. Så därför beslutade de, nu när jag ändå skulle flytta ut, att ta min butik till just soprum.

Och i och med att det inte var deras ”beslut” utan något som var påtvingat dem enligt lag så är de inte skadeståndsskyldiga. Och jag skulle därmed mest troligt ha förlorat i Hyresnämnden enligt de jurister jag pratade med. Det finns dock inget krav på hur mycket av lokalen de var tvungna att använda till soprum för att detta ska gälla. Så i praktiken kunde de ta 1 kvadratmeter, bli av med mig som hyresgäst, och sedan sälja, som jag förstår det, kontraktet på nytt.

Det ska sägas att föreningen var noga med att poängtera att jag jättegärna fick stanna kvar kontraktstiden ut, det hade jag ju laglig rätt till, och de kunde i så fall gärna vänta med sitt soprum tills dess. Det de visste var ju att jag varken ville eller kunde det. Om jag hade valt att stanna kvar kontraktstiden ut, så hade de nio månader innan de 3 åren löpt ut sagt upp mig med hänvisning till soprummet. Och då hade jag stått där med noll kronor i ersättning i alla fall.

BRF:en bestämmer vem du ska överlåta till

Bostadsrättsföreningen har alltid slutordet i vem de godkänner som ny hyresgäst, vilket såklart är fullt logiskt. Men det betyder också att de överhuvudtaget inte behöver motivera varför de nekar en specifik hyresgäst. Vilket i praktiken betyder att de kan bestämma vem du ska överlåta kontraktet till. Och det var vad som hände min kompis också i somras:

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Föreningen kan bestämma vem du ska överlåta till

Jag lärde känna Linda för att vi båda hade butik i Vasastan, och när vi båda två förra året nästan samtidigt bestämde oss för att sälja våra respektive butiker och också skulle få barn med bara några månaders mellanrum (jag i april och hon i juli) så började vi umgås mer. Och när allt det här med mitt kontrakt hände var hon en av de som var där och tröstade (och tyckte förbannat synd om mig!)

Det vi inte då visste var att nästan samma sak skulle hända henne. Hon och hennes kompis Sara hade drivit butik i 12 år och lokalen mitt i Vasastan hade de köpt för 400 000 kr (pengar de lånat ihop privat), deras månadshyra var i sin tur 17 000 kr.

"Butiken har inte så snygg stil"

De hittade, via mäklare, en ny hyresgäst. En inredningsbutik som funnits i samma stadsdel i 11 år. D v s ett stabilt och seriöst företag. Men när bostadsrättsföreningen efter långt och länge äntligen hörde av sig om ett eventuellt godkännande så sa de nej. De tyckte inte ”att butiken hade så snygg stil”. Istället föreslog de några veckor senare en annan person som de hellre såg som hyresgäst.

Och det var samma person som flera månader innan lagt ett rejält skambud på lokalen, men Linda och Sara sagt nej till eftersom de ville ha sin fullt marknadsmässigt begärda summa.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att känna sig tvingad att ta ett skambud

Efter att föreningen nekade inredningsbutiken som ny hyresgäst föreslog de alltså personen med skambudet. Honom skulle de gärna godkänna. Så Linda och Sara kunde väl tänka på det? (Det visade sig senare att han hade gått direkt till föreningen och presenterat sig för dem och blivit tjenis, efter att Linda och Sara tackat nej till budet.)

Linda och Sara stod där med tom lokal, en månadshyra på 17 000 kr och Linda skulle dessutom få barn om bara några veckor. Överlåtelsen till inredningsbutiken skulle ha skett 1a juli och föreningen hade förhalat godkännandet till mitten på juni (”en ren formalitet” som mäklaren hade sagt om det här med att få godkänt, vilket gjorde att Linda och Sara aldrig anade något oråd).

Så att hitta en ny hyresgäst på mindre än två veckor mitt i sommaren, som föreningen ändå kanske inte skulle godkänna, kändes omöjligt. De kände sig därför tvingade att tacka ja till skambudet. Allt eftersom föreningen så tydligt gjort klart att den hyresgästen skulle godkännas.

Vi förlorade båda över 100 000 kr 

Linda och Sara förlorade över 100 000 kr på det här. Och det var bara tur. Så som hyreslagen ser ut för kommersiella lokaler hade det kunna bli mycket mycket mer (för vad hade hänt om skambudet från personen som föreningen godkände hade varit avsevärt lägre? Och vad hade hänt om BRF:en hade förhalat beslutet ännu längre så att de hade fått stå och betala månadshyra flera månader till?)

Jag förlorade också mer än 100 000 kr. Och även för mig var det bara tur att det inte blev mer. Min bostadsrättsförening erbjöd mig ”som plåster på såren” 70 000 kr som en flyttpeng. Rent lagligt hade de kunnat ge mig noll. De hade också kunnat tvinga mig att vara kvar kontraktstiden ut: 3 år. Och då hade jag fått betala 8500 kr i månaden i tre år. Och sedan när kontraktet gått ut, sagt upp mig full lagligt. Helt utan ersättning. Istället var de ”snälla” och löste mig ur kontraktet.

Så ja, vad vill jag säga med allt det här: jo, det här hände mig. Och det hände min vän. Hur ofta och hur mycket liknande saker inträffar vet vi inte. Ingen verkar tycka att det är ett speciellt stort problem. De jurister på Svensk Handel som vi pratat med menade att: ”Ja, det är ju tråkigt. Men lagen ser ut som den gör”.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Som företagare är du rättslös

Men det jag menar är att lagen är helt galen! Det kan inte vara meningen att de företag som är hyresgäster ska vara i det närmaste rättslösa och att bostadsrättsföreningarna kan göra precis som de själva vill. En fungerande lag bör ju ha ett lika starkt skydd för båda parter.

Så just därför vill jag varna alla de som har butik eller funderar på att starta. Det här kan hända! Och än värre saker (jag och Linda, hade än hur sjukt det låter, ändå lite tur!).

Min upplevelse är nämligen att allting bara handlar om bostadsrättsföreningarnas goda minne, om de vill vara schyssta så fungerar allt. Men vill de använda lagen för att bli av med dig så är det lätt (bygg ett soprum!), vill de att lokalen ska överlåtas billigt till en vän eller närstående så kan de göra det (godkänn ingen annan hyresgäst än den personen). Vill de sen dessutom tjäna en hacka kan de också göra det (låt personen som köpte lokalkontraktet skamligt billigt sälja det till högstbjudande och godkänn den nya hyresgästen utan förbehåll)

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Det som hände mig kan hända alla

I min värld betyder det här att så som hyreslagen för kommersiella lokaler ser ut i dag så öppnar det upp för den värsta sortens svågerpolitik.

Som företagare som köpt ett hyreskontrakt vet du såklart att du kan gå rejält med förlust (eller vinst) den dagen du vill sälja det. Det beror ju på hur marknaden ser ut.

Men, det nog ingen räknar med är att förlora pengar p g a rättslöshet. Varken jag eller Linda och Sara förlorade ju pengar p g a marknaden. Istället hade vi båda flera intressenter, och de som ville ta över kontrakten var båda seriösa företag som ville betala bra. Men det som alltså satte stopp för det, och också gjorde att vi förlorade pengar, var just hur Bostadsrättsföreningen spelade oss ur händerna.

Och att stå där helt handfallen och maktlös, medan jurister säger att det bara är stå med mössan i hand och hoppas på det bästa, det är milt sagt inte speciellt kul.

Har du hört om eller upplevt något liknande? Berätta! Och om du har butik, restaurang eller café etc och/eller känner andra som har, i sådana fall får du jättegärna sprida det här inlägget vidare. 

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Saker du inte vill veta om att driva butik

Att prata lika öppet om såväl framgånger som motgångar när det gäller att driva företag tycker jag är superviktigt. Vilket jag bl a skrivit om här: Att dela det lätta och det svåra. Men att prata om de jobbiga sakerna tänker jag alltid kräver lite distans. Både för att själv fullt ut kunna reflektera men också för att det lätt blir lite för obekvämt som läsare att bli indragen i något som pågår (du kanske inte alls håller med om det här, men det är så jag känner i alla fall)

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Och just därför är dagens inlägg en text jag faktiskt skrev för flera månader sedan. Ja, i början på mars det här året. Jag har läst igenom den lite då och då men inte känt, förrän nu, att det känts rätt att publicera den. Så här kommer den, exakt så som jag skrev den:

7 mars 2017: Om att ta risk

Förra veckan skrev jag ett peppigt inlägg: Mina 15 bästa tips för att driva företag. Några dagar senare fick jag veta att en av mina stora förebilder när det gäller att driva butik, Kii i Umeå, har gått i konkurs.

Så från att ha känt eufori i det här med att driva eget plockades jag rätt raskt ner på jorden igen. Jag har inte all bakgrundsfakta till varför Kii har tvingats stänga, men känslan av ”att om inte de fixar det så hur ska jag göra det?” kom direkt.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Det här inlägget kommer därför kanske vara ett av mina mest blottande och sårbara – för helt ärligt, det är så sjukt läskigt emellanåt att driva företag. Jag älskar att kasta mig ut och testa nya saker. För jag är helt övertygad om att jag tänker och satsar rätt. Men trots det kommer tvivlet. Tvivlet på om jag överhuvudtaget ska få detta att hålla ihop.

För om nu de, jag i alla år har sett upp till, inte fixar det. Hur ska då jag?!

Om att satsa allt en har, kan och orkar

Jag har de senaste tre månaderna satsat otroligt mycket i min butik Replik. Tagit in flera nya grymma märken (Nudie Jeans, People Tree, Sandqvist och mer är på väg) och därmed tar jag också extremt mycket risk. För jag vet ju inte om det här är något som kommer att lyckas. Min målsättning är att bygga en ännu bättre och mer fantastisk butik där hållbart mode och Slow fashion alltid står i fokus. D v s en butik som jag tror att många med mig har saknat och letar efter.

Men jag vet inte.

Jag vet inte om ni vill handla där.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

För det handlar om att kunna lyckas med det måste det finnas uppbackning från er kunder. Och jag har i alla år alltid tänkt att om det är någon butik som har lyckats med just det så är det Kii. I min värld så är det butiken där alla i Umeå handlar. Men att då få höra att en av anledningerna till att Kii nu gått i konkurs är att färre personer handlat där det senaste året.

Vilka butiker och vilken stad vill vi ha?

Istället har många butiker i Umeå centrum, en stad jag bott totalt 6 år i, upplevt att de tappat kunder till internet samt de stora köpcentrum som nu ligger utanför stan. Så från att ha supportat lokala initiativ och företag så har många övergått till att handla på de stora kedjorna. Det kan absolut vara lite dyrare att handla i de fysiska butikerna i centrum, men återigen handlar det här om vilken typ av stadskärna vi vill ha.

Och det gör mig stressad. Jag är oerhört tacksam att fler och fler hittar till det jag gör – och jag vet att ni är många som tycker att det är här är ett självklart tänk. Men det finns också många som kanske inte tänker på relationen mellan den egna plånboken och existensen av just dessa mindre och självständiga butiker.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Money talks - tyvärr

För att driva eget handlar om att ta risk. Alla som driver mindre butiker, restauranger och andra småföretag har valt att ta en enorm risk. Och då måste vi andra på alla möjliga sätt stötta detta. Om det nu är så att vi uppskattar deras initiativ och affärsidéer. Det räcker inte med att gilla idén och stötta genom att ge komplimanger (även om det såklart också är superviktigt). Utan i slutändan, än hur trist det låter, handlar det om pengar.

Att kunna ta in nya märken i min butik handlar om att ta in mer lager, vilket är att ta risk med mycket pengar. Det är en chansning, som jag visserligen är förvissad om är helt rätt väg att gå. Men lik förbannat kan jag inte låt bli att stressa upp mig nu i och med Kii:s konkurs. De hade under 17 års tid byggt, i mina ögon, en oerhört stabil grund. Och så gick det ändå inte. Hur ska då jag, som är en baby i jämförelse, fixa det hela?

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

30 okt 2017: Nu när allt förändrats

Nu, med några månaders distans till det jag skrev då, och också ytterligare några månader till att jag stängde och sålde Replik, så har jag kanske svaret. Fler och fler hittade till Replik. Men inte alls så snabbt eller i den utsträckning som hade behövts för att rättfärdiga den satsning jag gjorde.

Jag var mer ekonomiskt stressad än jag ville erkänna den sista månaden som gravid och första månaden med Ingrid. Och det tillsammans med att jag verkligen så genuint kände att jag inte skulle orka eller vilja driva och jobba i butik 6 dagar i veckan, gjorde att jag tog det som jag fortfarande känner är mitt livs modigaste beslut: att plocka bort Replik ur mitt liv.

Jag är så oerhört stolt över det jag gjorde med Replik. Och jag är så glad att jag inte tänkte så mycket utan bara körde. Att jag satsade järnet och gav mitt allt. Idag är det en värdefull erfarenhet, något som jag bara kan känna just för att jag börjar ha distans till allt.

Replik, veckan innan stängning. Foto: Damon Hatefi

Replik, veckan innan stängning. Foto: Damon Hatefi

Betala de som vågar så att du slipper!

Och nu när jag inte har en butik är det också så mycket lättare att säga: Lägg alltid dina pengar hos de företag du vill ska vara kvar. Jag kände aldrig att jag riktigt vågade basunera ut det när jag själv hade butik. För att det kändes som att tigga och i värsta fall ge dig som läser dåligt samvete. Min butik skulle ju vara en inspirerande och härlig plats, och då är det så svårt att också ge plats för det jobbiga. Hur en kämpar och hur intensivt en behöver få in pengar.

Men nu kan jag säga det jag alltid tänkt: Betala gärna de som vågar och tar risker, och handla gärna lite extra som tack för att du slipper vara den som ligger sömnlös över själva risktagandet.

Och med det sagt: supporta de som gör riktigt jäkla bra grejer (exempelvis alla som du hittar här: Hållbara shoppingtips)

Vad är dina tankar om det här? Lämna en kommentar så pratar vi vidare!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Entreprenörsresan - jag gästar podcasten

Om du har fredagsfeeling och har tänkt att lyssna på en podcast närmaste timmarna tycker jag absolut att du ska spana in Entreprenörsresan av Isak Björnström. Jag gästar nämligen senaste avsnittet.

Entreprenörsresan Johanna Nilsson

På drygt 30 min hinner jag och Isak avhandla massor av saker. Jag berättar bl a hur det kom sig att jag startade JohannaN trots att jag tyckte att mitt gymnasieprogram, samhälle ekonomi med inriktning entreprenörskap, var superfånigt. Jag delar också med mig om av vad som är mina bästa lärdomar och tips, samt hur det här med jämställdhet och företagande inte alltid hänger ihop... Dessutom tar jag också stockholmarnas oförmögenhet inför snö i försvar...

Podden hittar du i iTunes och Acast samt här: Entreprenörsresan - Johanna Nilsson, JohannaN

Och om du har lyssnat, kom gärna med feedback och tankar!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Att rita om kartan en aning

Jag startade JohannaN i februari 2009, d v s för exakt åtta år sedan. Min ambition sedan dag ett har alltid varit att skapa smycken där hållbarhet och en transparent och schysst produktion står i fokus. Det är det jag brinner för.

Det jag då inte visste var att det valet också innebar att jag valde en krångligare väg. En snirkligare och snårigare stig för i princip allt jämfört med om jag hade valt att starta ett "vanligt" smyckesmärke.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Köp billigt och sälj dyrt

Grundprincipen i ett företag är att sälja för mer och dyrare än vad kostnaderna är - att söka billigast pris är därför enkel affärslogik. Att få bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga kostnad är ett internationellt språk som alla förstår - två variabler som oavsett bakgrund eller land är självklara. Det är så marknaden fungerar och det är vad som såväl erbjuds som efterfrågas.

Att arbeta med hållbarhet och värdesätta de variabler som det innebär betyder därför att en krånglar till det. Stoppar in andra faktorer och värdemätare - menar att "pris" och "kvalitet" helt plötsligt är två relativa begrepp. Vad är ett bra pris? Sker ett lågt pris på bekostnad av den som är en del av produktionskedjan? Är det då ett dåligt pris? Kan det verkligen räknas som bra kvalitet när en inte vet hur människorna bakom produkten mår?

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Hållbarhet - är att krångla till det för sig

Att lyfta in aspekter som hållbarhet, transparens, arbetsvillkor, löner och miljöpåverkan är att rita om kartan en aning. Det är att ifrågasätta och ruska om den del av affärsvärlden som förstår, lever och alltid har levt efter "Bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga pris".

Det innebär att vara obekväm, ställa närgångna frågor: vart kommer materialet ifrån? Kan du rita en karta eller modell över tillverkningens alla delar? Vem gör vad och vart? Kan jag besöka produktionen? Kan jag prata med dem?

Frågor som är ovana - som först möts av undrande blickar och frågor som: varför vill du det? Vad ska det vara bra för? Egentligen?

Långsiktighet och bygga relationer

Det är lätt att nå dit en vill om en följer världen och inrättar sig. Pratar det språk som säger lägsta pris för bästa kvalitet. Samtidigt driver inte jag JohannaN för att det ska vara lätt, jag gör det för att jag ska kunna se mig själv i spegeln varje dag. Och då gäller det att klura ut strategier för att nästla sig in, få andra att förstå det som är mitt språk.

En sak är långsiktighet. När jag startade JohannaN hade jag krav på att besöka produktionen direkt hos min samarbetspartner i Bangkok - jag fick nej. Anledningen? Att släppa in en helt okänd affärskontakt luktade industrispionage. Inget annat. Efter ett drygt år av arbete - där jag kunnat visa vad jag går för - var det en annan sak. Att bygga en relation där alla parter kan lita på varandra är alltså ett sätt att rita om kartan en aning.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att förstå världen

En annan sak är pengar. Begrepp som hållbarhet, rättvis handel och ekologiskt är i ärlighetens namn också trendigt just nu. I Asien, den världsdel jag spenderat mest tid i förutom Europa, är det ovant och rätt okänt. Att komma och ställa krav på märkningar och arbetsmodeller utifrån det här kan förvirra.

Kanske är det så, vilket jag har vänner inom textilindustrin som vittnar om, att ibland skapas det en tillgång utifrån efterfrågan. Om en kund ställer krav på ekologiska tyger är det lätt hänt att säga: "javisst, det har vi! Det du vill ha det har vi". Sen att märkningar och spårbarhet egentligen inte finns är en annan sak. 

Det här handlar inte om att försöka luras - utan snarare om att när jag som individ inte förstår det djupare syftet så är det lättare att bara vara tillmötesgående utan mer tankar än så. Och då hållbarhets- och miljöfrågor specifikt inte är särskilt stora på dagordningen i många länder så blir exempelvis "ekologiskt" bara ett ord, vad det egentligen betyder är inte riktigt klart.

Och då blir lösningen så enkel att det som efterfrågas tillgodoses. Så har det också varit för mig, från början fick jag frågor från vår produktion om: "Varför vill du se när vi sågar smyckena? Det är ju skittråkigt. Vi kan träffas på ett mysigt café istället!".

Men pengar, ja, det är ett språk vi alla förstår. Att faktiskt visa att ju mer bilder, filmer och information jag kan berätta om vår tillverkning desto mer kommer vi sälja. Att vi, ni!, blir peppade av det - och dessutom är det sjukt mäktigt att få visa upp vilken oerhörd talang som ligger bakom att kunna handsåga ett smycke! Det gillar ni som köper smyckena - och om fler gillar det vi gör desto mer kan jag och mina producenter tillsammans växa!

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Pengar - det tydligaste språket

Jag är inte naiv: jag vet och jag förstår att pengar är det språk som snackas. Och då blir det också det språk som jag pratar när jag egentligen vill tala om hållbarhet. Och det är inget fel med det - kanske egentligen bättre. Att visa att social och miljömässig hållbarhet också är ekonomiskt hållbart betyder faktiskt långsiktig förändring.

Jag tror nämligen på en värld och en ekonomi där schyssta företag tjänar pengar och oschyssta företag försvinner. Survival of the fittest när det är som bäst - det är, än hur hårt det låter, det jag drömmer om. Vad drömmer du om?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Det här med att det skulle vara krångligt att driva företag

Ofta får jag höra att det är väldigt krångligt att driva företag här i Sverige - och att papper, byråkrati och regler gör att många hålls tillbaka. Att höga skatter, avgifter och myndighetsexcercis gör att många inte vill eller vågar starta eget.

Men vet ni, det här är inget jag känner igen mig i. Jag förstår faktiskt inte riktigt debatten. Utan snarare blir jag sur när vissa intresse- och lobbyorganisationer säger sig företräda alla företagare... men vi är faktiskt väldigt olika och tycker, tänker och röstar olika (som jag skrev lite om förra veckan: En får göra precis som en vill)

Javisst är det papper att fylla i och regler att förhålla sig till. Men alla, och då menar jag verkligen alla, vill väl och hjälper gärna till. De gånger jag inte förstår Skatteverkets brev så går det fint att ringa dem och få hjälp, och skulle en ändå skicka in fel så ringer de upp och förklarar hur en gör rätt. Värre är det inte. Många saker är förvirrande, men det är saker en lär sig på vägen, och det finns som sagt alltid någon att fråga och få hjälp av.

Moms, arbetsgivaravgift, löneskatt och skatt på vinst - visst är det mycket av de pengar som är i omlopp som sedan betalas in till Skatteverket. Men då många klagar på hur mycket som försvinner där så tänker jag lite tvärtom - det är ju ändå inte pengar som jag har räknat med från första början.

Om jag ska ha 1000 kr i lön vet jag redan från början att det betyder att jag måste sälja för minst 5000 kr (och då gäller det att räkna tajt på alla övriga kostnader som inte är själva produkten). Visst - det kan vara kämpigt ibland. Men är samtidigt bara något att förhålla sig till. Svårare än så är det inte.

Och nog för att det finns massor av utmaningar när en driver företag, men att blanketter, myndigheter och att betala mycket i skatt skulle höra dit känner jag faktiskt inte igen. Istället tycker jag att det känns fint att på något sätt betala av den "skuld" som mina många år i skolan och allt annat i samhället som jag tagit och tar del av kostar.

Om att vinna och tappa kunder

När en startar företag snackas det så mycket om att vara unik och sticka ut. Att ha en speciell affärsidé och USP (Unique Selling Point). Men vet ni, det är inte där det avgörs. Det som avgör är små detaljer. Där utfallet faktiskt betyder om andra kan lita på dig och om du sprider en härlig känsla, eller inte. Kvittar hur jädra grym du är på ditt jobb om du är värdelös på att svara på e-mail. Eller hur fantastisk din produkt är om du levererar den i en ful och hjärtlös förpackning.

Själv har jag slagit knut på mig själv med JohannaN mot mina återförsäljare. Lagt så mycket tid och energi på storslagna event, ambitiösa nyhetsbrev, säljpepp och annat som jag tänkte var viktigt. Sen fick jag den briljanta idén att göra en enkät (tips! vänta inte fem år som jag gjorde, utan gör nu!)

Och svaren från mina återförsäljare blev inte alls det jag trodde eller hoppades på. Ingen var intresserad av allt det jag lagt all min energi på. Utan det alla uppskattade som mest var, hör och häpna: "att du svarar på mail. Och skickar beställningar snabbt". Va?!

Det jag uppfattade som självklart (hallå sunt förnuft!) är alltså inte det! Det är tydligen inte något alla gör. Att hålla deadline, svara på mail och i telefon, skicka korrekta fakturor och leverera beställningar utan krångel samt vara smidig med returer, reklamationer och problem är något som alla faktiskt inte gör. Jag har alltid tänkt att sådant här är självklart. Men nej. Krångel är så oerhört avtändande, och smidighet premieras. Ändå förvånas jag över att inte alla jobbar på sin smidighet.

Om att vinna och tappa kunder

En kompis till mig har precis pluggat klart sin utbildning och var nojjig över att kasta sig ut i frilanslivet där konkurrensen är stenhård. Hans lärare lugnade med: "Du har något som få i din branch har: Du gör det du ska. Och håller det du lovar.". Han blev helt paff, men tänkte "fasen, är det så lätt att sticka ut ur mängden? Härligt!" Så att ha sitt shit together är en USP om något! För små detaljer spelar roll. Större än en tror.

Själv har jag råpeppat på ett hållbart klädmärke sedan det kom för några år sedan. Jag har spanat in deras kollektioner kontinuerligt men aldrig köpt något. Men så, av någon outgrundlig anledning, hade de en helt galen utförsäljning av tidigare kollektioner i sin webshop förra veckan. Jag hittade fem superfina grejer och var så rasande glad över detta. Tills jag fick mitt paket.

Det var så extremt hjärtlöst. I en ful plastpåse. Utan följesedel. Slarvigt inslängda plagg. Med endast 3 av beställda 5 saker. Jag kanske är gnällig, men jag är inte svårflörtad. Lite silkespapper, ett pappersemballage (plastemballage + hållbart märke = njae på helhetsintrycket), en följesedel, kanske ett tack och en hälsning. Det hade räckt för mig. Och jag hade fortsatt varit deras för evigt. Min lojalitet hade tagit dem 3 minuter extra.

Så, kära vänner, tappar en kunder. Så förringa inte lite silkespapper. Eller ett mailsvar. Det kan verka fjantigt, men i detaljerna avslöjas så mycket mer. Att inte se de små sakerna betyder att du inte värdesätter personen på andra sidan. Och om det är något vi alla vill så är det att bli sedda. Och uppskattade. Särskilt när vi ska ge bort våra pengar...

Om det där med att ha tålamod

Jag har aldrig sett mig själv som en tålmodig person, men samtidigt har jag ju lagt snart sju år och ett oändligt antal timmar på JohannaN och det i sig måste ju betyda något?! Så har jag mycket tålamod eller inte? Njae. Jag är den som vägrade spela instrument på musiken i högstadiet för att jag inte fattar direkt hur en gör. Jag är också den som blir galet arg om jag inte lyckas byta cykeldäck på första försöket, och som river sönder pysslet om det inte blir fint på en gång. Att lägga tid på något som jag inte förstår eller inte kan göra tillräckligt bra snabbt är oftast något jag försöker undvika.

Så det där med tålamod. Nej va?! Istället har jag insett att det som utifrån kan se ut som stort tålamod snarare är en produkt av två helt andra egenskaper. Rastlöshet och envishet. Och de två är kanske både mina bästa och sämsta egenskaper.

Jag är rastlös för att jag hela tiden vill framåt och aldrig är riktigt nöjd. Jag orkar ofta, tyvärr, inte heller alltid vänta på andra. Så för att det ska gå, i mitt tycke, tillräckligt snabbt tar jag ofta tag i saker själv. Det här är som sagt både bra egenskaper och också rätt ocharmiga. Att ibland, i min strävan av att saker ska gå fort, köra över andra är inte något jag är särskilt stolt över.

Å andra sidan förlitar jag mig inte på att andra ska lösa saker åt mig, utan jag lever efter tanken att om jag verkligen vill något så är det upp till mig att ta första steget. Jag kan inte sitta och vänta på att någon annan ska skapa de möjligheterna åt mig. Vilket i sig nog oftast upplevs som en jäkla stor egen drivkraft. Och det är jag stolt över.

Allt det här gör dock också att jag lätt blir arg, som exempelvis när saker tar för lång tid eller när jag inte tycker att andra förstår mig. Inte allt för smickrande - men ilskan är också en stor del av min drivkraft. Utan den skulle inte mycket hända i mitt liv.

Det är som att orättvisor och andra saker som jag stöter på och som gör mig arg ger mig energi. Och att jag sen omsätter den till konstruktiv handling. De gånger jag inte kan omsätta i handling blir jag istället ledsen, vilket jag skrivit om i bland annat det här inlägget: Från depp till pepp.

Och att vara ledsen är för mig personligen det mest okonstruktiva och apatiska läge jag kan vara i. Att bli och vara arg är istället i slutändan något positivt för mig. Så nu, vid 29-års ålder har jag förstått att det inte bara är av ondo att jag lätt blir arg. Utan att den rätt kanaliserad är något av min största styrka i livet.

Och förutom rastlösheten, som gör att jag hela tiden vill vidare och hitta nya utmaningar så är jag som sagt också väldigt envis. Jag ger helt enkelt inte upp, och har jag påbörjat ett projekt så tänker jag fasen avsluta det.

Och vet ni, jag har kommit på att min envishet bottnar i att jag på ett sätt också är lat. Om jag väl har lagt massor av tid och energi på något vill jag absolut inte ge upp innan det börjar ge något tillbaka. Att jobba helt i onödan utan att också få casha in är något jag helt enkelt är alldeles för bekväm för. Och att då ge upp innan saker börjar släppa gör jag bara inte.

Exempelvis kan jag, efter snart sju år med JohannaN, känna att mycket av det som händer nu sker pga saker jag lade grunden till för kanske 3, 5 eller 7 år sedan. Dvs allt det jobb jag lagt ner börjar först nu betala tillbaka sig. Och det kan vara allt ifrån att nya människor hittar till det jag gör för att en kompis kompis kompis tipsade.

Eller att ett blogginlägg jag skrev för över ett år sedan gör att jag få vara med i ett panelsamtal. Ja, ni fattar. Att ge upp skulle vara som att slänga allt mitt hårda arbete i sjön, och det gör jag bara inte. Det är jag som sagt för lat för.

Så ja, på frågan om jag inte måste ha galet mycket tålamod som har harvat på så länge med samma sak så är svaret som sagt snarare: nä, däremot jävligt envis och sjukt rastlös.