Skapar vi verkligen bäst förändring genom att göra så här?

Det är en sak jag har funderat på rätt mycket de senaste månaderna och det är det här med hur vi ska skapa förändring. Jag tror på ett feministiskt, antirasistiskt och klimatsmart hållbart samhälle. Men bara genom att säga det blottar jag mig genast. Genom att tycka något öppnar jag direkt upp mig för kritik. Lever jag till 100% som jag lär? Finns det inte minsta lilla grej som jag inte gör rätt?

Jo, självklart. Jag är ju människa. Men jag gör så gott jag kan. Och jag lär mig nya saker varje dag. Jag vässar skärpan på mina klimat-, jämställdhets- och mångfaldsglasögon exakt varenda dag.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

“Varför först nu?! Och varför inte mer?!”

Jag tror på processer, och jag tror på 100 % transparens. Och det oavsett om det gäller enskilda individer eller företag. Öppenhet, ödmjukhet och en genuin dialog skapar förändring. Och självklart måste vi kunna diskutera och peppa varandra till att ta nästa steg. Det jag däremot inte tror på är att gå på dem som i alla fall gör något, med pekpinnar och arga ord. Att peka och skrika mot de som gör något överhuvudtaget att de faktiskt inte gör allt, skapar inte förändring. Det öppnar inte heller upp för att fler ska våga ta steget.

Den person som säger att hen funderar på att flyga mindre av klimatskäl, öppnar genast upp för kommentarer som ”jaha, varför slutar du inte helt?” och ”Så nu passar det, varför brydde du dig inte förra året?” Och den som berättar att hen ska äta mindre kött av samma miljöanledning kommer genast hamna i en diskussion om ”varför inte bli vegan om du nu menar allvar? ”Och så vidare. Lättare är då att inte beröra klimatämnet överhuvudtaget.

Och min fråga är helt enkelt: vilken typ av förändring vill vi ha? Personligen vill jag att köttätaren ska börja äta mer vegetariskt. Jag vill att den som flyger mycket ska börja reflektera. Och jag vill att folk, företag, politiker, ja alla!, ska förändra sina beteenden för klimatets skull. Och jag tror att det bara kan ske om vi alla står bredvid och hejar på. Peppar till nästa steg och uppmuntrar.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Att börja är att öppna upp sig för kritik

Vi skapar inte förändring genom att peka finger mot den eller de som tar några steg mot mer medvetenhet. Det enda resultatet vi får då är att ingen kommer att våga. För att ta det första stapplande steget är också att öppna upp sig för kritik.

Vi ifrågasätter sällan de som inte gör något alls. De som inte ens berör medvetenheten med en enda fråga. De som konsekvent duckar. De som går under radarn eftersom de inte tar ställning alls.

Istället hakar vi upp oss på att skärskåda den som har tagit sina första steg, eller de som har klivit omkring ett tag. De som blottar sig. De som säger ”det här tror jag på”. Det är så frestande att leta fel. Att söka efter minsta lilla tecken på dubbelmoral. För visst är den som säger en sak och sedan kanske gör en tillstymmelse av något annat en hycklare? Och de ska vi knipa åt. Ingen är någonsin god nog.

Foto: Caroline Frankesjö

Foto: Caroline Frankesjö

Ingen moral kan aldrig bli dubbelmoral?!

Jag tänker rätt ofta på det här. Och trötta dagar känner jag bara: om jag skulle tycka och säga exakt noll saker, och ha noll kompass och värderingar, så finns det inget någon någonsin kan ifrågasätta. Vad skönt det skulle vara!

För den som aldrig har sagt sig ha någon moral kan aldrig anklagas för dubbelmoral?!

Men samtidigt: jag tror inte att det är så vi förändrar världen till det bättre.

Jag tror ju att vi förändrar genom att tillsammans ta små små steg framåt. Genom att peppa, uppmuntra, bjuda in och prata med varandra. Se varandra i ögonen och på allvar diskutera ödmjukt. ”Hur tänker du?”, ”Så här tänker jag, har du tänkt så?”

10 % är mer än 0 %

Jag försöker se på mina medmänniskor på det här sättet. Det är inte alla gånger lätt, jag biter mig ofta i tungan. Men helt ärligt tror jag att det här är enda sättet framåt. Att vara lite snällare helt enkelt när någon visar prov på att försiktigt vilja vara med. Uppmuntra alla till att våga ta det där första steget och stå på andra sidan med en öppen famn.

Vi är alla människor. Och det är mänskligt att fela.

Så snälla, kan vi (om vi nu vill skärskåda andra) fokusera på att ifrågasätta de som konstant duckar ? Istället för att knipa åt dem som faktiskt har börjat se sig själv och sina handlingar i ett mer medvetet ljus.

100 % perfekt är omöjligt. Däremot kan och bör vi alla sträva mot en så hög siffra som möjligt, och att procentsatsen ska öka över tid. Och helt allvarligt: visst är det väl bättre att vara 10 % medveten än 0%? Vi måste alla börja någonstans. Och vi måste alla hjälpas åt.

Vad är dina tankar om det här?!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.