Respekt är att prata viktigheter

Dagens bästa - respekt är att använda sin plats till att prata viktigheter. Jag är så oerhört tacksam över att få arbeta med bra folk som har vett att göra just det.

Som Adam, som skrev en debattartikel i gårdagens Aftonbadet: "Jag skäms när TV4 normaliserar rasism". Och i morse var han inbjuden i TV4s nyhetsmorgon för att prata om sin nya skiva, men valde istället att fortsätta fråga om det som hade hänt: Adam Tenstas medverkan blev kort.

Och som han skriver i debattartikeln: "Problemet blir här att majoriteten av svenskarna inte kan relatera till denna typ av diskriminering. Säkert för att dom själva inte har upplevt den, eller för att dom faktiskt inte vet att den existerar. Det blir därför svårt att relatera till problemet. Och just detta faktum, att en grupp personer inte kan relatera till vad som drabbar andra, är djupt problematiskt. Många av oss känner igen känslan att tillskrivas icke väsentliga attribut som ”arg” eller ”känslig” när man lyfter fram sina upplevelser kring rasism och diskriminering. En reaktion som självfallet spär på känslan av att inte tas på allvar.---

Ibland tänker jag på hur mycket ni hade fått höra om fler personer med min hudton hade fått uttrycka sig i de sammanhang jag får. Ni hade fått höra historier om hur illa människor har blivit behandlade varje dag. Historier som i dag nonchaleras för att dom inte är tillräckligt relevanta för vad ni tror är er publik, eftersom historierna inte kommer från vita. Du som läser detta, måste lära dig att acceptera att andra personer inte har samma upplevelser eller förutsättningar som du, speciellt dom personer som tillhör minoriteter runt om i Sverige."

Och ja, jag kommer aldrig förstå hur någon annan känner eller upplever olika saker, eftersom jag bara kan förstå mig själv och mina erfarenheter fullt ut. Men vad jag kan göra, och har skyldighet att göra, är att förstå att så också är fallet. Att som Adam skriver tillskriva egenskaperna "arg" eller "känslig" till någon som påtalar ett problem är att göra det lätt för sig.

För mig, som aldrig någonsin har fått argumentera för min rätt att vara svensk eller blivit ifrågasatt pga min hudton, så är det så lätt att avfärda hela den här diskussionen med Louise Andersson Bodin. Men just därför måste jag också inse att jag inte fullt förstår. Hur det känns att om och om igen, uttalat och outtalat, konstant behöva hävda sin plats och sin rätt att existera.

Ett sätt att nosa lite på känslan är att läsa min fina vän Monikas text här om en händelse för två år sen när hon blev utpekad som inbrottstjuv utanför sitt eget café och butik. All respekt till Adam, Monika och alla ni andra som orkar att om och om igen försöka förklara.

Men det som också måste nämnas är allt det hat och den rasism som olika kommentarsfält genomsyrar (tv-klippet med Adam idag har delats flitigt i sociala medier). Självklart är det helt ok att inte tycka att det han gjorde i Nyhetsmorgon var bra, alla behöver och ska verkligen inte hålla med varandra.

Men att göra det i samma mening som att också ifrågasätta om han verkligen är svensk, om han överhuvudtaget har rätten att vara i det här landet, och dessutom ha mage att vara i tv, att "sådana som han" inte borde få uttala sig osv. Va fan!?

Men kanske säger de kommentarerna bara ytterligare att det är helt korrekt att sätta ner foten - och göra det om och om igen. Oavsett om andra tycker att det är "känsligt" och "gnälligt". Och att diskussionen om att alla som vill vara svenskar har rätten att kalla sig för det tyvärr är konstant aktuell.

Att det ska vara någon annan som anser sig äga rätten till det när det på riktigt bara kan vara du som avgör det. Hur sjukt är det inte att en så självklar och okontroversiell fråga kan vara så jädra kontroversiell? Mer om det har jag och Adam pratat om i exempelvis Elle tidigare i våras vid släppet av vår samarbetskollektion This is Home.

Bilden har jag lånat från tidningen Resumé - läs deras artikel här