Paris och om att inte låta det stanna vid en profilbild

Paris. Det är nog vad som upptar de allra flesta av oss just nu. När något sådant händer så nära oss så går något sönder. Det kryper in på skinnet. Att det sker i en stad som många av oss har en relation till. Vi har kanske gått på exakt de gatorna som nu syns i nyhetsrapporteringen.

Känslan av att "det kunde ha varit jag eller någon jag känner" skapar alltid ett mörkt hål i kroppen. Så var det efter Utöya och så är det nu. Skräcken, rädslan och frustrationen en känner när en förstår att detta urskillningslösa och besinningslösa våld finns så nära oss. Att det kan hända vart som helst när som helst. Det är så lätt att då sluta sig, bli arg, vilja stänga ute och kontrollera allt och alla.

JohannaN profilbild - paris om att inte låta det stanna vid just en bild.
JohannaN profilbild - paris om att inte låta det stanna vid just en bild.

Det är ingen hemlighet att extremism och fascism är mörka krafter som växer när saker är i kaos och kris. När människor känner sig utanför och bortsorterade är det lätt att välja ilskan och den gemenskap som ändå erbjuder någon slags framtid. Om det så är högerextremism i Sverige, fascism i Europa eller islamsk extremism i form av IS.

Att även om alla dessa rörelser är vitt skilda varandra så är det samma mekanismer som skapar och driver. I skolan får vi om och om igen lära oss att det som hände i Tyskland under 1930- och 40-talet aldrig får ske igen. Men kom ihåg att det som gav Nazityskland livsluft var just utanförskapet och missnöjet. Att långsamt tillsammans flytta fram positioner och tankar. Att tillsammans acceptera idéer om att vissa människor är farliga, oönskade och bör stängas ut. I tider när saker går fel så väljer många att sparka uppåt, neråt och åt alla håll det bara går.

Det har skett så många gånger i historien, med ödesdigra konsekvenser, och det sker nu. Det IS, och andra extrema rörelser, gör ska självklart fördömas och straffas. Där känner jag ingen nåd. Men samtidigt måste vi också tillsammans se på detta långsiktigt. Varför attraheras och rekryteras människor till extremism och hat? Robert Egnell, Försvarshögskolan, skriver idag en bra debattartikel på ämnet i Aftonbladet: "Slå ut IS är inte nog - terrorismens hot ligger i orättvisa och ojämlika samhällen":

"...vi måste också ta oss an radikaliseringens och terrorismens grundorsaker. Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel, med både enskilda människor men också med samhället i stort. På ytan är i dag den Islamiska Staten och krigets Syrien perfekta plattformar för global terrorism.

Ett krig som radikaliserar. En plats där terrorister fritt kan utbildas. Detta måste givetvis hanteras, men att stoppa IS och kriget i Syrien räcker dock inte. Att invadera länder, och att med jämna mellanrum slå ut terrorgrupper är metoder som snarare tycks ha motsatt effekt om inte grundorsakerna till våldet samtidigt hanteras.

Radikaliseringsprocessen är dessutom äldre än både kriget i Syrien och de västerländska interventionerna i den muslimska delen av världen. Vi bör därför snarare tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

 I dag, när sorgen och rädslan sköljer över oss, måste vi tvinga oss själva att inte börja snegla med misstänksamhet på våra medmänniskor. Det är vår medmänsklighet, vår gemenskap och vår tillit till varandra och samhället som är under attack. Vi måste tillsammans, hand i hand, möta detta och med kraft skicka signalen om att vi står lika starka, fria och öppna som förr."

Så alla vi som berördes djupt av terrorn i Paris - låt det inte stanna vid statusuppdateringar och profilbilder på Facebook och sociala medier. Låt oss istället omvandla det till något konstruktivt. För det som nu sker är som sagt resultatet av utanförskap och ojämlikhet.

Att så många människor runtom i Sverige, Europa och världen inte känner sig inkluderade eller accepterade är förjävligt på så många plan, och också en grogrund för det ökade hatet. Soran Ismail säger i en intervju i DN klokskaper om just detta: Vi får inte låta terrorn splittra oss:

"Varje sådan här attack, varje attack på en flyktingförläggning, på en skola, en synagoga, eller en konsertlokal är ett försök att splittra vårt "vi". Så att vi som vill ha ett liv med kultur, sport, sprit och annat som är kul ska börja vända oss mot varandra. Vi får inte låta dem lyckas med att splittra oss, för då blir konsekvenserna långt värre än de vi redan skådat.

– Att förespråka det är att göra sig själv till en pr-person för IS. Om vi låter rädslan styra oss har IS vunnit. Hur mycket lättare får de inte att rekrytera om de kan peka på europeiska länder och säga: "inte ens om du har bott där i 50 år blir du en del av samhället, inte ens när du flyr med dina barn på en överfull båt i Medelhavet räddar de dig från att drunkna?"

Så du som om och om igen förfasas av Sverigedemokraternas framväxt, bränderna på asylboenden, IS terror runt om i världen - vad gör du själv aktivt för att stoppa utanförskapet och extremismens grogrund? Att dela saker i sociala medier får dig absolut att framstå som en vettig person, men ärligt talat: det är i de vardagliga handlingarna vi verkligen skapar det samhälle vi vill ha.

Så återigen, vad konkret gör du för att Sverige ska vara ett land där alla känner sig hörda? Känner du någon som röstar på Sverigedemokraterna? Och tar du debatten med dem? Efter valet i september förra året skrev jag ett inlägg om just detta "Att välja lyhördhet" - och de tankarna och åsikterna står jag fast vid.

Och känner du någon nyanländ svensk? Om inte, börja där. Gå till ett asylboende och fika. Bli kompis med en nyanländ. Många är så galet peppade på att lära sig svenska men känner ingen svensk att träna med! Vi kan inte stå och säga välkommen till de som flyr till Sverige om vi sen inte vill umgås med dem.

Jag tror att vi är många som tror att vi är så vansinnigt öppna men sen när det gäller är vi så extremt integrerade att vi faktiskt är segregrerade i det svenska samhället. Jag var själv där för ungefär en månad sen. Så börja med att lära känna en ny person den närmaste veckan! Och om du inte vet vart du ska leta - kontakta kommunen, valfritt boende för nyanlända, eller om du är i Stockholm: hör av dig till mig. Så ska jag berätta om Svenska med kompis - ett projekt jag och en kompis precis startat upp på fritiden.

För den vi känner är vi inte rädd för. Och det är svårare att hata.