Om det där med att ha tålamod

Jag har aldrig sett mig själv som en tålmodig person, men samtidigt har jag ju lagt snart sju år och ett oändligt antal timmar på JohannaN och det i sig måste ju betyda något?! Så har jag mycket tålamod eller inte? Njae. Jag är den som vägrade spela instrument på musiken i högstadiet för att jag inte fattar direkt hur en gör. Jag är också den som blir galet arg om jag inte lyckas byta cykeldäck på första försöket, och som river sönder pysslet om det inte blir fint på en gång. Att lägga tid på något som jag inte förstår eller inte kan göra tillräckligt bra snabbt är oftast något jag försöker undvika.

Så det där med tålamod. Nej va?! Istället har jag insett att det som utifrån kan se ut som stort tålamod snarare är en produkt av två helt andra egenskaper. Rastlöshet och envishet. Och de två är kanske både mina bästa och sämsta egenskaper.

Tålamod Envishet Rastlöshet JohannaN
Tålamod Envishet Rastlöshet JohannaN

Jag är rastlös för att jag hela tiden vill framåt och aldrig är riktigt nöjd. Jag orkar ofta, tyvärr, inte heller alltid vänta på andra. Så för att det ska gå, i mitt tycke, tillräckligt snabbt tar jag ofta tag i saker själv. Det här är som sagt både bra egenskaper och också rätt ocharmiga. Att ibland, i min strävan av att saker ska gå fort, köra över andra är inte något jag är särskilt stolt över.

Å andra sidan förlitar jag mig inte på att andra ska lösa saker åt mig, utan jag lever efter tanken att om jag verkligen vill något så är det upp till mig att ta första steget. Jag kan inte sitta och vänta på att någon annan ska skapa de möjligheterna åt mig. Vilket i sig nog oftast upplevs som en jäkla stor egen drivkraft. Och det är jag stolt över.

Allt det här gör dock också att jag lätt blir arg, som exempelvis när saker tar för lång tid eller när jag inte tycker att andra förstår mig. Inte allt för smickrande - men ilskan är också en stor del av min drivkraft. Utan den skulle inte mycket hända i mitt liv.

Det är som att orättvisor och andra saker som jag stöter på och som gör mig arg ger mig energi. Och att jag sen omsätter den till konstruktiv handling. De gånger jag inte kan omsätta i handling blir jag istället ledsen, vilket jag skrivit om i bland annat det här inlägget: Från depp till pepp.

Och att vara ledsen är för mig personligen det mest okonstruktiva och apatiska läge jag kan vara i. Att bli och vara arg är istället i slutändan något positivt för mig. Så nu, vid 29-års ålder har jag förstått att det inte bara är av ondo att jag lätt blir arg. Utan att den rätt kanaliserad är något av min största styrka i livet.

Och förutom rastlösheten, som gör att jag hela tiden vill vidare och hitta nya utmaningar så är jag som sagt också väldigt envis. Jag ger helt enkelt inte upp, och har jag påbörjat ett projekt så tänker jag fasen avsluta det.

Och vet ni, jag har kommit på att min envishet bottnar i att jag på ett sätt också är lat. Om jag väl har lagt massor av tid och energi på något vill jag absolut inte ge upp innan det börjar ge något tillbaka. Att jobba helt i onödan utan att också få casha in är något jag helt enkelt är alldeles för bekväm för. Och att då ge upp innan saker börjar släppa gör jag bara inte.

Exempelvis kan jag, efter snart sju år med JohannaN, känna att mycket av det som händer nu sker pga saker jag lade grunden till för kanske 3, 5 eller 7 år sedan. Dvs allt det jobb jag lagt ner börjar först nu betala tillbaka sig. Och det kan vara allt ifrån att nya människor hittar till det jag gör för att en kompis kompis kompis tipsade.

Eller att ett blogginlägg jag skrev för över ett år sedan gör att jag få vara med i ett panelsamtal. Ja, ni fattar. Att ge upp skulle vara som att slänga allt mitt hårda arbete i sjön, och det gör jag bara inte. Det är jag som sagt för lat för.

Så ja, på frågan om jag inte måste ha galet mycket tålamod som har harvat på så länge med samma sak så är svaret som sagt snarare: nä, däremot jävligt envis och sjukt rastlös.