Om att undvika att gå in i den där väggen

Ibland blir saker inte helt som en tänkt sig. Eller kanske snarare, inte som jag vill att de ska vara. Jag tror ju stenhårt på att sakta ner, inte jobba ihjäl sig och att alltid försöka leva ett liv som känns sant mot en själv. Jag har skrivit om det flera gånger förut, exempelvis: Det viktigaste i ditt liv är inte ekonomi och Jobb, fritid och den där förbannade livsbalansen samt Hur det funkar att jobba platsoberoende. Mitt mål är att inte jobba mer än 40 timmar i veckan, allt för att ha tid med annat. Men också för att det också skapar tvånget att jobba riktigt smart och strategiskt (två saker jag gillar.) Så, slow living är det jag förespråkar och tror på. Och också så jag vill leva.

Men just nu är det allt annat än verklighet. De senaste veckorna har jag jobbat så vansinnigt mycket. Slutförandet med boken och nylanseringen av min butik Replik med tillhörande webshop har inneburit att jag mer eller mindre har jobbat varje vaken timme. Vissa dagar har jag jobbat oavbrutet 08-23, och sovit dåligt för att så mycket snurrar i mitt huvud.

om att inte ga in i dar vaggen o bli utbrand

Jag vet att det inte är bra i längden att jobba så här, men jag vet också att mitt jobb handlar mycket om perioder. Vissa veckor och månader är det rätt lugnt och andra galet mycket. Och jag tänker att det är nog så det alltid kommer att vara, och får vara. Det handlar istället om att hitta tydliga ramar för att det inte ska sluta med att gå in i den där berömda väggen. Och bli utbränd.

Just nu är jag väldigt trött. Och jag vet att jag är på gränsen med både kropp och huvud för vad som är okej. Emellanåt har jag varit så stressad att jag knappt kunnat andas. Men jag vet också att snart snart är alla vansinnestimmar över, och jag kommer att få tid att återhämta mig. Någon sa att en behöver en lika lång lugn period som den stressiga var för att kroppen verkligen ska återhämta sig. Och det tror jag är klokt.

Därför kommer jag de närmaste veckorna fokusera mycket på att komma i fas, vila på helger och kvällar och sikta stenhårt på den där 40 timmars arbetsveckan. För ärligt, jag kan inte, ska inte och får inte gå in i väggen och bli utbränd. Då kommer jag förlora exakt allt det jag har byggt upp och jobbat så hårt för under mer än sju år. Så att ta hand om mig själv handlar alltså inte bara om mig, utan också om JohannaN och Replik.

Och väl i de där galna perioderna, som jag vet oupphörligen kommer någon gång per år, gäller det att också hitta sätt att göra de till det bästa möjliga. En är att släppa allt annat. Släppa eventuella krav på ett välstädat hem och hälsosam mat. Att jag borde träna, vara en bra kompis och/eller 50 andra grejer. Mitt i mina värsta jobbperioder, som de senaste veckorna, har jag skitit i allt det som inte varit absolut nödvändigt (läs jobb, mat och sömn).

Min lägenhet har sett ut som ett bombnedslag, jag har ätit snabbmat och haft ont i kroppen för att jag mestadels suttit framför datorn och inte rört mig. Och visst, det är svårt att inte bli stressad av det också. Men att då verkligen bara fokusera på det som är akut och nödvändigt, och strunta i allt annat känns som det enda rätta. Att kanalisera all sin energi till det som måste bli gjort, och bära skygglappar för allt annat är för mig det enda sättet att inte falla i bitar.

Så ja, jag vet hur jag vill leva. Men det fungerar uppenbarligen inte alltid. Och det är väl så det får vara. Det viktiga är bara att hitta metoder som fungerar för att det inte ska bli något långvarigt eller totalt förlamande. Så min fråga är: vad har du för metod när allt känns överjävligt stressigt? Eller har du några andra tankar eller funderingar om det här? Berätta! Jag vill veta. Men också bara ha någon att dela den där känslan av stress som gör att en inte kan andas.