Mitt livs modigaste beslut

Jag har alltid försökt vara en person som följer mina drömmar, och som gör det som krävs för att nå dit. Något som jag är väldigt stolt över. Sedan några år tillbaka har jag gjort den här övningen 1-2 gånger per år (vilket jag skrivit om här: Slow living så funkar det):

Drömlivet – steg för steg

  1. Drömlivet. Först skriver jag ner hur jag vill att mitt drömliv ska vara. Högt och lågt, privat och professionellt. (Vet du inte det, så är den här övningen än viktigare!)
     
  2. Nuvarande liv. Sedan skriver jag en text om hur mitt liv ser ut idag.
     
  3. Jämförelsen. Därefter jämför jag dessa två texter och skriver ner vad som skiljer dem två åt.
     
  4. Mätbara mål. Ur jämförelsen plockar jag sedan ut mål. Som jag tydligt definierar, konkretiserar och gör mätbara. Målen omvandlar jag sedan till steg-för-steg-aktiviteter. Och lyfter in dem i min kalender och vardag. För om det är något jag vet, så kommer inga drömmar gratis. Utan det gäller att jobba för det. Och med sig själv.

Och för en tid sedan gjorde jag övningen igen. Det kändes helt enkelt nödvändigt efter att så mycket började snurra i mitt huvud innan och efter att Ingrid föddes (mer om det här: Att omdefiniera ordet frihet).

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

De senaste åren har jag uppnått mycket av det jag drömt om: öppnat butik, föreläst, skrivit en bok med mera. I höstas berättade jag här i bloggen vad jag drömmer om: Saker jag drömmer om, och här är några av dem:

Mina drömmar

  • Jag vill vara helt plats- och tidsoberoende. Jag älskar mitt jobb men drömmer om att kunna göra alla mina arbetsuppgifter exakt när och var som helst.
     
  • Jag vill jobba 75 %, d v s 30 timmar i veckan om några år. Just nu drömmer jag dock om att kunna hålla stadiga 40 timmar i veckan.
     
  • Jag vill inte behöva slita för exakt varje krona som jag gör idag.

Och om att inte nå dem

Men nu när jag ser på allt med ett nytt perspektiv inser jag att jag inte alls är nära att nå dessa. De har alla stått på min lista i flera år, och jag har hela tiden trott att jag närmat mig dem. Att jag har jobbat aktivt mot att uppfylla dem alla.

Men nu, förstår jag att jag bara trott det. Eller kanske snarare, hela tiden intalat mig att nästa månad, nästa år (eller kanske det mer vaga sen), ja, då kommer det här att hända.

Men det kommer det aldrig att göra.

För om jag inte har närmat mig dessa mål det senaste året, vad säger att något skulle förändras i framtiden?

Ingenting.

Och när jag insåg det var det som att få ett slag i ansiktet.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

För nu, när jag gjorde övningen igen, såg jag att de här sakerna nog trots allt är mina allra viktigaste drömmar. Numera. Jag vill kunna vara hemma mer (eller någon annanstans i världen) och inte konstant oroa mig för min ekonomi. Ja, trygghet och stabilitet.

Och för första gången gick det uppför mig: på drygt åtta år har jag bara tagit mig myrsteg närmare en stabil månadslön, reglerad arbetsvecka och ett plats- och tidsoberoende. Jag har hela tiden trott att ju större mitt företag blir desto närmare kommer jag de här målen. Men det stämmer inte. Snarare har det varit att ju större mitt företag blir, desto mer saker sätts på spel. Mer kostnader, mer risk och mer oro.

Vilket är exakt motsatsen till vad jag vill.

Ett känslomässigt kaos

De senaste veckorna har därför varit ett känslomässigt kaos i mig (tillsammans med allt annat som det innebär att få barn). Vad exakt vill jag? Och hur ska jag nå dit?

Jag har alltid sett mig själv som relativt modig. Modig i form av att göra det som faller mig in och att kasta mig ut i det okända. Att jag exempelvis hoppade av universitetet och satsade på mitt företag. Lade en dag i veckan i två år på att skriva en bok jag inte visste om det skulle bli något av. Öppnade butik fast alla sa att det är idiotiskt.

Modig för att jag inte är den som ger upp.

Att köra på, utveckla och få saker att växa. Där vet jag att jag kan.

Men nu, när jag insåg att lösningen på mina drömmar snarare kanske handlade om något annat. Ja, fy fan vad läskigt det var.

Att det kanske faktiskt innebar att jag borde backa. Skala bort. Och förändra från grunden.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

När en, som jag, är van att allt handlar om att ta sig framåt och uppåt. Ja, då är tanken på att backa samma sak som att misslyckas.

Och att inse detta gjorde ont. Förbannat ont.

För vem vill känna sig misslyckad?

Misslyckad eller modig?

Sen tänkte jag ett varv till. Om detta kändes så vansinnigt jobbigt, ja, då kanske det snarare handlade om att närma mig något som jag var verkligt rädd för?

För det var ju så det var. Att köra på framåt och få saker att växa, det kan jag. Men att välja en helt annan väg, det var jag extremt ovan med.

Och det var när jag förstod det som jag också landade i att det jag nu har bestämt mig för inte alls är ett misslyckande. Utan faktiskt mitt absolut modigaste beslut någonsin.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Jag har helt enkelt bestämt mig för att sälja min butik.

Mitt livs modigaste beslut

Jag är så vansinnigt stolt och glad över Replik. För allt jag har byggt upp på 2,5 år. Men det jag har insett senaste månaden är att jag inte är den som ska fortsätta driva den. Jag har inte tiden, energin eller drivet längre för att fortsätta få den att växa.

Så därför har jag beslutat mig för att överlåta den och butikslokalen. Så om du (eller någon du känner) drömmer, precis som jag gjorde för bara ett tag sedan, om att driva en underbar pärla där hållbarhet, kvalitet och design står i fokus?! Ja, då får du supergärna höra av dig till mig på johanna@johanna-n.com så berättar jag mer.

Att plocka bort Replik från mitt liv har varit ett oerhört svårt beslut, jag älskar ju butiken! Men den är just nu inte en del av min dröm. Och jag hoppas därför att den kan bli någon annans dröm istället.

Vad är dina tankar om det här? All input mottages tacksamt!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.