Klimatångest och att flyga

Det finns saker jag vet rationellt, men trots det så gör jag tvärtemot. Ja, vi har alla sådana grejer, där vi agerar känslomässigt istället för logiskt. Grejer kopplade till hållbarhet är ju ett klockrent exempel.

Klimatångest

Saker som är dåliga för miljön

Exempelvis några av de här:

  • Att vi äter kött, fast vi vet att det både är dåligt för miljön och omoraliskt att döda djur.

  • Att vi konsumerar prylar för att vi tycker att de är fina och härliga, trots att vi vet att de producerats under allt som oftast grymt dåliga villkor.

  • Att vi flyger, trots att det är så förbannat dåligt för klimatet.

Ett och två på listan har varit en del av min hjärna i många år (jag slutade äta kött när jag var 16, och det här med konsumtion av prylar, ja, det funderar jag ju som bekant väldigt ofta på) D v s när det gäller de sakerna är mitt agerande mer eller mindre helt överensstämmande med min logik och min moral.

Att älska att resa 

Men att flyga. Och det ska villigt erkännas. Fy, vad jag har tryckt undan det där. För jag älskar att resa (vilket jag bl a skrivit om här: Att älska att resa – och hållbarhetsdilemmat det medför). Och så har jag nog tänkt, som ett luddigt försvar för mig själv, äsch, så farligt kan det väl inte vara? Mer eller mindre (eller inte alls) logiska argument som: "Jag som inte äter kött borde väl kunna flyga lite"/"alla andra flyger ju så mycket, så vad spelar lilla jag för roll"/"om jag inte tänker på det så..."

Och så har jag levt. Tills den där berömda polletten långsamt började trilla ner under hösten. Kanske för att jag flög mer än vad jag ville i höstas. Och för att ibland tar saker så förbannat lång tid på sig att mogna och falla på plats.

12012018-IMG_4826.jpg

Polletten som trillade ner

Så en dag, för några veckor sedan, läste jag i tidningen om sajten Klimatkontot.se. På Klimatkontot kan en helt enkelt testa hur mycket ens vanor släpper ut, och utan tvekan var flygresor den enskilt största posten i mitt liv (ja, om du så bara flyger 1 gång per år blir det mest troligt den största posten, så då förstår du!)

Allt blev så svart på vitt. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig i övrigt om jag fortsätter flyga. Att källsortera känns helt ärligt som ett jävla skämt i paritet med om jag sedan sätter mig på ett flygplan. Och att inte äta kött på femton år av klimatskäl är ju inget att klappa sig själv på axeln för om jag sedan bokar nästa semesterresa till andra sidan jordklotet.

Det är så himla märkligt, men helt plötsligt har allt fått ett annat ljus. Långväga semesterresor känns mer sunkigt än spännande. Flygplatser har inte alls det där romantiska skimret längre. Och att resa i jobbet känns mer påtvingat än glamoröst, och så vidare. 

Och det är väl så här det är med insikter: att när de väl kommer, då förändrar de allt. Men innan dess biter inga argument i världen. Även om den massiva mängden av dem under lång tid trots allt nog är det som får polletten att trilla ner till sist ändå.

12012018-IMG_4821.jpg

Hur ska jag göra då?

Kommer jag aldrig mer flyga? Ja, det hade antagligen varit rätt svar. Men jag är ju inte den som tror på att gå från noll till hundra, det brukar mest resultera i känslan av misslyckande. Så jag tänker ett år i taget. För att låta förändringen och de nya insikterna bli en del av mig själv och mina vanor. Och i år handlar det om att undvika att flyga. Vad det innebär vet jag inte i detalj än.

Men jag tror att det betyder att jag ska låta bli privatresor och bli mer kreativ när det gäller semesterresor inom tågavstånd. Jobbmässigt däremot, att tacka nej till jobb som ger försörjning för att det kräver en flygresa, känns svårt. Så där vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Men en sak är säker: en förändring blir det.

Hur gör ni andra? Och har ni några tips hur jag ska tänka med jobbresor?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.