Kan vi prata om fler företag än bara H&M?

Jag har varit inne på det här ämnet förut (bl a här: Sweatshop - en serie från Aftonbladet TV), men det tål att lyftas igen. Och det är: lite då och då blir det stort ramaskri om dåliga arbetsvillkor och på andra sätt rätt vidriga grejer inom klädtillverkningsindustrin.

Det kan vara ett journalistiskt scoop eller något annat som gör att det återigen sätts fokus på hur våra kläder faktiskt produceras. Och allt som oftast är det Hennes & Mauritz som får klä skott för det här. Till viss del kanske för att de är störst, men personligen tror jag att det också är för att vi konsumenter så gärna vill göra det lätt för oss.

Att peka finger mot ett enskilt företag gör det enkelt för oss att göra något konstruktivt. Vi kan helt enkelt sluta handla på H&M. Och därmed är problemet löst tänker vi. Men så enkelt är det såklart inte. Precis som att varje gång en nyhet om hur textilindustrin verkligen ser ut släpps, så blir vi alltid lika förfärade.

 "Tänk att det verkligen kan vara så här?" "Hur kan det vara möjligt?" Att människor arbetar för löner det inte går att leva på. Arbetstider som är allt annat än lagliga enligt såväl det egna landets lagar som FN:s arbetsrättsliga organ ILO. Ja, att det som möjliggör vår konsumtion av kläder är andras människors hårda arbete - ett slit de faktiskt inte får speciellt mycket betalt för. Allt för att vi tycker oss ha "rätt" till billiga kläder.

Vissa menar att billiga kläder, som det fast fashion faktiskt är, möjliggör är något demokratiskt bra. Att en låg prislapp gör att alla, oavsett inkomst har möjligheten att klä sig moderiktigt och trendigt. Och visst, det ligger något i det. Men det är, ärligt talat bara demokratiskt för oss här i Sverige eller i väst. Knappast för den som har tillverkat plagget.

En riktigt demokratisk och solidarisk handling är snarare att alla ska ha rätt till en arbetssituation som inte är speciellt olik det vi skulle acceptera här i Sverige.

För varför ska någon i exempelvis Bangladesh tycka annorlunda än vad jag som svensk gör? Det är väl ändå rätt allmänmänskligt att vilja ha ett jobb som inte gör en sjuk. Eller får en att dö i förtid. Ett arbete där det går att försörja sig själv och allra helst också en familj. Och det på 40 timmar i veckan. Inte 60, 80 eller 100 timmar per vecka. Eller tycker ni att det är för mycket begärt?

För trots att det här är något som de allra flesta av oss känner till, väljer vi (ja, jag menar faktiskt det. Vi väljer.) att bli bestörta när vi någon gång hör om det i nyheterna. Som att det skulle vara något nytt. Något vi varit helt ovetande inför.

Men det är ingen nyhet. Det är så här hela tiden. Alltid. Hela industrin ser ut så här. Den är skit. Ja, så enkelt är det. Och det handlar inte bara om H&M. Snarare är industrin rätt skitig oavsett om slutprodukten är billig fast fashion eller dyra märkesplagg. 

Jag vill verkligen inte vara cynisk, men när det gäller just den här branschen är det bättre att förutsätta att saker är skit tills motsatsen är bevisad. D v s se förbi vackra lovord, CSR-rapporter och annat lulllull som många företag ägnar sig åt. Och utgå från att verkligheten allt som oftast handlar om löner som inte går att leva på och orättfärdiga arbetsvillkor. 

För branschen och industrin blir inte bra bara för att journalister slutar skriva om det. Eller väljer att endast fokusera på ett eller några företag. Utan snarare är det tvärtom. Ju mer det fokuseras på Hennes & Mauritz desto mer kan alla andra företag flyga under radarn. 

Så om det är något jag verkligen vill uppmana till så är det att alltid var kritisk. Mot alla klädföretag. Fråga, läs och googla. Och förutsätt det värsta tills motsatsen är bevisad. Och det oavsett om det sägs eller skrivs något i media.

(Och om du inte tror mig, läs exempelvis boken Modeslavar, som jag tipsade om förra veckan. Där får bland annat Gina Tricot sin beskärda del av skopan. Och det, kan jag lova, är ingen fin historia.)