Julhets, stress och att försöka skaka bort andras förväntningar

Snart är det jul – och personligen förvånas jag varje år över att december går så vansinnigt fort. December är för mig en månad fylld med väldigt mycket jobb. Och så har det nog varit ända sedan jag gick i gymnasiet och jobbade extra i en butik som bl a presentinslagare.

Jag är också van att när julafton väl kommer är jag så glad över att få vara ledig att ingenting annat än soffan och sovmorgnar spelar någon egentlig roll. Men visst, jag skulle ljuga om jag inte sa att jag också brottas med dåligt samvete över att jag inte alls är sådär pysslig eller längtansfull inför julen.

Att baka pepparkakor, julpynta och eftertänksamt noga välja ut julklappar till nära och kära finns inte på kartan. Fast jag nog så gärna skulle vilja vara en sådan person.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Julen - att spä på osund hets

Istället handlar december om jobb och åter jobb för mig, och när jag är ledig vilar jag. Samt tränger undan det där dåliga samvetet bäst det går. För som med så mycket annat, för vems skull skulle jag baka de där tre sorterna julgodis? För min egen skull? Nä, för förväntningarnas skull. Inget annat.

Och det är där jag försöker börja mina tankar hela tiden: för vems skull gör jag det jag gör? Blir jag lyckligare av att pressa in mer i mitt schema?

Jag älskar mitt jobb, och det är något som gör mig glad i december. Att det är intensivt är roligt – för helt ärligt, det är ju exakt det jag arbetar för resterande del av året. Men resten, allt det där som jag ”borde” göra hemma… Njae va.

Jag läste en väldigt intressant artikel i Dagens Nyheter i helgen: Sociala medier spär på osund julhets. Och den sätter så fingret på allt det här. Allt det som till synes verkar så mysigt skapar en bild av det finns ett facit på hur det borde vara. På hur vi, jag och du, borde vara, agera och göra. Vad vi utan problem borde klara av och också tycka är roligt och njutbart.

Julhets och bristen på jämställdhet

Och som så mycket annat är det självklart framförallt unga kvinnor som drabbas av den här julhetsen. Anledningen är kombinationen av höga krav och det största ansvaret för hushåll och familj (fortfarande 2016!). Ja just det, unga kvinnor som också oftast är de som drabbas av utbrändhet.

Och det om något gör mig så jävla förbannad. Att även det här såklart handlar om jämställdhet, eller kanske snarare bristen på jämställdhet. Vi är så vana att bygga vår självkänsla och vårt självförtroende utifrån vad vi presterar. Att vi graderar hela vårt människovärde utifrån vad vi klarar av.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att vi både tar och men också förväntas ta ansvar för saker som faktiskt borde delas och delegeras. På jobbet och hemma (om vi lever i en relation). Även om jag hatar argumentet om att kvinnor måste ta för sig lite mer för att jämställdheten ska komma någonstans tycker jag faktiskt att vi till viss del har ett eget ansvar i det här.

Och då handlar det såklart inte om att orka mer, utan snarare om att stanna upp och verkligen förstå hur saker och ting faktiskt ser ut. För som det sägs i slutet på artikeln: ”…att både vara yrkesarbetande och en gammaldags husmoder är inte hållbart”

Prioritera dig själv

Så med det sagt, vad kan jag som enskild individ göra för att vända mig ifrån alla dessa krav? Föreställningen om att leva upp till kraven sitter så djupt och är så galet svår att frigöra sig ifrån, men de är inte sunda och vi måste förstå det.

Och då det i slutändan handlar om att verkligen se till att må bra själv har såväl du som jag ett ansvar för att jobba med det. Det handlar på allvar om att våga prioritera den person som står en själv allra närmast: det egna jaget. Och i väntan på att världen ska ändra sig kan en alltid, och bör, börja med sig själv.

Så här försöker jag mata mig själv för att stå emot, och jag tycker det fungerar hyfsat bra:

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

För vems skull?

Var ärlig och fråga dig själv hela tiden: för vems skull gör du det här? För att du (och då menar jag verkligen du själv innerst inne) verkligen vill. Eller finns det ens en gnutta av tanken för att ”jag borde”, ”annars känner jag mig misslyckad” eller ”alla andra hinner ju”? I så fall är det dags att stanna upp och bryta tankarna.

Jag har tänkt så med julpynt exempelvis. ”Det skulle ju vara så mysigt och det är ändå något som en borde…”. Sen insåg jag: 1. Jag är inte ens i min lägenhet på julen, för den firar jag hos mina föräldrar, så vad spelar det för roll? 2. I december är jag inte ledig så mycket, och den lilla tid jag inte jobbar är det fasen viktigare att jag vilar än jagar den perfekta julstjärnan.

Fundera också ett varv på vem som kommer att tacka dig för det du stressar fram. Är det helt oklart? Skit i det då.

Se nyktert på din omgivning

Ingen människa gör allt – även om det ser ut så. Och om de mot förmodan ändå lyckas har jag svårt att tro att en samtidigt också kan vara genuint lycklig. Det låter hårt men en tanke som alltid hjälper mig är: ”Jag kan aldrig veta vad de har uppoffrat”.

Så när jag börjar jämföra mig med andra och tänker att alla andra är så perfekta (värsta karriären, vältränade, superfint hemma, många kompisar och så vidare och så vidare) har jag tränat in att min nästa tanke alltid ska vara: MEN jag vet inte hur de mår innerst inne. Eller vad de inte gör. Det kan inte jag se.

Och kanske finns det i sin tur någon som tänker exakt så här om mig? Vad vet jag. 

Så med det sagt:

Jag är himlans effektiv och (om en får säga det själv, vilket jag får) bra på mitt jobb. Men här kommer det ett axplock på saker jag inte gör:

Saker jag inte gör

  • Jag har inte tränat på ett år.
  • Jag städar max en gång i veckan hemma (och då är vi två som delar).
  • Jag har egentligen inte så många fritidsintressen. Just för att jag ju arbetar med mina allra största intressen. Förutom att vila och ta det lugnt när jag är ledig.
  • Jag följer inga TV-serier.
  • Jag läser nästan inga böcker (förutom när jag är på semester, då slukar jag)
  • Jag lyssnar inte på någon musik eller podcasts.
  • Jag lagar sällan mat (har istället privilegiet att bo med någon som gärna gör det)
  • Jag bakar, syr eller piffar i princip aldrig hemma.
  • Och jag jobbar ständigt på att bli bättre på att skita högaktningsfullt i vad andra eventuellt kan tänkas ha för förväntningar på mig (och det är extremt svårt, men går bättre och bättre)
Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att bara prestera på ett ställe

För cirka två år sedan lovade jag nämligen mig själv att aldrig känna pressen att prestera någon annanstans än på mitt jobb. Anledningen är att jag inte tror en människa kan palla mer än höga krav från ett håll. Och för mig är det mitt jobb. För att jag vill det och för att det gör mig glad.

Men att känna prestationskrav när det gäller träning eller socialt liv är däremot stressande (och därmed negativt) för mig. Och så fort de tankarna smyger sig på upprepar jag löftet till mig själv.

Julen - det årliga eldprovet

Julen blir därför något av ett årligt eldprov när det gäller det här med prestation och förväntningar, så vad passar bättre än att gå ut hårt och verkligen träna motståndskraften nu?!

Själv tänkte jag spendera kvällen i soffan med köpta pepparkakor och eventuellt, på sin höjd, ett värmeljus. Samt njuter av att det ändå är rätt gött att må bra innerst inne!

Hur känner du inför julen? Gör den dig glad eller mest bara stressad? Berätta!

PS. Om du gillar inlägget får du gärna klicka på hjärtat så att jag vet vad du vill läsa mer om. Följ mig också på bloglovin' för att inte missa något och för att spara inlägg till sen. DS