Jobb, fritid och den där förbannade livsbalansen

Den här hösten har hittills för mig handlat mycket om att få ordning på vardagen - den så kallade livsbalansen. Att hitta en struktur och balans för jobb, fritid och allt däremellan. Jag har tidigare skrivit om det här: "Att planera, strukturera och omvärdera" och "En lite långsammare sommar".

Jag blir helt enkelt så galet förbannad på dem som menar att framgång och status hänger ihop med hur många timmar vi arbetar. Att 60 eller 80 timmar i veckan skulle vara en indikator på att du är mer oumbärlig och viktig än någon annan.

Att jobba många timmar är inte svårt - inte när en som jag har ett jobb jag verkligen älskar. Det svåra, i alla fall för mig, är att släppa det. Och att vara en person som inte bara definieras och definierar mig själv utifrån mitt yrke. Jag är istället en stark anhängare av att det viktigaste snarare är att jobba smart och effektivt. Och att det inte behöver stå i relation till antalet timmar.

Mitt mål är, och har det senaste året varit, att arbeta 40 timmar i veckan. Anledningarna är två. Den första för att en konkret maxsiffra gör att jag ser till att gå hem från jobbet samt att jag också måste reflektera över vad som är viktigt att göra.  Den andra anledningen för att jag då också har en fritid. Vilket i sin tur betyder att jag måste klura ut vad jag ska göra av den. Och därmed är jag, Johanna, inte bara mitt jobb.

Sedan första veckan i september har jag varje dag skrivit upp min arbetstid - och hittills ligger jag i snitt på 47 timmar i veckan. Så jag har en bit kvar - men sakta men säkert. Antalet arbetstimmar tillsammans med att lära mig koppla bort och av är en långsam process för mig. Och om jag säger att jag inte har kämpat och fortfarande kämpar så skulle jag ljuga. Att koppla bort jobbet och att inte arbeta vansinnigt många timmar kräver, än hur knäppt det kan låta, hårt arbete.

Det här varierar såklart mellan olika personer, men jag är en sådan person som inte kan koppla av och på jobb hur som helst. Om jag får ett jobbsamtal på en söndag så kommer jag garanterat jobba resten av dagen. Inte för att jag måste utan för att minsta lilla sak sätter igång mitt huvud och har jag väl väckt första tanken fortsätter allt att snurra i ett galet tempo.

Den insikten har gjort att jag måste vara extremt tydlig med jobbgränser. Att när jag är ledig vill (får!) jag inte prata jobb, kolla mailen eller att någon ska ringa eller smsa mig. För om jag inte stänger av de yttre sakerna vilar inte jag. Och återhämtning är nödvändigt för att orka. Kanske är vi olika även där - men jag märker hur mycket bättre jag mår ju hårdare jag är med detta.

När jag arbetar har jag inga problem med att jobba effektivt, snarare är det år av att klura ut vilka metoder och strategier som fungerar som gör att jag numera inte har några problem att fullt koncentrerat jobba en hel dag i soffan hemma. Utan det svåra för mig, och jag gissar att det inte bara är jag?!, är som sagt att släppa. Att sluta jobba och gå hem. Fysiskt och mentalt.

Vilket också betyder att jag har klurat många varv på vad som får mig avslappnad. Jag har testat yoga, löpning och massor av andra saker. Men inget fungerar - snarare får den tysta och lugnande omgivningen mina tankar att snurra än värre. Så jag har insett att det som fungerar för mig istället handlar om aktiviteter där jag måste fokusera till 100% på nuet. Låter galet, men jädrar vad lång tid det tog att komma fram till!

Thaiboxning är en sådan sak för mig. Det är extremt konkret - tappar jag fokus åker jag på en smäll och det gör ont. Vilket är väldigt motiverande. Improvisationsteater är en annan sådan sak som jag har upptäckt. Där handlar allt om att lyssna och fokusera på det som händer i rummet - glider tankarna i väg missar en allt.

Och att vara med vänner (som inte vill prata jobb) eller att volontärjobba för Röda Korset som svensklärare för nyanlända svenskar fungerar också för mig. Det är alla saker som kräver att jag är där - och där allt det som händer gör att jag inte har tid att tänka på mitt vanliga jobb.

Så därför ingår allt ovan i det som är min fritid denna höst - och även om det är en hel del saker så gör de mig alla lugn och avstressad. Kanske för att jag också har arbetat mycket med att komma ifrån känslan av prestation och att låta bli att jämföra mig med andra. Att även om andra tränar 6 boxningspass i veckan så kör jag två.

Min kondition och min teknik är därmed sämre - och min första instinkt som född tävlingsmänniska är såklart att jag också borde träna mer för att bli bättre. Men, där stannar jag mig själv numera. Jag presterar på jobbet - och det är också det enda stället där jag ska göra det. I alla andra sammanhang ska jag bara gör sådant som får mig att må bra. Inte titta på vad alla andra gör.

Allt det här är så jädrans svårt - men jag försöker och steg för steg går det lättare och lättare. Just att sluta prestera är något som vi borde prata oftare och mer om - tycker ni inte? Och såklart, om du har något bra tips, tankar eller saker du inte alls håller med om - kommentera! <3