Hur jag lärde mig smyckesdesign

Ni vet att jag älskar när ni önskar blogginlägg eller hur? (Fortsätt med det!) Och det här är ett sådant: Hur jag lärde mig smyckesdesign. I februari fyller mitt smyckesmärke JohannaN nio år, vilket betyder att smyckesdesign alltså är något jag ägnat mig åt i snart en tredje del av mitt liv, så här kommer min berättelse:

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Vilken skola har jag gått?

Ett enkelt sätt att kunna sätta smyckesdesigner på CV:et är att gå en utbildning. Och det är också en fråga jag ofta får: Vilken skola har du gått? Konstfack? Svaret är: ingen! (Mer om det här med utbildning, komplex inför avsaknad av det och samhällets normer och förväntningar har jag skrivit om här: 23 saker jag blivit grymt bra på helt utan utbildning)

Var det en barndomsdröm?

Var att bli smyckesdesigner en barndomsdröm? Och var det något jag hade planerat och jobbat för länge? Nej och återigen nej. Allt är en slump. Och varför det blev just smycken med produktion i Thailand har jag berättat om här: Varför tillverkar vi våra smycken i Thailand?

Hur länge har jag brunnit för det här med smycken?

Jadu, du kommer säkert sätta kaffet i vrångstrupen nu: men smycken i sig är inte min stora passion här i livet. Inte alls. Utan det är hållbarhet. Smycken är, och har alltid varit, ett medel och en produkt att få prata och arbeta med det jag verkligen brinner för: hållbart mode. Jag har alltid varit modeintresserad, och smycken ingår såklart i det en tar på sig.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Varför jag startade ett smyckesmärke är som sagt lite av en slump, det hade lika gärna kunnat vara ett klädmärke eller något helt annat. Och kanske är det exakt det här som kännetecknar en entreprenör: att se möjligheter och ta chansen. Efter mitt utbyte i Thailand 2007 lärde jag känna de som jag fortfarande arbetar med, och där föddes JohannaN.

Men hur lärde jag mig då?

Jag har som sagt aldrig haft en önskan, dröm eller drivkraft att specifikt lära mig smyckesdesign. Utan det är något som har kommit naturligt och successivt. Jag lärde som sagt känna min samarbetspartner och producent i Bangkok redan 2007: Boy.

Boy som jag har jobbat nära sedan dag ett är i sin tur utbildad smyckesdesigner på Silapkorn University i Bangkok och det är genom honom jag har lärt mig det mesta (Återigen: det är därför du ska omge dig med sjukt bra människor som kan allt det där som du inte kan!)

I början valde jag bland Boys design det som jag tyckte skulle passa i Sverige. Men efter ett tag insåg jag att det svenska och det thailändska formspråket och stilen skiljer sig en del åt, och för att matcha det jag trodde mina kunder ville ha så började jag ge förslag till Boy på vad jag ville ha. Tillsammans skissade vi fram förslag (han ritade och jag ändrade).

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Allt efter att tiden har gått har jag blivit tydligare och tydligare med vad jag vill ha. Och därmed har jag tagit över mer och mer av designprocessen. Jag har dock aldrig gett mig in i att lära mig saker rent tekniskt, det är ju Boy och de andra ändå så grymt duktiga på. D v s sätt mig bredvid en silver- eller guldsmed och jag är helt lost.

Så här jobbar jag

Processen jag arbetar efter idag ser därför ut så här: Jag har en tydlig bild och vision av hur jag vill att en ny kollektion ska se ut. Boy och teamet i Bangkok skissar upp och tar fram prover, som jag sedan ändrar tills jag känner mig helt nöjd. Under hela den här processen bollar vi hela tiden: vad som fungerar rent tekniskt, tillverknings- och kvalitetsmässigt. Allt det står i ständig avvägning mot min designvision. Och det är sjukt kul och spännande.

Jag är överlag en person som blir så mycket bättre i allt jag gör när jag gör det med andra. Så även när jag skapar mitt första utkast till en ny design så gör jag det genom att testa allt på en av mina bästa vänner.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Kan jag verkligen kalla mig smyckesdesigner?

Åh vet du, det här har varit ett så stort huvudbry för mig genom åren. Jag har ju ingen utbildning. Och jag kan inte rita i CAD eller rent handgripligen skapa ett smycke. Så vem är jag annat än en stor bluff? Kan jag verkligen kalla mig smyckesdesigner? Så gick tankarna tills jag för några år sedan läste en kursbok i smyckesdesign (utbildningskomplex var det ja…).

En tredjedel av boken handlade om det jag alltid tänkt är smyckesdesign: idé, skiss och att göra smyckena själv. Två tredjedelar handlade om marknadsanpassning och bärbarhet. D v s att göra smycken som andra vill köpa och bära. Att smyckena fungerar att ha på sig i vardagen och är bekväma. ”Men herregud, hur kan det här vara en del av design? Det här är ju så självklart” kom jag på mig själv med att tänka.

Och där och då: om två tredjedelar av det som just den kursboken ansåg var smyckesdesign är något som jag verkligen känner att jag är riktigt riktigt bra på, ja, då är jag smyckesdesigner. Punkt.

Läste senare också en artikel om Karl Lagerfeld, att han idag själv aldrig ritar något utan istället säger ja eller nej till de förslag som alla de designers som jobbar åt honom tar fram. Ingen jämförelse i övrigt mellan honom och mig, men är det inte lite härligt att ändå få höra något som ställer ens förutfattade mening om vad som är ett yrke helt på ända?

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Det här går att applicera på allt

Jag tänker att du gärna får läsa ”Hur jag lärde mig smyckesdesign” som en liten guide till valfri sak som du vill lära dig och kunna. Allt det här går nämligen att applicera på det mesta i livet. Att ”learning by doing” är det som spelar roll. Kasta dig ut och testa. Fråga de som kan, läs en bok eller två. Är du, som jag, en person som blir skarpare av att bolla med andra: gör det. Och grotta inte ner dig åratal i att det nog inte är lika ”bra” eller ”fint” som om du gjort allt själv (det har jag gjort) Utan om det är något som fungerar för dig: ja, då är det rätt.

Utbildning i all ära, men det är inte allt. Snarare kanske tvärtom. Att få testa allt i skarpt läge, i verkligheten, gör din inlärningskurva så mycket brantare. Jobba på självförtroendet och var inte rädd för att tänka: alla andra som titulerar sig på samma sätt som jag önskar att jag kunde (i mitt fall smyckesdesigner): vad har de för bakgrund? Och hur jobbar de? (Tänk Karl Lagerfeld här) Ofta är det ju inte alls så som en själv tror. Och läs gärna mig inlägg: Om att ta sig själv på allvar.

Vad är dina tankar efter att ha läst det här inlägget? Berätta! <3

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.