Gravid - och om att vara konstant bakis i flera månader

För en tid sedan berättade jag det här: En parvel säger hej!. Och nu när det är mindre än en och en halv månad kvar tills kiddot faktiskt flyttar ut från min mage och säger hej till världen vill jag berätta lite om min höst.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Fascination och tacksamhet

En höst som faktiskt inte var så härlig och lättsam. Men som jag inte kunde prata om där och då. Det fanns dagar när jag allra helst bara ville dra täcket över huvudet. För att jag kände mig, helt ärligt, rätt sjuk. 

Jag är egentligen helt förundrad och fascinerad över hela det här fenomenet med att vara gravid. Att det överhuvudtaget är så här alla nya människor skapas på jorden har jag extremt svårt att förstå.

Och att prova på den här erfarenheten, något som hela tiden har legat och fortfarande ligger väldigt långt utanför min trygghetszon, är så extremt mäktigt och läskigt. Samt att den här lilla nya människan faktiskt ska flytta in hemma hos mig, i min lägenhet - någon jag liksom har skapat helt själv från scratch! Det är häftigt!

Och jag vet att jag haft sådan tur: allt har flutit på utan problem och komplikationer. Personen i magen växer och mår väldans fint. Och jag vet också att jag kunde ha mått så jädra mycket sämre än vad jag har gjort. Men lik förbaskat har det inte varit en walk-in-the-park.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att antalet krämpor kunde vara så många

För om vi säger såhär: jag har nu förstått att ungefär 80 olika krämpor är fullt normalt att få som gravid (att det var så många var det ingen som sa något om innan). Yes, det är en diger lista att bocka av. Och jag som bara har haft cirka 8 av de här kan och bör därför vara, typ, tacksam.

Men jag tänker ändå gnälla lite. Just för att alla av det manliga könet kommer så lindrigt undan i det här med barnablivande. Och för att ja, det är trixigt att både ha stora drömmar och ambitioner om sitt jobbliv samtidigt som att en också vill det här privat. För, de flesta dagar sedan i augusti har mitt privatliv absolut påverkat mitt jobbliv. Och då snackar vi tyvärr inte på något direkt positivt sätt.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Min höst - konstant bakis

Jag började augusti månad med känna mig totalt utarbetad. Och hade jag inte vetat vad min förlamande trötthet berodde på (ett millimeterstort yngel) hade jag på allvar varit orolig om att jag bränt ut mig. 

Vissa dagar när jag kunde jobba hemifrån fixade jag 1-2 timmar framför datorn och sedan behövde jag sova. När jag var i butiken satt jag istället helt apatisk mellan kunderna och bara stirrade in i väggen. Jag som vanligtvis tar tillvara på varje jobbminut.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Och så mådde jag illa. Om du någon gång har varit bakis så fattar du hur det känns. Och så multiplicerar du det med 60. Två månader i sträck mådde jag illa mer eller mindre dygnet runt. Det var helt ärligt jävligt pissigt.

Jag kräktes inte, men hade svårt att äta och till viss del att sova emellanåt. Och ja, humöret och livsglädjen, de påverkades såklart också... (så det här med att gravida får humörsvängningar - i mitt fall har det nog mycket handlat om mitt allmänna mående. Att må illa tär som fasen på humöret....

Därefter blev det lite highlife i två månader - jag mådde prima helt enkelt. Sen kom illamåendet tillbaka. Lagom till julhandeln - min mest hektiska period på året. Heja! Dock mindre och verkligen inte varje dag, men ändå där lite då och då. 

Och så halsbränna på det (samma sak där: inte så farligt att ha det i  en dag. Men mer eller mindre varje dag i flera månader är inte kul). Samt lite ont i ryggen också.

Men ja, det kunde ha varit värre. 

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Men det kunde ha varit värre

Det finns ju så många saker jag inte haft: foglossning, kräkningar, järnbrist, svimningar, blödningar och så allt annat som också kan hända.

Fast om det är något jag är tacksam för, är att jag har planerat det här året utifrån ett worst-case-scenario. Jag hade aldrig någon rosenskimrande bild av det här med att vara gravid och inte heller har jag det med livet med bebis. Och det har hittills räddat mig. Och gjort allt så mycket lättare, och enklare att förutse.

Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Mina senaste månader har såklart varit en hel del olika känslor. Förundran: över att kroppen ändå är så vansinnigt mäktig som kan styra upp det här, och att allt hittills har gått så bra med en bebis som lever och mår fint i magen. Men också ynklighet över att jag har känt mig så liten när jag mått som värst. Men samtidigt såklart en dos rationalism: det är ju givetvis fullt naturligt och logiskt med alla krämpor utifrån allt som händer i kroppen. 

Även om jag inte kan släppa tanken på att det ändå är lite orättvist att alla killar som också ger sig in i det här inte behöver planera sina jobbliv lika minutiöst...

Så tips, om du har tänkt att ge dig in i något liknande: planering is the shit! (särskilt om du är din egen arbetsgivare....)

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.