Det här med att vara tjej... del 2

För två veckor sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken "Det här med att vara tjej ...". Inlägget handlade om den ojämställdhet och de olika bemötanden en tjej/kvinna respektive en kille/man får som driver företag. Från att jag startade mitt företag JohannaN för sex år sedan har jag om och om igen konfronterats med orättvisor som bara beror på mitt kön. Och därför blev jag både glad, och sjukt ledsen, över att så många kände igen sig i min berättelse.

TACK alla ni som har läst, kommenterat och delat vidare! Det betyder otroligt mycket för mig att fler vill diskutera det här och förhoppningsvis betyder det också att vi tillsammans lättare kan uppmärksamma och sätta fingret på ojämställdheten när det väl sker! Men som sagt, det gör mig också ledsen. För när vi uppenbart är så många som har liknande erfarenheter så betyder det att det definitivt handlar om en struktur. Där det här konsekvent pågår.

Och det som är min och era berättelser finns det också vetenskaplig forskning och statistik på. Siffror som visar att alla våra erfarenheter också går att räkna och mäta - och att det definitivt stämmer. Jag tänkte därför idag berätta om en rapport som nyligen släppts, en studie som är gjord på uppdrag av Tillväxtverket och genomförd av två biträdande professorer i redovisning och styrning vid Luleå tekniska universitet: Malin Malmström och Jeaneth Johansson.

Många som startar företag behöver hjälp med pengar för att kunna realisera sitt företag. Och det går att söka på olika sätt, bl a finns det en hel del offentlig finansiering att söka (mer om vad det är här) och det kan vara bidrag, lån, riskkapital eller krediter. Anledningen är att Sverige vill ha ett starkt näringsliv som ger skatteintäkter och jobb m.m. och därför avsätts pengar för att stötta just nya företag inom ex. innovation, tillväxt och export.

Och det Malmström och Johansson har undersökt är vilka som får ta del av dessa pengar samt hur bedömningen har gjorts. Syftet med studien har helt enkelt varit "att synliggöra strukturer i det företagsfrämjande systemet och det som händer i de slutna rum där bedömning av potential görs och beslut om finansiering fattas".

Malmström och Johansson har både läst igenom de ansökningar som kommit in samt suttit med på de möten där besluten om vilka som får eller inte får finansiering har fattats. De har alltså hört diskussionerna om de olika ansökningarna och utifrån det fann de, det tyvärr sorgliga, resultatet:

Män och kvinnor bedöms olika.

Värt att nämna är att de som sitter och bedömer utdelning av kapital är proffs. Det är inga dumskallar - men likaväl är de en del av samhället och kategoriserar, precis som många av oss, människor efter olika stereotyper. Det gör att män och kvinnor helt enkelt tillskrivs olika egenskaper och därmed påverkar det förväntningarna på hur kvinnor respektive män som driver företag är och beter sig.

Det studien visar är alltså följande generella föreställningar (du hittar allt det jag skriver om i ett sammanfattande faktablad om studien här: Under ytan - hur går snacket och vem får pengarna?)

Företagande kvinnor:

  • är försiktiga
  • vågar inte ta stora lån
  • vågar inte göra stora investeringar
  • behöver endast små medel
  • är verksamma i "fel" branscher som är icke-finansieringsbara och saknar tillväxtpotential

Företagande män:

  • vågar satsa
  • behöver stora medel
  • är verksamma i "rätt" branscher som är finansieringsbara och har tillväxtpotential.

Detta leder såklart till normen att det är värt att satsa på män. Dessutom betyder detta attkvinnor "behöver" mindre pengar för att kunna utveckla sina företag - och de hänvisas till sk. mikrofinansiering.

Det intressanta i det här är att när Malmström och Johansson har läst igenom ansökningar från 213 företag så finns det INGEN skillnad mellan kvinnors och mäns företag. Storlek, tillväxt, presationsnivå, finansiell risk eller betalningsförmåga - allt är samma.

Kvinnor och män skriver likvärdiga ansökningar och har alltså på pappret samma potential att få del av dessa pengar. MEN snacket när ansökningarna diskuteras och bedöms är ändå annorlunda beroende på vilket kön som har sökt pengar.

Och tyvärr gör det mig inte förvånad. Här är några exempel som återfinns i studien:

Samma ord - men olika innebörd.
När en man beskrivs som försiktig så betyder det att han är sansad, vilket är positivt. När en kvinna är försiktig så är det däremot negativt eftersom det betyder att hon inte vågar. Samma gäller ordet ung. Män är "unga och lovande" och kvinnor är "unga och oerfarna".

Allmängiltigt eller detaljerat.
När kvinnor beskrivs positivt så är det i allmänna ordalag som: "Hon har nog koll". En man beskrivs mer detaljerat: "Han har en bra utbildning och har kompetens"

Och när kvinnor och män beskrivs negativt så är det precis tvärtom. En kvinna beskrivs som "Hon behöver hjälp med affärsidén" (detaljerat) och en man som "Han är inte riktigt igång" (allmängiltigt)

Är respektive gör
Kvinnor beskrivs mer i passiv form, "är och har" och män i aktiv form "gör och kan". Vilket betyder att om kvinnor så sägs det: "Hon har flera uppdrag" och om män: "han gör en väldigt stor satsning"

Detta sätt att diskutera leder ju såklart till att män bedöms ha mest potential och entreprenöriell förmåga. Och det är också de som får mest pengar. Kvinnor driver idag ungefär 30 % av Sveriges företag, men 90 % av den offentliga finansieringen går till män. Vilket såklart är sjukt orättvist. MEN det jag främst vill prata om är: vad gör det här snacket med de det berör?

Att hela tiden förväntas vara på ett visst sätt gör ofta att en till slut möter upp till stereotyperna. Om jag får höra tillräckligt många gånger att jag som kvinna är försiktig och inte vågar satsa - ja, då kommer jag bli rädd och inte våga. Och om jag som man om och om igen får höra att jag är lovande, stark och duktig - självklartbygger det mitt självförtroende och min förmåga och kapacitet att nå längre.

Den här studien är bara ett utsnitt av verkligheten, men det som gör den så intressant är att den är gjord inom en sektor (den offentliga) som säger sig främja jämställdhet och jämlikhet. Tillväxtverket har och har haft under flera år stora projekt med just fokus att öka jämställdhet inom Sveriges företagande.

Snacket och stereotyperna som studien kartlagt finns alltså inom den sektor som antagligen är mest medveten (min tanke i alla fall) när det gäller sambandet mellan företagande och ojämställdhet. Men ändå är det så här.

Jag var i förra veckan på en konferens där denna studie, plus mycket annat med fokus på detta ämne, presenterades. Dagen var ordnad av Tillväxtverket - och att de nu tagit fram en nationell strategi för "ett företagsfrämjande på lika villkor" är såklart fint. Men det kommer att kräva hårt arbete på många håll för att nå en förändring.

Ett tydligt exempel var när myndigheten för innovations, VINNOVAs, generealdirektör i ett panelsamtal pratade om hur de aktivt arbetade för en ökad jämställdhet när det gällde just ansökningar och utdelning av bidrag, eftersom det är "oerhört viktigt". Hon lade till: "Men tjejer måste också ta för sig mer! De kan inte skriva ansökningar på det sätt som de gör idag. Ta för er!"

Och vet ni, just det är jag så sjukt jävla less på att på få höra hela tiden. Om jag bara tog för mig mer. Om jag bara blev lika bra på att ta för mig som killarna så skulle problemet vara löst. Om jag blev mer som killarna så skulle det vara bra.

Men vem har sagt att deras ansökningar, sätt att vara och bete sig är det rätta och normen? Det kanske är så att killar, generellt, borde ta för sig mindre? Lämna plats. Varför är det hela tiden mitt ansvar, som tjej, att ändra och anpassa mig? Kan det inte för en gångs skull INTE vara mitt ansvar?

Kan det inte vara mäns ansvar att backa lite? Och de som bedömer oss ansvar att syna och ifrågasätta? Fråga oss professionella och konkreta frågor: hur har du tänkt här? Och varför? Lita inte blint på att någon som "tar för sig" är bättre än den som inte gör det. Jag hoppas att det är vad en levererar i slutändan som ska spela roll. Inte vem som snackar högst och mest. Och har störst förväntningar på sig.

Vänliga hälsningar, "ung och oerfaren"