Det här med att vara tjej...

Jag har alltid varit rätt bra på att ta plats och också sett det som en självklarhet att ta utrymme och bli lyssnad på. Jag är äldsta barnet och var också det enda tills att jag var sju år och min lillebror föddes. Och det har definitivt bidragit till att det här självklara i att ta utrymme också ivrigt påhejats och understötts av mina föräldrar. Så att prata högt och käfta emot när något känts orättvist har alltid legat nära till hands hos mig. Och att då tänka att världen är ojämställd, och där killar och tjejer har olika förutsättningar, tog rätt länge innan jag förstod. För jag tänkte: "men då är det väl bara att ta för sig då! Jag har då aldrig märkt att det skulle vara någon skillnad"

Men vet ni, första gången det blev riktigt tydligt var under ett utvecklingssamtal i högstadiet. Sammanhanget var att jag och några av killarna i klassen hade en konflikt. Och mina föräldrar undrade om min klassföreståndare hade någon lösning på problemet.

Han svarade (och det här är samma person som jag verkligen tyckte om och såg upp till): "Johanna tar ju väldigt mycket plats. Så om hon bara backade lite och inte sa emot så mycket så skulle det inte vara något problem. Så du kanske kan prova med att vara lite tystare?"

Min bild av att spela utifrån samma regler som killarna fick sig en rejäl törn. Jag tog lika mycket plats som dem men fick rådet att backa för att inte reta upp dem i onödan. Hur sjukt är inte det? De olika förväntningar och tankesätt som finns om killar och tjejer i samhället började gång på gång synas för mig.

Men det var först flera år senare när jag startade mitt företag som det blev så oerhört tydligt. Om jag tidigare bara sett och anat små saker - så blev det nu alldeles för många saker för att kunna fortsätta blunda.

Jag har aldrig sett så stora skillnader i bemötandet mellan män och kvinnor som när det gäller att driva företag. Jag kan räkna upp tusen saker. Vissa har jag mött själv, andra har jag hört om. En av dem, och som jag tänkte berätta om idag är:

Killar blir lyssnade på. Tjejer ifrågasatta.

Cykelhalsband Tjej

(Först och främst, ja, ni fattar att jag utifrån mina erfarenheter nu kommer dra alla tjejer/kvinnor och killar/män över en kant och generalisera. Men det är alltså strukturer vi snackar om, inte individer. Så, nu var det sagt.)

Killar kan berätta vad som helst och bli trodda på. Om de berättar att deras framtida bolag inom ett år kommer omsätta 10 miljoner dollar då nickar folk imponerat. Det har hänt mig i en entreprenörstävlingen.

Själv fick jag frågan: "men om fjädrar blir trendigt, byter du material då?" Det efter att jag berättade att jag skapar smycken som är tidlösa och inte baseras på trend. Sen fick jag rådet att flytta min produktion till Kina för att "arbetsvillkoren är mindre viktiga där och allt är billigare". Efter att jag berättade att hållbarhet och schysst produktion är min affärsidé.

Killen som omsatt några hundratusen kronor året innan fick inga kritiska frågor, istället imponerades alla av hans snack om de framtida dollarmiljonerna. Måste jag tillägga att han vann tävlingen?!

Och samma tävling har vunnits av en kille de senaste nio åren (den har funnits i 10 år...). Vad är grejen?

Är tjejer sämre? Nej. Jag har klurat så sjukt mycket på det här och kommit fram till följande: Killar har ett slags inbyggt självförtroende som gör att de går in i saker med en sådan trygghet att de kan komma undan med vad som helst. Tjejer har inte det, varför vet jag inte.

Jag vet vad jag kan prestera, men jag skulle aldrig någonsin säga något som jag sen inte kan leva upp till. Och det tycker jag är något jag märker hos de allra flesta tjejer jag träffat. Och motsatsen hos många killar.

En kille kan skicka ut ett pressmeddelande (har också hänt) där de berättar att "nu öppnar företaget filial i stor svensk stad och vi expanderar stort". Sanningen: en provisonsanställd kompis som sålde via telefon hemifrån i den nämnda svenska staden. En tjej, läs jag exempelvis, hade sagt: "Ja, alltså nu satsar vi ju på en ny stad, men det är inte så märkvärdigt... en kompis som jobbar lite extra. Men ska bli kul att se vad det kan bli..."

Kontentan av det här blir i företagsvärlden att den som rakryggat snackar mest självsäkert är den som attraherar andra. Investerare, kunder och andra som är intresserade. Sen vad som exakt är sant eller inte spelar mindre roll. Viktigast är ytan. Och där säger min erfarenhet att killar är bättre på att måla upp en fin sådan.

Borde vi tjejer bli mer som dessa killar för att ta plats? Nej. Det är ju ett osunt och ohärligt beteende. Jag hoppas istället på lite mer realism. Att vi säger exakt det som är sant. Och levererar och lever upp till det vi lovar.

Och att vi alla tar ett större ansvar att ifrågasätta skitsnack. Kolla siffror, ifrågasätt floskler och stora ord. Be dem förklara sig, vad menar de? Vad är sant på riktigt? Spräck hål på den där uppblåsta självsäkerheten. Boosta de tjejer (och killar) som gör bra grejer, är ödmjuka och schyssta. Och låt alla som är bra på det de gör ta plats - inte de som snackar mest skit.

Vet ni, jag är uppriktigt sagt så jäkla less och förbannad på att det 2015 är på det här sättet. I Sverige. Förra året var jag på en annan entreprenörsgala. 5 av 5 som var nominerade till "Årets grundare" var män. Hur är det möjligt? Hur kan juryn inte anstränga sig lite mer när de letar?

Att låta både män och kvinnor ta plats och bli lika självklara som företagare handlar också om att skapa förebilder. En sådan som jag definitivt hade behövt lite extra energi ifrån under det där utvecklingssamtalet i högstadiet.

Ingen i företagsvärlden har en självklarhet att ta plats - först och främst måste vi förtjäna den. Och då vi tjejer och kvinnor tenderar att alltid förtjäna den plats vi tar i dagsläget så handlar det om att många killar och män måste backa. Och börja leverera istället för att snacka skit.

(Mitt favoritcitat alla gånger är: "“Den dag vi har lika många medelmåttiga kvinnor som vi har medelmåttiga män i styrelserummen, då är vi jämställda" - Marianne Nivert)