Det här med att vara så kallat lättkränkt

Mer än 1500 hatmejl och fler än 200 dödshot – det är vad Adam Tensta har tagit emot senaste veckan efter att han ställt sig upp och gått från TV4s Nyhetsmorgon (läs mitt tidigare inlägg om händelsen här om du har missat) Louise Andersson Bodin har i sin tur också tagit emot massor av hot: dödshot och hot om våldtäkt (som så alltid när det riktas mot en kvinna). Det om något är helt förjävligt. Vad är det som skapar så mycket hat? Och så mycket agg? Vad har hänt i dessa människors liv som gör att de känner att dödshot känns relevant för att någon sagt något de inte håller med om?

Mycket av hatet mot Adam handlar om att han skulle vara lättkränkt. Att han är gnällig som säger att det finns rasism i Sverige. Och det ironiska, eller kanske egentligen absolut mest sorgliga, är att mycket av hatet mot honom är just rasistiskt. Exempelvis kan ni ju smaka på den här logiska (och autentiska kommentaren): ”Jävla negerjävel, det finns ingen rasism i Sverige, packa och stick!” (Och om någon mot förmodan funderar på om det ändå inte kan finnas goda intentioner bakom användningen av n-ordet så kan ni läsa Nyamko Sabunis, visserligen 10 år gamla, men likaväl briljanta och förklarande krönika: ”Ordet syftar på en lägre stående människa”)

Jag har inte samma erfarenheter som honom, och kommer p g a att jag är vit och heter Johanna Nilsson, aldrig kunna förstå hur det känns att uppleva rasism. Men jag förstår det här med att vara så kallat lättkränkt (som för övrigt är ett ord som andas fantastisk härskarteknik). Jag är nämligen tjej. Och orättvisor som riktar sig mot mitt kön är något jag har utstått, sett och upplevt under hela mitt liv. Vilket jag har bloggat om tidigare: Det här med att vara tjej...och Det här med att vara tjej...del 2.

JohannaNFeminism
JohannaNFeminism

Att jag reagerar starkt på saker som jag upplever som orättvisa och fel handlar inte om att jag skulle vara gnällig. Utan det handlar om att varje sak som händer inte är en isolerad händelse. Det som utifrån kanske ser ut att vara en liten sak blir tillsammans med alla mina, och världens, tidigare erfarenheter och upplevelser något mycket större. Som att varje dag få en droppe vatten i huvudet. En gång är ingen gång. Men i längden, och om och om igen. Utan slut eller uppehåll. Tänk den känslan. Någonstans tar tålamodet slut.

Och där och då blir du också extra uppmärksam. Just för att du är så trött på de orättvisor som finns. Att födas som kvinna är något av det sämsta som kan hända dig i många av världens länder. Att våldtäkt är ett maktmedel. Att kvinnor tjänar mindre än män. Att du förväntas prestera mer än män för att få rätt till samma saker. Att för hundrafemtionde gången få höra att ”tjejer borde ta för sig lite mer”. Att vara åhörare på valfri tillställning och se 10 män och 1 kvinna på scen. Allt det här gör mig så otroligt förbannad. Just för att det alltid är så. Och för att så många menar att det inte är ett problem (Eftersom de själva inte har upplevt det. Älskar logik!)

Det låter säkert löjligt att jag maniskt och instinktivt har börjat räkna antalet män respektive kvinnor i alla möjliga sammanhang jag hamnar i. Nu när problemen är så mycket större totalt sett i världen. Men vet du, bristen på jämställd representation är droppen som får bägaren att rinna över, toppen på isberget eller kalla det vad du vill. För det är just det, mitt tålamod är slut, och jag har inte överseende med någon ursäkt om att det inte skulle gå att hitta kompetenta människor av båda könen. Det handlar bara om att många är så jävla dåliga på att leta. Och ja, kalla mig lättkränkt. Men den där droppen varje dag har nu blivit ett hav – och jag kan inte acceptera det.