Det är okej att inte hinna allt

Förut fick jag alltid panik om min att-göra-lista inte var tom vid arbetsdagens slut. Och för att jag verkligen skulle hinna allt så stressade jag järnet. Allt kändes exakt lika viktigt i mitt huvud och hade jag lovat något (till mig själv eller någon annan) så var det det som gällde.

Självklart var det här absolut inte bra eller hälsosamt. Känslan av spända axlar och nacke pga konstant stress är inte härlig. Och kanske kan den där att-göra-listan också vara en metafor för livet i stort. Att det är så lätt att tänka att allt ska hinnas med. Och att allt är lika viktigt.

Men så är det ju faktiskt inte. Allt är inte viktigt. Däremot att lära sig vad som är viktigt - det är vad som spelar roll.

Det är okej att inte hinna allt

Idag har gett mig fasen på att alltid börja dagen med att betämma vilka 1-2 saker som är allra viktigast. Och sen gör jag dem. Hinner jag något mer så är det toppen. Men en vet aldrig vad som händer och vad som kommer emellan. Men 1-2 saker kan jag ha kontroll över.

Och självklart väljer jag också de två sakerna som måste göras först och som är viktigast. Vilket också det kräver sin träning, att på riktigt veta vad som spelar roll. I jobbet går sociala medier och att packa ordrar alltid först för mig.

Men om jag inte skulle hinna allt det så är det inte hela världen. Då gör jag det imorgon istället. Och om det är stökigt på lagret spelar ingen roll. Precis som det där nyhetsbrevet jag hade skrivit upp att jag skulle skicka ut, det kan jag göra någon annan dag. För det är ju faktiskt bara jag som visste att det skulle ut just idag. Knappast någon som sitter och undrar varför det inte landade i inkorgen just idag....

Och så försöker jag alltid tänka - att jag hinner det jag hinner. Och ibland är det också värt att fråga sig om inte vissa saker helt kan strykas från den där att-göra-listan.

För det är ju inte blodigt allvar. Att inte hinna allt är mänskligt. Och också helt vettigt. När det gäller livet i allmänhet så går mitt jobb först av alla aktiviteter (familj och nära relationer räknar jag inte med här, då de så självklart går först). Nu, i december, när jag jobbar väldigt mycket skalar jag bort det mesta andra.

Det är ok att inte träna. Det är ok att tacka nej till saker. Och det är ok att bara vilja vara hemma och titta på teve på kvällarna. Det är t o m sunt. Allt för att orka och må bra. Så ja, så försöker jag leva. Att aktivt välja bort saker. Flytta fram till senare eller stryka helt. Det är inte en svaghet utan en styrka. Att prioritera hårt, oavsett om det gäller den dagliga att-göra-listan eller större livsbeslut, är något som i alla fall ger mig ett lugn.