Den här jädra gratiskulturen

Ok, nu ska jag prata om något som gör mig väldigt arg. Gratiskulturen – d v s personer som har ”roliga” yrken förväntas göra jobb utan ersättning. Allt för att de ändå tycker det är så ”kul”. Det här gäller väldigt ofta olika kreativa yrken, som konstnärer, musiker och andra kulturutövare. Men det gäller också exempelvis webbprogrammerare, bloggare, grafiker och egenföretagare i stort. Som jag.

Ja, jag älskar mitt jobb. Och jag har aktivt skapat det utifrån vad jag brinner för och gillar att göra. Men, trots att en har roligt på jobbet så måste en också betala sin hyra och ha något att äta. Och då måste en också tjäna pengar. Det är inte något fult, utan en förutsättning för att överhuvudtaget kunna fortsätta göra det jag gör.

Gratiskultur

Om musiker och bloggare inte kan leva på sitt yrke skulle det i slutändan inte finnas någon musik att lyssna på eller bloggar att läsa. Så att säga att de måste få betalt för sitt jobb är inte girigt utan krass verklighet.

Och nu till det som gör mig helt vansinnig. Det är många som på olika sätt backar upp det här: att det är viktigt att en ska kunna leva på sin yrkesutövning och att alla arbeten måste värdesättas mer. Men trots det, är det EXAKT dessa människor som också utnyttjar gratisarbete!

Jag ser varje vecka massor av efterlysningar på sociala medier om olika saker som ska göras pro bono och gratis. Det en får tillbaka är cred och bra karma. Och personerna som gör dessa efterlysningar VET jag också säger sig tycka att det är självklart att alla ska få betalt.

Visst, det kanske rör sig om små verksamheter och organisationer där det inte finns så mycket pengar. Men vet ni, att förutsätta att något ska vara gratis är så jädra respektlöst. Finns det ingen budget kan en alltid betala det som är möjligt. Ibland kanske det bara är 500-1000 kr, men det visar ändå att en värdesätter och förstår att en måste betala för sig.

För nej, jag kan inte äta cred till frukost. Och karma är tyvärr ingen gångbar valuta för återbetalning av CSN-lånet.

Jag får ofta frågan om att föreläsa: om Slow Fashion, om min företagsresa eller något annat. Och jag älskar det. Men jag har också bestämt mig för att inte göra det gratis. Är jag girig och snål? Nej. Att göra något gratis innebär att jag tar av min tid som jag hade kunnat använda för att dra in pengar på något annat. För även jag måste köpa mat nästa månad. Att föreläsa gratis är inte gratis för mig, det är förlorad arbetsinkomst. Och det ska ersättas.

Så ser jag på det. Och just därför blir jag galen när jag först får höra att det jag gör ”är så bra och viktigt” för att i nästa andetag få frågan ”om jag kan föreläsa gratis”. I så fall är inte det jag gör viktigt och bra. För hade ni verkligen värdesatt det jag gör, då hade ni också betalat för det.

Ingen skulle någonsin ifrågasätta elräkningen med motiveringen ”äh ni tycker väl det är kul att leverera el hem till mig? Och jag berättar ju om att lamporna lyser så bra för alla mina vänner – bättre cred kan ni inte få!”?

Och just därför ska vi som vill ha betalt också alltid betala för oss. Annars kan vi inte kräva det av andra.

Så hörrni, börja betala och sluta gratiskultura. Själv både betalar jag och tar betalt.