Vad jag gjorde i Moldavien under fem dagar

Nu är jag hemma sedan i måndags från Moldavien. Och vilka dagar det var där! Jag är fortfarande lite omtumlad och trött av allt därifrån. Men framförallt så vansinnigt glad och lycklig. För fem helt otroliga dagar, med världens roligaste arbetsuppgifter och med många härliga möten med nya och så grymt fina människor. Titta bara på den här fantastiska butiken: August store. En slow fashion-butik mitt i Chisinau, där jag och ägaren Elena höll ett samtal om modeindustrins problem och möjligheter:

Foto: Viorica Cerbusca

Foto: Viorica Cerbusca

Dessutom gjorde jag debut i moldavisk TV, snacka om att jobba sig långt utanför den vanliga trygghetszonen.....!

I en ryskspråkig morgonshow pratar jag slow fashion, klädbyte och FATTA. Hela klippet på drygt 10 minuter hittar du här: Slow fashion - Johanna Nilsson, УТРО НА СТС

Foto: Linnéa Hermansen

Men hur hamnade jag i Moldavien överhuvudtaget? Jo: 

Jag var där för att föreläsa, hålla workshop och göra studiebesök med fokus på hållbart mode, på uppdrag av Svenska Ambassaden i Chisinau (staden som för övrigt, vilket jag lärde mig den hårda vägen, uttalas Kischinau) Sverige är delaktiga i flera projekt på plats för att boosta områden som IT, turism, mode med mera. 

Foto: Dorian Saranciuc

Foto: Dorian Saranciuc

Anledningen är denna: Moldavien är ett av Europas fattigaste länder med cirka 3,5 miljoner invånare. Och det sägs att en miljon moldaver arbetar utomlands, och då främst de som är välutbildade. 

Så att skapa möjligheter på hemmaplan för att behålla de som idag flyttar är därför superviktigt. För att det ger arbetstillfällen till ännu fler då många startar företag. Men också som förebilder till andra. Om det finns möjlighet att skapa sin drömkarriär på plats i Moldavien, ja då finns det ju ingen anledning att flytta. 

Moldavien har idag en hel del textilproduktion för utländska företag och märken (låglöneland som det är). Men landets modedesigners flyttar tyvärr vidare, vilket såklart är grymt trist av så många anledningar. 

Sverige är som en del av sitt arbete på plats med och finansierar en modeinkubator, ZIPhouse, som fysiskt ligger på campus för det tekniska universitetet i Chisinau. Inkubatorn samlar designers för att peppa, inspirera och ge konkreta verktyg för start ups, och är en plantskola för alla dessa nya företag. Ja, exakt en sådan plats jag satt mina första två år på i Umeå (men då utan inriktning mode).

Foto: Dorian Saranciuc

Foto: Dorian Saranciuc

ZIPhouse arrangerade i år, för andra året, en konferens med namnet Moldova in Fashion och det var den jag var inbjuden till för att föreläsa och hålla workshop. Mitt fokus var såklart hållbart mode och hur det kan och ska vara ett självklar del.

Foto: Dorian Saranciuc

Foto: Dorian Saranciuc

Det som är så häftigt med moldaviska designers är att social hållbarhet i princip redan är en självklarhet, även om de kanske inte är helt medvetna om det. De producerar nämligen så lokalt det bara går, känner i de flesta fall personerna som syr plaggen och har full insyn i arbetsvillkor och löner etc. (Vilket såklart är superintressant för exempelvis svenska designers som letar schysst produktion att arbeta med - tips tips!)

Foto: Dorian Saranciuc

Foto: Dorian Saranciuc

Jag gjorde också en hel del studiebesök och lärde känna flera designers, något jag är så otroligt tacksam över. Och att trots att vi arbetar i två olika länder, och till viss del såklart också har olika utmaningar, så är så mycket ändå gemensamt. Att vara liten och ny inom modeindustrin är ungefär lika kämpigt oavsett vart en bor.

Så ja, nu är jag som sagt tillbaka hemma: men så uppfylld av tusen nya tankar och perspektiv. Och säkert 30 nya kompisar på Facebook. Kolla bara på det här gänget: vi som föreläste samt ansvariga från ZIPhouse:

Foto: Viorica Cerbusca

Foto: Viorica Cerbusca

TACK Moldavien. Jag hoppas vi ses snart igen.

Lämna gärna en kommentar om du undrar över något, blir nyfiken på vilka moldaviska designers som finns eller något helt annat! <3

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Sex saker jag är extra tacksam för just nu

Det är så himla mycket roligt som händer just nu! Och bäst av allt är, att trots att det är en hel del i mitt schema, så känns det okej mycket. Så där lagom att jag verkligen känner att jag hinner njuta av precis allt också.

Här är vad jag just nu är så vansinnigt tacksam över att jag får göra: 

  • I onsdags höll jag min frukostföreläsning "Hur man tjänar pengar på hållbart mode" i Gävle för deras citysamverkan med lokala butiker och företag. Ett ämne jag är så glad över varje gång jag får prata om.
     
  • Igår torsdag drog jag med Ingrid under armen för fotografering av min nästa kollektion (studion låg fyra trappor upp utan hiss, tack Matt att du bar vagnen!). Än så länge är det mesta lite hemligt med den, men målet är release senare i år. För den här kollektionen jobbar jag med en fotograf som heter Matt Deneen, och vilket grymt team han hade plockat ihop igår: Nihal för makeup och Matilda för hår, och Matina och Jeffry framför kameran.

    Jag samlar ju på bra människor i livet, och Matt är en sådan person! Det här var första gången vi jobbade ihop, men ni vet när en träffar någon där allt bara är enkelt och smidigt?! Så har det varit genom hela projektet med honom (så tips: haffa honom om du ska fota något!) <3
JohannaN Matt Deneen
  • Igår släppte jag också den sprillans nya FATTA-kollektionen - med totalt 6 stycken nya smycken.
     
  • Ikväll fredag är det prisutdelning och gala för Stora Influencerpriset, där jag är nominerad till Årets röst. 
     
  • På onsdag åker jag till Chisinau i Moldavien för fem nätter. Jag åker på uppdrag av Svenska ambassaden i Chisinau och ska föreläsa samt hålla en workshop på en modekonferens som riktar sig mot moldaviska modedesigners och -producenter. Jag ska också tala på ett event i en hållbar modebutik och åka på en drös studiebesök med fokus på design och produktion. Att säga att jag ser framemot nästa vecka är en underdrift! <3 Tror det kommer bli så vansinnigt kul och intressant med massor av fina möten!
     
  • Onsdag 25e oktober föreläser jag om Slow fashion i Stockholm (Kl 19-20 i Söderledskyrkan i Hökarängen, öppet för alla och gratis) och lördag den 28e oktober är jag i Halmstad. Kl 14.45-15.45 på Stadsbiblioteket, och föreläsningen är öppen för alla och gratis. Kom om du kan!

Jag är som sagt så tacksam för alla de här möjligheterna. Och efter en vår och sommar där det kändes som att lite för mycket gick mig emot jobbmässigt ser jag verkligen till att njuta i fulla drag av det som just nu kan betecknas som ett bra flow! (för jag kan ju aldrig låta bli att tänka att det kanske bara är tillfälligt....)

Vad ser du framemot just nu? Och har du något som du är lite extra tacksam över att du får vara en del av i höst? 

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Om att fylla år och gå in i ett nytt decennium

Just nu sitter jag på ett tåg till Sundsvall. Anledningen är att jag fyller år i morgon. 30 stycken faktiskt. Vilket känns rätt konstigt. Men ändå helt naturligt. Jag är ju nöjd med mitt liv: vad jag har gjort, gör och vem jag är. Och det tar ju sin lilla tid att nå dit. Så att jag har levt i 30 år är ju knappast konstigt utifrån det. 

Även om jag såklart måste säga att min begreppsuppfattning när det gäller ålder fortfarande baseras på mina tankar som liten. 30 år, då är en ju skitgammal! 

Om att fylla år och bli 30 år

Jag minns när jag som fyraåring var på min ena kusins student. Och att jag verkligen tänkte "Oj, nu är hon vuxen. Då kommer hon skaffa barn när som helst". Nu, så här några år senare vet jag att det är rätt få 19-åringar som har barn eller anses vara speciellt gamla. 

Å andra sidan tänker jag fortfarande instinktivt att de som säger att de är exempelvis 34 år är supergamla. Tills jag räknar efter lite, och inser att vi i princip är jämngamla. Dock har jag förstått att det här är något som följer en genom livet. Min mamma tycker exempelvis att alla som 60 är jättegamla, tills hon inser att hon är 5 år äldre... Så ja, oförmågan att koppla ihop sin egen ålder på pappret med den som är i huvudet verkar ligga i släkten. Och det är kanske klokt?

Så med det sagt, jag ska fira mina 30 år genom att vara ledig. Det är mitt bästa firande. Och ännu bättre att födelsedagen infaller på en vardag - då känns det än härligare. Så det är därför jag nu sitter på ett tåg till Sundsvall. 

För att hälsa på en kompis och bara vara ända fram till på onsdag. Ja, mer eller mindre tre dagar ledigt. Mitt i veckan. Det känns fint.

Så vi ses om några dagar igen! Nu ska jag fira genom att sova och inte göra något alls! <3

Hej fredag och hejdå stressvecka

Fredag! Och så skönt det känns. Mestadels för att den här veckan har varit så mycket stressigare än vad som har varit roligt. Jag har inga problem att ha mycket att göra, men när det är massor av projekt samtidigt och jag konstant har känslan av att snart tappa kontrollen, ja då är det inte kul. Så tack fredag - dagen då jag allt som oftast kan jobba hemifrån och ikapp med allt det jag inte hinner när jag är i butiken. Pjuh, nu är jag äntligen lite mer i fas!

JohannaN

Jag och Jennie har haft slutinlämning på all text till boken idag, och då det krävs att den bollas några gånger mellan oss och vår redaktör betyder det en hel del jobb. Inklusive jobb på tåget till Örebro och sena kvällar. Ja, vi har båda helt enkelt försökt klämma in tid där det gått.

Plus att jag som sagt håller på att bygga en hel webshop till butiken (mer om det nya konceptet där har jag bloggat om här: Saker som händer 28 april)

Igår föreläste jag dessutom på Örebro universitet, vilket som alltid var superroligt. Att föreläsa är verkligen något jag älskar, och också något jag hoppas få möjlighet till att göra än mer (inte för inte som mina år på universitetet var på lärarutbildningen)

Johanna Forelasning Orebro Teknikfik

Och vet ni! Jag är så förbaskat tacksam att jag har möjligheten att lära känna så många nya människor via internet. Personer som jag på olika sätt har mycket gemensamt med, men inte skulle hitta utan sociala medier och den här bloggen.

I går på föreläsningen träffade jag exempelvis ekobloggaren Saras eviga och grymma Elin som driver Teknifik. (Om du vill lära dig massor av nya bra saker när det gäller just tekniska prylar - då är Teknifik bloggen för dig! Så snygg, användarvänlig och hjälpsam! Det är också Elin som har tagit bilden här ovan på mig.)

Jag och Elin tog en fika innan föreläsningen. En timme som bokstavligen flög iväg. Mer om det kan ni läsa i hennes inlägg "En hållbar livsstil - Slow fashion, slow tech och slow blogging". In och läs hennes kloka funderingar om bl a hållbarhet och teknik vettja!

Trevlig helg på er alla, om vi inte ses imorgon i butiken som är öppet 12-16 förstås. Och tack för en finfin men liiite för intensiv vecka.

Paris och om att inte låta det stanna vid en profilbild

Paris. Det är nog vad som upptar de allra flesta av oss just nu. När något sådant händer så nära oss så går något sönder. Det kryper in på skinnet. Att det sker i en stad som många av oss har en relation till. Vi har kanske gått på exakt de gatorna som nu syns i nyhetsrapporteringen.

Känslan av att "det kunde ha varit jag eller någon jag känner" skapar alltid ett mörkt hål i kroppen. Så var det efter Utöya och så är det nu. Skräcken, rädslan och frustrationen en känner när en förstår att detta urskillningslösa och besinningslösa våld finns så nära oss. Att det kan hända vart som helst när som helst. Det är så lätt att då sluta sig, bli arg, vilja stänga ute och kontrollera allt och alla.

JohannaN profilbild - paris om att inte låta det stanna vid just en bild.
JohannaN profilbild - paris om att inte låta det stanna vid just en bild.

Det är ingen hemlighet att extremism och fascism är mörka krafter som växer när saker är i kaos och kris. När människor känner sig utanför och bortsorterade är det lätt att välja ilskan och den gemenskap som ändå erbjuder någon slags framtid. Om det så är högerextremism i Sverige, fascism i Europa eller islamsk extremism i form av IS.

Att även om alla dessa rörelser är vitt skilda varandra så är det samma mekanismer som skapar och driver. I skolan får vi om och om igen lära oss att det som hände i Tyskland under 1930- och 40-talet aldrig får ske igen. Men kom ihåg att det som gav Nazityskland livsluft var just utanförskapet och missnöjet. Att långsamt tillsammans flytta fram positioner och tankar. Att tillsammans acceptera idéer om att vissa människor är farliga, oönskade och bör stängas ut. I tider när saker går fel så väljer många att sparka uppåt, neråt och åt alla håll det bara går.

Det har skett så många gånger i historien, med ödesdigra konsekvenser, och det sker nu. Det IS, och andra extrema rörelser, gör ska självklart fördömas och straffas. Där känner jag ingen nåd. Men samtidigt måste vi också tillsammans se på detta långsiktigt. Varför attraheras och rekryteras människor till extremism och hat? Robert Egnell, Försvarshögskolan, skriver idag en bra debattartikel på ämnet i Aftonbladet: "Slå ut IS är inte nog - terrorismens hot ligger i orättvisa och ojämlika samhällen":

"...vi måste också ta oss an radikaliseringens och terrorismens grundorsaker. Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel, med både enskilda människor men också med samhället i stort. På ytan är i dag den Islamiska Staten och krigets Syrien perfekta plattformar för global terrorism.

Ett krig som radikaliserar. En plats där terrorister fritt kan utbildas. Detta måste givetvis hanteras, men att stoppa IS och kriget i Syrien räcker dock inte. Att invadera länder, och att med jämna mellanrum slå ut terrorgrupper är metoder som snarare tycks ha motsatt effekt om inte grundorsakerna till våldet samtidigt hanteras.

Radikaliseringsprocessen är dessutom äldre än både kriget i Syrien och de västerländska interventionerna i den muslimska delen av världen. Vi bör därför snarare tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

 I dag, när sorgen och rädslan sköljer över oss, måste vi tvinga oss själva att inte börja snegla med misstänksamhet på våra medmänniskor. Det är vår medmänsklighet, vår gemenskap och vår tillit till varandra och samhället som är under attack. Vi måste tillsammans, hand i hand, möta detta och med kraft skicka signalen om att vi står lika starka, fria och öppna som förr."

Så alla vi som berördes djupt av terrorn i Paris - låt det inte stanna vid statusuppdateringar och profilbilder på Facebook och sociala medier. Låt oss istället omvandla det till något konstruktivt. För det som nu sker är som sagt resultatet av utanförskap och ojämlikhet.

Att så många människor runtom i Sverige, Europa och världen inte känner sig inkluderade eller accepterade är förjävligt på så många plan, och också en grogrund för det ökade hatet. Soran Ismail säger i en intervju i DN klokskaper om just detta: Vi får inte låta terrorn splittra oss:

"Varje sådan här attack, varje attack på en flyktingförläggning, på en skola, en synagoga, eller en konsertlokal är ett försök att splittra vårt "vi". Så att vi som vill ha ett liv med kultur, sport, sprit och annat som är kul ska börja vända oss mot varandra. Vi får inte låta dem lyckas med att splittra oss, för då blir konsekvenserna långt värre än de vi redan skådat.

– Att förespråka det är att göra sig själv till en pr-person för IS. Om vi låter rädslan styra oss har IS vunnit. Hur mycket lättare får de inte att rekrytera om de kan peka på europeiska länder och säga: "inte ens om du har bott där i 50 år blir du en del av samhället, inte ens när du flyr med dina barn på en överfull båt i Medelhavet räddar de dig från att drunkna?"

Så du som om och om igen förfasas av Sverigedemokraternas framväxt, bränderna på asylboenden, IS terror runt om i världen - vad gör du själv aktivt för att stoppa utanförskapet och extremismens grogrund? Att dela saker i sociala medier får dig absolut att framstå som en vettig person, men ärligt talat: det är i de vardagliga handlingarna vi verkligen skapar det samhälle vi vill ha.

Så återigen, vad konkret gör du för att Sverige ska vara ett land där alla känner sig hörda? Känner du någon som röstar på Sverigedemokraterna? Och tar du debatten med dem? Efter valet i september förra året skrev jag ett inlägg om just detta "Att välja lyhördhet" - och de tankarna och åsikterna står jag fast vid.

Och känner du någon nyanländ svensk? Om inte, börja där. Gå till ett asylboende och fika. Bli kompis med en nyanländ. Många är så galet peppade på att lära sig svenska men känner ingen svensk att träna med! Vi kan inte stå och säga välkommen till de som flyr till Sverige om vi sen inte vill umgås med dem.

Jag tror att vi är många som tror att vi är så vansinnigt öppna men sen när det gäller är vi så extremt integrerade att vi faktiskt är segregrerade i det svenska samhället. Jag var själv där för ungefär en månad sen. Så börja med att lära känna en ny person den närmaste veckan! Och om du inte vet vart du ska leta - kontakta kommunen, valfritt boende för nyanlända, eller om du är i Stockholm: hör av dig till mig. Så ska jag berätta om Svenska med kompis - ett projekt jag och en kompis precis startat upp på fritiden.

För den vi känner är vi inte rädd för. Och det är svårare att hata.

Från depp till pepp - vad jag och du kan göra

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg om vikten av att välja sina strider och ta på sig skygglapparna för att inte helt tappa hoppet. Och utifrån allt som har hänt den senaste veckan med en alltjämt pågående humanitär katastrof med mängder av människor på flykt så ska jag ärligt säga att jag inte har kunnat leva efter mina egna råd.

För någon vecka sedan ville jag knappt öppna tidningen, och än mindre titta på tv-nyheterna. Jag visste att om jag skulle börja ta in allt det som händer så skulle jag inte orka. Men för några dagar sedan började jag lyssna på radio och läsa tidningen igen. Och mycket riktigt - allt det som händer gjorde (och gör) mig så vansinnigt ledsen.

Jag är en person som oftare blir arg än ledsen, och det är i ilskan jag hittar min drivkraft. Att vara ledsen är för mig att vara uppgiven. Men nu kände jag bara sorg och det mest konstruktiva jag kunde komma på var att lägga mig under en filt hemma.

Igår var en sådan dag. Jag tror på att dela saker, och det är också anledningen till att jag vill berätta om att jag faktiskt låg i fosterställning igår. Svag och ledsen. Det är inte direkt mitt bästa ögonblick. Men tillika viktigt att också prata om det. Och kanske är jag inte den enda som har känt eller känner såhär.

Sorg över att allt är så enormt stort och förjävligt och att lösningar är så oåtkomliga. Sorg över att det känns hopplöst att kunna göra någon skillnad. Och att känna maktlöshet, det är faktiskt min absolut värsta känsla. Det är en känsla som alltid gör mig ännu mer ledsen och svag. Och får mig att tappa hoppet.

Nu, ett dygn senare, så känner jag till viss dess fortfarande en enorm sorg men också en helt ny energi. Och vet ni anledningen? Något riktigt häftigt har precis börjat - Sverige sjuder!

Idag träffade jag en trött och utarbetad men vansinnigt peppad Hala Mohammed - ordförande Röda Korsets Ungdomsförbund. Vårt möte bestämdes redan förra veckan - vilket var en fin slump då hon nog var den person jag behövde som mest idag. Och kanske också den person du behöver? Om ja, här kommer två exempel på att underbara saker är i rullning:

- Röda Korsets Ungdomsförbund i Stockholm bjuder in till en infoträff för de som vill engagera sig i ensamkommande barn och ungdomar. 1500 personer anmäler sig! RKUF hade tänkt att om 20 pers kommer så blir det kalas.... Angenämt problem att styra ny lokal till morgondagens möte!

- Kompis Sverige (ett projekt som till viss del också drivs av Röda Korset) matchar etablerade svenskar med personer som är nya i Sverige. Den senaste veckan har de fått över 800 intresseanmälningar från svenskar som vill ha nya kompisar. Det du.

Och så här ser det tydligen ut för många organisationer och föreningar. Intresset är enormt och så många vill engagera sig samt skänker pengar och saker. Det är så galet fantastiskt, och då ska kommas ihåg att så här peppigt och varmt välkomnande har det verkligen inte låtit de senaste månaderna i Sverige (ta en kik på Sverigedemokraternas opinionssiffror under sommaren exempelvis...) Men nu börjar saker alltså att verkligen ske!

Och kanske är det just den här peppen och det folkliga engagemanget som åtminstone jag behöver som mina "skygglappar" för att kunna kanalisera min energi rätt. Och om du, precis som jag igår och tidigare idag, funderar på hur en bäst hjälper så tipsade Hala om tre saker (se kursiv stil. De längre kommentarerna är mina):

1. Ge pengar!

Pengar behövs alltid - ge det du kan! 10 kr är bättre än ingenting och många bäckar små gäller verkligen här. Med pengar kan organisationer köpa saker på plats - vilket är både bättre och smidigare än med prylar. Det finns många bra organisationer - välj en som du gillar och har förtroende för.

2. Engagera dig!

Det finns så många bra saker som gör skillnad - men tänk långsiktigt. Den humanitära katastrofen som nu pågår har pågått länge och kommer tyvärr nog fortsätta göra det. Anledningen till att den uppmärksammas nu är främst för att media verkligen belyser den. Så behovet av bra saker kommer inte att upphöra om en vecka eller en månad.

Så, engagera dig i något du verkligen tycker är kul och givande - och något du gärna vill fortsätta med under en längre tid. Personligen tycker jag att det är oerhört viktigt att välja något som verkligen känns roligt - att tänka att du ägnar dig åt självuppoffrande välgörenhet skapar snarare en ojämlik situation och ett vi och dom-tänkande som är allt annat än härligt. Att det är kul att lära känna nya människor är en jättebra anledning att engagera sig, att tycka synd om någon är ex en dålig anledning.

Själv är jag sjukt peppad på Kompis Sverige - att bli ihopmatchad med en okänd person med chans att få en ny kompis är ju världens bästa och mest spännande grej! Särskilt jag som lever ett väldigt segregerat liv där jag endast känner väldigt etablerade svenskar.

Och Röda Korsets Språkverkstad där jag med mina kraschade universitetsstudier kan få utlopp för mina svensklärarambitioner. Vad vill just du göra? Det finns så otroligt många små och stora insatser som behövs - och som är himla roliga och mysiga. Vad sägs ex om att pyssla med några kids på ett asylboende eller att följa med någon i kontakten med Migrationsverket?

Hitta din pepp på www.volontärbyrån.se - där det går att söka på vad som finns på just din ort. Och hittar du inget som verkar roligt nog - skapa det själv! Ring valfri förening eller direkt till ex ett asylboende och berätta vad du kan och gillar att göra.

3. Påverka politiken!

Ideellt engagemang i all ära - men vissa saker måste lösas av politiken. Exempelvis är det en mänsklig rättighet att få söka asyl, men trots det finns det idag inga legala flyktvägar in i Europa. Det är en sak som politiken skulle kunna förändra.

Tycker du att din kommun skulle kunna och borde ta emot fler asylsökande - skriv ett mail till ansvariga. Det finns många sätt att förändra - och genom att visa våra folkvalda vilket samhälle vi vill ha, kan vi också forma det.

Tillsammans är vi starka. Så förstå vad alla denna samlade energi och pepp kan skapa och förändra! Nu kör vi - från depp till pepp på mindre än 24 h. Tack Hala!

Bild: RKUF

Det här med att vara så kallat lättkränkt

Mer än 1500 hatmejl och fler än 200 dödshot – det är vad Adam Tensta har tagit emot senaste veckan efter att han ställt sig upp och gått från TV4s Nyhetsmorgon (läs mitt tidigare inlägg om händelsen här om du har missat) Louise Andersson Bodin har i sin tur också tagit emot massor av hot: dödshot och hot om våldtäkt (som så alltid när det riktas mot en kvinna). Det om något är helt förjävligt. Vad är det som skapar så mycket hat? Och så mycket agg? Vad har hänt i dessa människors liv som gör att de känner att dödshot känns relevant för att någon sagt något de inte håller med om?

Mycket av hatet mot Adam handlar om att han skulle vara lättkränkt. Att han är gnällig som säger att det finns rasism i Sverige. Och det ironiska, eller kanske egentligen absolut mest sorgliga, är att mycket av hatet mot honom är just rasistiskt. Exempelvis kan ni ju smaka på den här logiska (och autentiska kommentaren): ”Jävla negerjävel, det finns ingen rasism i Sverige, packa och stick!” (Och om någon mot förmodan funderar på om det ändå inte kan finnas goda intentioner bakom användningen av n-ordet så kan ni läsa Nyamko Sabunis, visserligen 10 år gamla, men likaväl briljanta och förklarande krönika: ”Ordet syftar på en lägre stående människa”)

Jag har inte samma erfarenheter som honom, och kommer p g a att jag är vit och heter Johanna Nilsson, aldrig kunna förstå hur det känns att uppleva rasism. Men jag förstår det här med att vara så kallat lättkränkt (som för övrigt är ett ord som andas fantastisk härskarteknik). Jag är nämligen tjej. Och orättvisor som riktar sig mot mitt kön är något jag har utstått, sett och upplevt under hela mitt liv. Vilket jag har bloggat om tidigare: Det här med att vara tjej...och Det här med att vara tjej...del 2.

JohannaNFeminism
JohannaNFeminism

Att jag reagerar starkt på saker som jag upplever som orättvisa och fel handlar inte om att jag skulle vara gnällig. Utan det handlar om att varje sak som händer inte är en isolerad händelse. Det som utifrån kanske ser ut att vara en liten sak blir tillsammans med alla mina, och världens, tidigare erfarenheter och upplevelser något mycket större. Som att varje dag få en droppe vatten i huvudet. En gång är ingen gång. Men i längden, och om och om igen. Utan slut eller uppehåll. Tänk den känslan. Någonstans tar tålamodet slut.

Och där och då blir du också extra uppmärksam. Just för att du är så trött på de orättvisor som finns. Att födas som kvinna är något av det sämsta som kan hända dig i många av världens länder. Att våldtäkt är ett maktmedel. Att kvinnor tjänar mindre än män. Att du förväntas prestera mer än män för att få rätt till samma saker. Att för hundrafemtionde gången få höra att ”tjejer borde ta för sig lite mer”. Att vara åhörare på valfri tillställning och se 10 män och 1 kvinna på scen. Allt det här gör mig så otroligt förbannad. Just för att det alltid är så. Och för att så många menar att det inte är ett problem (Eftersom de själva inte har upplevt det. Älskar logik!)

Det låter säkert löjligt att jag maniskt och instinktivt har börjat räkna antalet män respektive kvinnor i alla möjliga sammanhang jag hamnar i. Nu när problemen är så mycket större totalt sett i världen. Men vet du, bristen på jämställd representation är droppen som får bägaren att rinna över, toppen på isberget eller kalla det vad du vill. För det är just det, mitt tålamod är slut, och jag har inte överseende med någon ursäkt om att det inte skulle gå att hitta kompetenta människor av båda könen. Det handlar bara om att många är så jävla dåliga på att leta. Och ja, kalla mig lättkränkt. Men den där droppen varje dag har nu blivit ett hav – och jag kan inte acceptera det.

Respekt är att prata viktigheter

Dagens bästa - respekt är att använda sin plats till att prata viktigheter. Jag är så oerhört tacksam över att få arbeta med bra folk som har vett att göra just det.

Som Adam, som skrev en debattartikel i gårdagens Aftonbadet: "Jag skäms när TV4 normaliserar rasism". Och i morse var han inbjuden i TV4s nyhetsmorgon för att prata om sin nya skiva, men valde istället att fortsätta fråga om det som hade hänt: Adam Tenstas medverkan blev kort.

Och som han skriver i debattartikeln: "Problemet blir här att majoriteten av svenskarna inte kan relatera till denna typ av diskriminering. Säkert för att dom själva inte har upplevt den, eller för att dom faktiskt inte vet att den existerar. Det blir därför svårt att relatera till problemet. Och just detta faktum, att en grupp personer inte kan relatera till vad som drabbar andra, är djupt problematiskt. Många av oss känner igen känslan att tillskrivas icke väsentliga attribut som ”arg” eller ”känslig” när man lyfter fram sina upplevelser kring rasism och diskriminering. En reaktion som självfallet spär på känslan av att inte tas på allvar.---

Ibland tänker jag på hur mycket ni hade fått höra om fler personer med min hudton hade fått uttrycka sig i de sammanhang jag får. Ni hade fått höra historier om hur illa människor har blivit behandlade varje dag. Historier som i dag nonchaleras för att dom inte är tillräckligt relevanta för vad ni tror är er publik, eftersom historierna inte kommer från vita. Du som läser detta, måste lära dig att acceptera att andra personer inte har samma upplevelser eller förutsättningar som du, speciellt dom personer som tillhör minoriteter runt om i Sverige."

Och ja, jag kommer aldrig förstå hur någon annan känner eller upplever olika saker, eftersom jag bara kan förstå mig själv och mina erfarenheter fullt ut. Men vad jag kan göra, och har skyldighet att göra, är att förstå att så också är fallet. Att som Adam skriver tillskriva egenskaperna "arg" eller "känslig" till någon som påtalar ett problem är att göra det lätt för sig.

För mig, som aldrig någonsin har fått argumentera för min rätt att vara svensk eller blivit ifrågasatt pga min hudton, så är det så lätt att avfärda hela den här diskussionen med Louise Andersson Bodin. Men just därför måste jag också inse att jag inte fullt förstår. Hur det känns att om och om igen, uttalat och outtalat, konstant behöva hävda sin plats och sin rätt att existera.

Ett sätt att nosa lite på känslan är att läsa min fina vän Monikas text här om en händelse för två år sen när hon blev utpekad som inbrottstjuv utanför sitt eget café och butik. All respekt till Adam, Monika och alla ni andra som orkar att om och om igen försöka förklara.

Men det som också måste nämnas är allt det hat och den rasism som olika kommentarsfält genomsyrar (tv-klippet med Adam idag har delats flitigt i sociala medier). Självklart är det helt ok att inte tycka att det han gjorde i Nyhetsmorgon var bra, alla behöver och ska verkligen inte hålla med varandra.

Men att göra det i samma mening som att också ifrågasätta om han verkligen är svensk, om han överhuvudtaget har rätten att vara i det här landet, och dessutom ha mage att vara i tv, att "sådana som han" inte borde få uttala sig osv. Va fan!?

Men kanske säger de kommentarerna bara ytterligare att det är helt korrekt att sätta ner foten - och göra det om och om igen. Oavsett om andra tycker att det är "känsligt" och "gnälligt". Och att diskussionen om att alla som vill vara svenskar har rätten att kalla sig för det tyvärr är konstant aktuell.

Att det ska vara någon annan som anser sig äga rätten till det när det på riktigt bara kan vara du som avgör det. Hur sjukt är det inte att en så självklar och okontroversiell fråga kan vara så jädra kontroversiell? Mer om det har jag och Adam pratat om i exempelvis Elle tidigare i våras vid släppet av vår samarbetskollektion This is Home.

Bilden har jag lånat från tidningen Resumé - läs deras artikel här