Att ta saker personligt

Jag är en av dem som alltid tar saker så himla personligt (är det någon mer som känner igen sig?!). Och har alltid varit så. Om någon säger något kritiskt eller kanske rent av elakt går det rakt in i mig. Jag vänder, vrider och funderar. Och när andra säger att jag bara ska skaka av mig det så kan jag inte.

Och det här har jag upplevt blivit ett större och större problem ju fler år som går. Och ju mer mitt företag växer. D v s ju fler som vet vad jag pysslar med desto mer skit kommer oundvikligen att komma. Självklart får det här mig inte att må speciellt bra. Att bli ledsen för att någon jag inte känner tycker att jag är dum i huvudet är varken speciellt konstruktivt eller välbehövligt.

Att ta saker personligt - att vara en kanslomanniska

Vilket jag självklart vet. Jag är ju inte dum i huvudet. Jag vet rent rationellt att jag inte borde bry mig. Att jag bara borde lämna och gå vidare. Men jag kan inte. Istället är det lättare att älta sju varv till. Vilket i sin tur gör att jag känner mig så jädrans misslyckad. För att jag bryr mig fast jag inte borde. Att jag blir ledsen fast jag borde vara stark. 

Men så lärde jag mig något i våras. Och det är följande:

Jag blir lika glad av snälla saker som jag blir ledsen av taskiga saker. Jag tar nämligen exakt allt lika personligt. Varje gång jag får en komplimang blir jag så vanvettigt genuint glad. Och det är ju härligt om något.

Vilket jag såklart inte vill vara känslolös inför.

Och som med allt, en kan inte bara välja och vraka. Välja bort sådant som är obekvämt och välja in det som är trevligt. Utan allt det som är jag, har såväl en positiv sida som en negativ. En av mina bästa egenskaper är exempelvis att jag är envis och inte ger upp. Nedsidan, ja, att jag inte ger mig. När jag kanske egentligen borde. Och för att min stolthet kommer i vägen. 

Så med det sagt, ska jag fortsätta vara en känslomänniska när det gäller roliga saker (vilket jag såklart vill!) ja, då måste jag också vara det när det gäller de negativa.

Jag vill ju känna saker.

Jag vill absolut inte vara känslolös eller avtrubbad inför allt det som händer runtomkring mig.

Att ta saker personligt är kanske i grunden dessutom en positiv grej? Det handlar inte om svaghet. Vilket jag alltid trott, och fått intrycket av genom andras kommentarer. Utan istället, vilket var vad jag fick lära mig våras, handlar det om att ha lite bättre kontakt med sina egna känslor. Och en förmåga att sätta sig in i hur andra mår och upplever situationer. Empati alltså.

Och när jag fick höra det, ja, då kändes det där med att ta saker personligt inte längre som något jag helt ville jobba bort. Utan kanske snarare något jag ändå kan vara lite stolt över.

Ja, jag är en sån som tar saker personligt. Och det är rätt mysigt faktiskt.

Så dags att reclaima innebörden alltså. Och är du också en sådan person som tar saker personligt – det är inte så dåligt som alla vill få dig att tro! <3