Att ta helikopterperspektiv

Just nu snurrar väldigt många saker väldigt fort för mig - och den här hösten kommer med största sannolikhet på flera sätt bli ett av de roligaste halvåren i mitt liv. Boksläpp, föreläsningar, utveckling av butiken och smyckesmärket med mera. Men i det här känner jag nu, tillbaka från Bokmässan och på väg till Umeå imorgon för nästa bokrelase, att jag inte riktigt hänger med. 

Det är en känsla i sig som gör mig ännu mer stressad. Av att inte ha full koll. Och med en diffus känsla av att något håller på att glida mig ur händerna (Sen gör jag om och om igen allt det jag skrev om i det här inlägget: Om att inte bli stressad. Och det hjälper absolut, men inte 100 %.)

Stanna-upp-och-ta-helikopterperspektiv-stress

Och med allt detta slår alltid samma tanke in: Jag måste stanna upp. Och jag måste ta helikopterperspektiv NU! (kanske är det en autopilot jag övat in under drygt sju år med företag?!)

För mig innebär det att planera in några timmar där jag bara tänker. Funderar och ritar upp. Nuläge, mål och planer. Konkret skriver och ritar på papper. För att få koll och tydligt se. Vad exakt ska jag pyssla med. Och varför. Vilka arbetsuppgifter kan skalas bort och vad ska vi satsa mer på? 

Så nästa tisdag, när jag är tillbaka från Umeå, har jag bokat in ett långt frukostmöte med Damon som är min klippa till anställd i höst. Och för mig är det så extremt viktigt att ha någon att bolla och klura tillsammans med. Det är som att ett större perspektiv och i interaktion med någon annan gör mig ungefär 15 gånger smartare. 

Och att det skulle vara bra råd att bita ihop, jobba hårdare samt ensam är stark - det tror jag inte ett skit på. Funkar inte för mig i alla fall.

Hur fungerar du?