Att resa själv är att växa en smula

Nu har jag snart varit en vecka här på Bali och vill därför prata lite om det här med att resa själv. Jag älskar att resa och har vid här laget åkt en hel del själv, ungefär kanske hälften av gångerna jag totalt har rest efter att jag blev myndig. Anledningen har ofta inte varit speciellt självvald: jag har velat åka men inte haft någon som har velat eller kunna haka på vid just det tillfället. Och om det är ett löfte jag har till mig själv så är det att göra saker ändå. Att inte stoppa mig själv p g a yttre faktorer som bristen på sällskap. Så därför har jag åkt. Själv. Det har aldrig varit ett speciellt genomtänkt beslut, utan mer bara en realitet i min längtan till att resa.

Jag har rest ensam på lite olika sätt: för att hälsa på vänner eller släkt som bott på andra platser, eller för att vara med på läger och i utbyten. Då har det alltid varit tydligt att jag kommer att hamna i ett sammanhang där jag träffar andra - vilket såklart gör det lite lättare.

Vid första tanken kan det dock lik förbaskat kännas läskigt. Att slänga sig ut helt själv och inte veta vad som ska hända eller om en överhuvudtaget ska fixa det. Och det gäller alltifrån praktiska saker, som att hitta hela vägen fram till slutdestinationen, som till att möta folk att umgås med.

Jag har också rest runt några olika gånger helt själv, där jag inte har haft någon att möta upp eller något sammanhang att vara i. Bl a i Singapore, Malaysia, Thailand, Kambodja, Vietnam och nu Indonesien. Jag ska absolut inte säga att det har varit roligt exakt hela tiden. Utan snarare ibland riktigt jäkla jobbigt och emellanåt på gränsen till obehagligt. Det finns saker som känns bekväma att göra med sällskap men som inte alls är kul när en är ensam.

För mig är det exempelvis att gå hem ensam när det är mörkt på kvällen. Men också att sitta på en bar och hänga eller att gå ut och festa, det känns helt enkelt konstigt när en är själv. Och att äta på restaurang är också något jag har kämpat mycket med.

Dessutom uppstår lätt situationer som blir extremt utelämnande bara för att en är ensam utan backup av någon annan. Som att exempelvis glömma sitt kreditkort i en bankomat i Vietnam, komma på det många timmar och mil senare med bara några få dollar på fickan och en icke-fungerande mobiltelefon (ja, det har hänt mig.) Eller att ligga på ett hotellrum en hel kväll i en stad en inte vågar gå ut i och bara vänta tills en får åka därifrån dagen efter (har också hänt).

Allt det här är att resa själv. Och det fina i allt det här jobbiga är att just inse att de allra flesta situationer går att lösa, att en fixar det trots att det inte känns så först. Och för varje gång som det sker så växer en också en smula.

Dessutom, finns det något så otroligt fantastiskt och stort som alltid inträffar när en reser själv och som en aldrig någonsin kan komma i närheten med resesällskap. Och det är alla människor som dras till en. Människor som tar kontakt, pratar och hjälper en. Människor att äta middag med eller att resa flera dagar med. Ja, människor att faktiskt bli vänner med. Plus att en själv också blir modigare. Att gå fram till andra som också är själva känns allt annat än märkligt, och vips så har du tränat upp den egna sociala förmågan några extra steg.

Detta, plus faktumet att inget är så extremt självutvecklande som att faktiskt ge sig ut i saker själv. Att själv behöva fatta beslut och lösa situationer. Att inte ha någon att rådfråga. Och att bearbeta och förstå sina egna reaktioner gör ju att en utvecklas. Precis som alla de timmar en faktiskt har helt ensam - det är svårt att inte hinna fundera och analysera mycket där och då.

Allt detta gör i alla fall att jag mer och mer uppskattar, och också aktivt väljer, att resa själv. Inför Bali nu frågade jag inte ens någon om de ville följa med. Jag var på det klara med redan från början att det här, det är en upplevelse jag vill ha själv. Jag vill möta allt det som nu händer runtomkring mig med ett öppet sinne - och genom att fysiskt vara ensam så är det också vad som sker.

Och ja, här i Ubud har jag äntligen lärt mig att verkligen njuta av att äta middag själv. Så det gäller att träna på den där självvalda ensamheten. Om och om igen. Och det är just därför jag så gärna vill slå ett slag för att resa själv. För att tiden saktar ner lite. Och för att alla intryck blir lite större. Men framförallt för att du kommer att komma hem några centimeter längre.

Att resa själv är helt enkelt att växa en smula. Kanske just för att det innebär att du för ett ögonblick lämnar allt det som känns tryggt.

Vad är dina känslor inför att resa själv? Är det något du gillar, kämpar med eller aldrig skulle göra?