Att älska att resa – och hållbarhetsdilemmat det medför

En flygresa till och från Thailand fyller utsläppskvoten för ett helt år. D v s det motsvarar alla utsläpp jag borde göra under ett helt års tid. Så hur försvarar jag den resa jag är på nu? Det kan jag inte. Är ledsen. Men det enda rätta hade varit att stanna hemma. Ändå gör jag det inte.

Jag flyger till Asien i snitt en gång per år. Samt en del andra flygresor däremellan. Trots att jag vet att det är supersuperdåligt. Så varför slutar jag bara inte? Jo, för att jag älskar att resa.

Men rättfärdigar det någonting egentligen? Nej. Att åberopa att resa är något som gör mig lycklig och att det på så sätt skulle vara ok är inget annat än en dålig ursäkt.

Ändå kommer det här inlägget handla om just det. D v s hur mycket är vi beredda att offra för miljöns skull? Låt oss vara ärliga: det finns många saker som vi vet är dåliga för miljön. Och jag är en stark anhängare till individens ansvar. Att skylla på ”att ingen annan gör något” eller ”vad spelar det för roll vad jag gör när världen ser ut som den gör” är enligt mig två extremt dåliga ursäkter. Och något som vanligtvis gör mig rasande.

Men när det gäller vissa livsval så är det ändå rimligt att fundera på vilket ansvar vi som enskild individ har. Ibland vet en det rätta - men är inte beredd att uppoffra allt som det innebär. Och det får vara ok.

För några månader sedan hörde jag på radion en kvinna berätta att hon aktivt hade avstått att skaffa barn p g a dess enorma påverkan på miljön. Att sätta ytterligare en människa till världen är på riktigt det sämsta du kan göra rent miljömässigt.

Jag hoppas så innerligt att den kvinnan inte längtade efter barn rent generellt. D v s att beslutet inte var en alltför stor uppoffring för henne. För ärligt talat, ingen, eller väldigt få kommer att tacka henne för hennes beslut. Och där någonstans väcktes min tanke om: hur mycket ska vi bara beredda att uppoffra för hållbarhetens och miljöns skull?

Är det rimligt att kräva av andra och sig själv att människor ska göra avkall på det som gör dem lite mer hela som människor? Som att skaffa barn eller att resa (och kan att köra bil räknas in här?)

Svaret är inte helt enkelt. Kanske kan en kräva det. Eller så inte. Personligen, men nu är jag ju också part i målet då jag befinner mig på resa, så kan jag tycka att det är självklart att försöka minska sin negativa miljöpåverkan. Att göra det bästa av situationen – men att helt ge upp något för miljöns skull är svårare. Att aldrig får resa långt bort. Eller att aldrig skaffa barn.

Mindre val i vardagen som att bara köra bil när det är absolut nödvändigt tycker jag är självklart att förvänta sig. Eller att jag tar tåget till mina föräldrar till Östersund istället för inrikesflyget. Men att endast få se de delar av världen jag kan ta mig till med tåg? Nä, jag är ledsen men jag är inte beredd till det.

Däremot försöker jag tänka på så många saker som bara är möjligt runt detta. För att kanske just rättfärdiga dessa ”prioriterade utsläpp”. Som att jag inte äger någon bil. Eller att jag aldrig äter kött.

Medvetet resande

Boka och planera resan

Och när jag väl reser försöker jag att:

  • Boka så direkt det bara går. Ju kortare väg och mindre mellanlandningar desto mindre utsläpp.
  • Stanna borta så länge det bara går. Att åka långt för bara några dagar går helt bort.

På plats

Och när jag är på plats försöker jag tänka så medvetet som bara är möjligt, genom att stötta lokal ekonomi och lokala företag:

  • Bo och äta på platser som ägs och drivs av människor från orten. Och i möjligaste mån där hållbarhet är en del av affärsidén.
  • Boka utflykter och turer på plats med resebyråer som aktivt arbetar med ”conscious travel” – och där pengarna gynnar och stannar i lokala företag och organisationer. Och där djur och människor inte exploateras utan tydligt är med helt på sina egna villkor.
  • Att köpa lokala produkter. Allra helst där traditionellt hantverk lyfts och där hela processen är tydlig och öppen. Familjeföretag eller andra typer av mindre lokala företag och allra helst där jag har möjlighet att också besöka och se produktionen.

Det egna beteendet

Men också att fundera över mitt eget beteende:

  • Som att exempelvis minimera det egna användandet av plastflaskor för vatten eller att inte slentriananvända luftkonditionering.
  • Samt att tänka en gång till när det gäller vattenförbrukning. Att duscha länge, spela golf (som kräver enorm bevattning) eller att självklart bo på ställen med pool i länder med vattenbrist är tre rätt enkla saker att låta bli.

Och visst, min utsläppsskuld försvinner inte för att jag försöker tänka medvetet väl på plats. Det vet jag mycket väl. Men nu när jag har tagit det aktiva valet om att fortsätta resa har jag såklart ändå ett ansvar att försöka minimera skadan.

Kanske är det här blogginlägget inget mer än ett försvarstal inför mig själv eftersom jag verkligen brottas med dåligt samvete för mitt flygande. Jag vet inte. Det jag vet dock är att Bali har erbjudit möjligheter till allt enligt listan ovan – och det känns fint. Visst får jag utmana mig själv lite för att inte köpa vatten på plastflaska. Men det går. (Har på tre veckor köpt/konsumerat 6 plastflaskor (och det hade varit 5 om inte en av dem hade snotts av en apa!))

Att försöka vara lite mer medveten kräver lite mer jobb, men är också jäkligt kul! Bara att fråga på restauranger om de kan fylla på min aluminiumflaska från vattentanken i köket, samt att jag aktivt får sortera lite när det gäller restauranger, boenden, resebyråer och butiker för att hitta de bättre alternativen. (Har för övrigt, tror jag, skramlat på mig en rätt bra lista på hålbara företag här i Ubud – så hojta om ni vill ha namn!)

Och om du har fler grymma tips för hur en kan göra resan lite mer hållbar och schysst - skriv en kommentar! Vet att det är massor av saker jag har missat - eller inte ens har en aning om! <3