7 frågor om textilindustrin, fackföreningar och Bangladesh

Förra veckan träffade jag Babul Akhter som är generalsekreterare för Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation, en sammanslutning av 53 fackförbund som organiserar textilarbetare i Bangladesh. Babul var här på inbjudan av Fair Action och jag fick alltså en dryg timme för att snacka textilindustri, fackföreningar och Bangladesh. Något som jag har kokat ner till 7 punkter som jag vet att många av er funderar på:

Textilindustrin i Bangladesh

1. Varför köper vi svenskar så mycket kläder från Bangladesh?

Idag är Bangladesh det näst största exportlandet av kläder till oss här i Sverige (endast Kina är större) - och vi köper mer och mer för varje år. Mellan 2014 och 2018 ökade våra inköp från Bangladesh med 48 %! Och idag importerar vi 27 600 ton kläder från Bangladesh - så om du har tänkt på att Made in Bangladesh är en vanlig lapp i butik så har du helt rätt!

Svenska märken som har underleverantörer i Bangladesh

Exempel på svenska företag som producerar i Bangladesh:
HM, Åhléns, Ellos, Fristads, Gekås Ullared, Gina Tricot, Hemtex, ICA, IKEA, Intersport, Kappahl, Nelly, New Wave Group, Peak Performance, Polarn o Pyret, Sandryds, Stadium och Lindex.

En arbetskraftsintensiv industri

Men varför köper vi så mycket från just Bangladesh? Jo, för att landet har satsat massivt på just denna industri - och det en satsar på blir en ju såklart också bra på. Men har Bangladesh en historia av textilindustri? Nja, enligt Babul Akhter, snarare handlar det om en kombination av klassiskt bra förutsättningar för att etablera sig som en textilproducerande nation.

Och med det sagt: textilindustrin kräver mycket arbetskraft (alla våra kläder sys av människor!), det krävs ingen speciell utbildning (det går rätt snabbt att lära sig de enklaste sömmarna) och låga löner är ett konkurrensmedel eftersom det som sagt är en arbetskraftsintensiv industri. Och allt det hade Bangladesh: en stor befolkning där många har låg utbildning samt avsaknad av annan typ av storskalig industri. Dessutom är löneläget bland det absolut lägsta i världen.

D v s som klippt och skuren för att bli en riktigt vass textilproducent!

Idag kommer 80 % av den statens inkomster från textilindustrin på olika sätt - och 3,5 miljoner invånare är textilarbetare (men långt fler har sin försörjning indirekt tack vare klädindustrin och dess export)

2. Hur många är med i facket?

Endast några procent av landets textilarbetare är med i ett fackförbund. Och anledningen är att det är svårt att organisera: exempelvis tillåter många fabriker inte fackföreningar vilket gör att många arbetare är rädda för att vara med då ett medlemskap kan innebära att de mister arbetet. Och det trots att det är en lagstadgad rättighet i såväl Bangladesh som genom den internationella ILO-konventionen.

Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation, som Babul Akhter är generalsekreterare för består alltså av hela 53 fackförbund och har totalt över 100 000 medlemmar. 29 000 av dessa är medlemmar i lokala fackklubbar på textilfabriker, resten är sk solidaritetsmedlemmar - personer som skulle vilja vara med i en fackklubb men av olika anledningar inte har det på sin arbetsplats. Och att det är så många fackförbund är såklart ett problem: det är klurigt att ställa krav på arbetsgivare när olika fackförbund har olika åsikter - och drar åt olika håll. För det är ju genom enighet som en kan sätta press och förändra.

3. Vad är problemen för de som arbetar inom textilindustrin?

Lönerna! De är alldeles för låga! Det finns också många andra problem inom industrin: som långa arbetstider och dålig arbetsmiljö. Men grunden är lönerna. För med en lön som du kan leva på behöver du inte jobba många extra timmar för att överhuvudtaget få ekonomin att gå ihop. Precis som att arbetsmiljön på olika sätt också är relaterad till rättvist betalt.

4. Hur mycket tjänar en textilarbetare i Bangladesh?

Idag är den lagstadgade minimilönen för en textilarbetare i Bangladesh 8000 taka, vilket motsvarar ungefär 896 svenska kronor. Levnadslön anses vara det dubbla, d v s 16 000 taka. Och nej, vi snackar inget lyxliv när vi pratar levnadslön, utan det som räknas in här är att råd med mat, sjukvård, kläder, hyra, utbildning till barnen, transport till jobbet samt ett litet sparande för att ha en buffert.

Idag räcker alltså lönen till hälften av allt detta! Babul menar dock att levnadslön snarare rör sig om 24 000 taka - d v s tre gånger så mycket som dagens minimilön.

Och så här har utvecklingen av lön sett ut:

  • 1994 höjdes minimilönen till 930 taka (d v s 104 kr i månaden!)

  • 2006 till 1600 taka - fackförbunden krävde 3000.

  • 2010: 3000 taka (fackförbunden krävde 5000)

  • 2013: 5000 taka (fackförbunden krävde 8000)

  • 2018: 8000 taka (fackförbundens krav var 16 000)

D v s lönen rör sig sakta uppåt, men det går alldeles för långsamt! Viktigt att poängtera är också att den årliga inflationen i Bangladesh har varit mellan 5-7% de senaste åren, så reallöneökningen har inte varit så hög som siffrorna kan få det att se ut då inflationen har urholkat köpkraften.

Varför kan inte minimilönen bara höjas i Bangladesh?

5. Varför kan inte företagen bara betala mer när de köper in kläder?

Lönerna är med svenska mått mätt extremt låga, och som konsument är det svårt att förstå varför företagen som köper kläder från Bangladesh inte bara kan betala mer. För skulle jag som kund ens märka skillnad om den som sytt plagget jag köper tjänar ca 900 kronor eller 1800 kronor i månaden? Det rör sig om kanske 1 krona mer per plagg?!

Så varför kan märkena inte bara betala mer? Är de elaka?

Ingen garanti att pengarna kommer fram

Problemet är att det inte finns någon som helst garanti för att pengarna ska komma arbetarna till godo.

Inget klädmärke eller -företag äger idag sin produktion själv, istället köper de från leverantörer och fabriker - som i sin tur kan ha ytterligare underleverantörer (att inte äga egna fabriker är ett system som företagen själva har valt, viktigt att komma ihåg!). Och en fabrik kan därmed producera för många olika företag och märken under ett års tid. Klädföretagen (som säljer plaggen här i Sverige sen) betalar för sina beställningar till fabriksägaren - så även om själva klädföretaget skulle betala mer är det ju ingen som vet om det hamnar i fabriksägarens ficka eller inte!

Babul menar därför att det måste till något av ett nytt system för att kunna lösa detta. Först och främst måste många (helst alla!) klädföretag gå ihop och ställa krav och göra gemensam sak - eftersom enighet skapar styrka. Och en lösning skulle kunna vara att företagen betalar själva produkten (plagget!) till fabriken men lönekostnaderna till ett annat konto. Det kontot ska skötas av någon oberoende, ex en organisation eller fackförbund som sedan distribuerar ut till arbetarna. Total transparens är en grundförutsättning - för att undvika risk för korruption etc. Och genom ett sådant här system skulle konsumenten kunna betala ex 1 dollar mer per plagg de köper och veta att pengarna går oavkortat till löner. (Några svenska företag testar och kör olika varianter på detta, bl a Nudie Jeans och Mini Rodini)

 6. Varför kan inte bara minimilönen höjas?

Men minimilönen då, kan inte bara staten höja den? I teorin kanske, men i praktiken handlar det om att Bangladesh är fruktansvärt rädda att mista textilindustrin som ger stora inkomster till landet samt skapar otroligt många arbetstillfällen. Med höjda minimilöner skulle många företag kanske se sig om efter andra billigare länder att producera i.

Det finns också en oro kring att om minimilönen höjs så kommer produktionspressen för arbetarna att öka, eftersom fabriksägarna vill få ut mer per timme. Vilket skulle kunna leda till att också antalet arbetare kommer att minska, vilket gör att folk förlorar jobbet.

Men återigen, här behöver också företag gå in och garantera att de stannar kvar även om lönerna höjs - och som Babul poängterar: löneläget i Bangladesh kommer även vid en dubblering vara bland de lägsta i världen!

7. Vad kan jag som konsument göra för att textilarbetarna ska få en lön de kan leva på?

Problemet med alldeles för låga löner är på ett sätt lätt att lösa (det är ju bara att höja dem!) men samtidigt också väldigt klurigt och komplext. Det är många saker att ta i beaktning - precis som att som klädmärke eller -företag bara att sluta producera i Bangladesh självklart inte löser något! Och det är självklart inte omöjligt: vill man så kan man tänker jag!

(Om du vill veta mer om exakt det och Bangladesh så handlar poddavsnittet Slow fashion: #11 Läder - en nördig guide till viss del om det. Precis som att jag i höst kommer att släppa ett helt avsnitt av podden om just levnadslön - något jag ser framemot massor!)

Sätt press på företagen

Men hur ska en göra då? Jo, sätta press på företagen som producerar i Bangladesh (och i alla andra länder också såklart!). När jag frågade Babul om vad som påverkar att en fabrik är bättre eller sämre så menar han att det finns en extremt tydlig korrelation mellan vilka klädmärken som har stort konsumenttryck hemifrån och inte.

Företag existerar inte utan sina konsumenter - det är ju tack vare oss kunders pengar som de kan fortsätta finnas. Och de företag som har kunder som ställer krav på produktionsvillkor - ja, de är såklart själva mer på tårna när de väljer samt arbetar med leverantörer. De som endast har kunder som exempelvis vill köpa billigast möjliga, de företagen bryr sig extremt lite kring hur sakerna görs!

Så med det sagt: fråga i butik, maila, ring och sätt press. Företagen är inget utan oss kunder. Glöm aldrig det! Och om det är svårt att förstå hur ditt lilla mail kan spela roll så hälsar Babul att det gör det! Om vi konsumenter blir ännu mer högljudda kring kravet på levnadslön kommer självklart den frågan få större fokus vid inköp!

För dig som vill läsa mer

Några bra artiklar på ämnet och med Babul Akhter:

Dagens Nyheter: Textilarbetare jobbar för 4,50 i timmen – fackföreträdare från Bangladesh vädjar till Kappahl, MQ och HM (Publicerad 15 juni 2019)

Kollega: "Lönerna för de som syr kläder måste höjas" (Publicerad 15 juni 2019)

Amnesty Press: Hon överlevde katastrofen vid Rana Plaza i Dhaka (Publicerad 10 mars 2018)

Och om du inte redan är medlem i Fair Action tycker jag verkligen att du ska bli det: för de jobbar just för att skapa det där konsumenttrycket här i Sverige, genom granskningar och kampanjer.

Vad är dina tankar om ämnet? Kommentera gärna!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.