Saker jag inte gör - om mitt senaste halvår som ostressad

Vet du, jag har nog aldrig varit så ostressad som jag varit det senaste halvåret. Och det är självklart en starkt bidragande orsak till att jag överhuvudtaget vågar ge mig i kast med det här att vara ledig i tre veckor i sommar.

Att definiera mitt jobb

Det beror på flera olika saker: bl a att jag verkligen jobbat hårt att definiera och omforma mitt jobb och mina arbetsuppgifter utifrån mina drömmar och mål. Jag har skalat bort, ändrat och prioriterat.

Saker jag inte gör

Att jag sålde och stängde min butik förra året är såhär med facit ett hand en av de absolut enskilt största faktorerna till min ostress, och det både i form av ekonomisk stress som arbetsbelastning.

Men också att jag verkligen jobbar aktivt med att bli ännu mer effektiv genom att eliminera onödiga saker som inte ger något samt såklart: att ständigt utvärdera vad som ger bäst output med minst möjliga input. Det är klurigt, men jag blir bättre och bättre på det. 

Och en del av lösning till att mitt senaste halvår har känts så bra är också att jag tydligt har definierat för mig själv vad exakt som ingår i mitt jobb - och genom att göra det tydligt har jag också blivit bra på att välja bort och tacka nej. Allt det som inte passar in exakt i min arbetsbeskrivning plockar jag bort. Och det i sig, att plocka bort arbetsuppgifter och andra saker jag kanske borde göra, är oerhört befriande.

Livspussel och att vara ostressad

Jag ska bara göra två grejer

Men det som nog allra mest har bidragit till min ostress är att jag också har bestämt mig för att jag bara ska göra två saker med min tid: jobba och vara med min unge. 

När den tanken började formas i mitt huvud kändes det först som att jag fuskade lite. Kan jag verkligen göra så? Bara plocka bort allt annat? Är inte det lite dåligt gjort? Ja, är jag lat?!

Och så dök jag på exakt samma tankegång i min bästa föräldrabok: Praktika för blivande föräldrar av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska (en bok jag skrivit om förut i det här inlägget: Att driva eget och ha bebis) De driver tesen om att det inte finns något som stavas livspussel. Utan att som förälder har en bara två uppdrag: att försörja sig och att vara med sina barn.

Allt annat är sekundärt eller en bonus. Och jag vilar så oerhört mycket i den här tanken: jag jobbar och sedan är jag med Ingrid. Det är allt. Att träffa kompisar, läsa böcker, kolla på film och allt det där andra som jag också vill göra (plus en miljon andra grejer) - ja, det gör jag också. Men det är något jag gör för att må bra och för att det är roligt. Inte för att jag måste eller borde. 

Så därför tänker jag att en också ska ha en att-inte-göra-lista bredvid sin att-göra-lista (som alltså bara består av två grejer). Och i så fall skulle den se ut ungefär såhär:

Att gå från stressad till ostressad

Saker jag inte gör

  • Jag tränar inte.
  • Jag målar aldrig naglarna eller gör något annat piffigt.
  • Jag har inte ett speciellt välinrett eller perfekt hem.
  • Jag städar max en gång i veckan hemma (och då är vi två som delar).
  • Jag bakar aldrig.
  • Jag lagar sällan mat (har istället privilegiet att bo med någon som gärna gör det)
  • Jag följer inga TV-serier. 
  • Jag lyssnar inte på någon musik och nästan aldrig på podcasts.
  • Jag följer nästan inga bloggar eller något annat på internet.
  • Jag läser sällan böcker.
  • Och jag jobbar ständigt på att bli bättre på att skita högaktningsfullt i vad andra eventuellt kan tänkas ha för förväntningar på mig (och det är extremt svårt, men det går bättre och bättre)

Att bara prestera på ett ställe

Istället tänker jag att det enda stället jag ska prestera på är mitt jobb. Ingen annanstans. Och anledningen är att jag inte tror en människa kan palla mer än höga krav från ett håll. Och för mig är det alltså mitt jobb. För att jag vill det och för att det gör mig glad.

Sen ägnar jag resten av min tid åt den roligaste jag vet att hänga med. Mitt mål är som sagt att jobba så lite som bara är möjligt. För två år sedan jobbade jag cirka 60 timmar i veckan, och nu strävar jag mot hälften. 30 timmar i veckan tänker jag är lagom och också fullt möjligt utifrån min möjlighet att själv styra min tid. Komprimera ihop, jobba effektivt och prioritera hårt. 

Och om det är någon som besitter en otrolig förmåga till att få mig att helt släppa jobbet så är det Ingrid. En unge är verkligen det bästa tricket att helt gå in i nuet och släppa allt annat - och det är jag henne evigt tacksam för. TACK!

Vad är dina tankar om det här? Känner du igen dig eller är det inte alls något du håller med om? Berätta! Allt blir så mycket roligare med just din kommentar!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Vågar jag ta ledigt i tre veckor?

Jag har funderat på en grej på sistone: vad händer om jag tar helt ledigt i tre veckor?

Om jag inte skickar en enda webshopsbeställning, inte svarar på ett enda mail eller uppdaterar alls på sociala medier. Vad händer då? Går jag i konkurs? Dör jag? 

Att ta semester som egenföretagare

Kan jag ha semester som egenföretagare?

Jag har tänkt fram och tillbaka på den här sommaren och hur jag ska göra för att ha semester. Jag har hela tiden landat i att jag nog inte kan vara ledig eller borta mer än kanske 10 dagar. Och bara under förutsättning att jag jobbar extra hårt innan med att förbereda och preppa inlägg på sociala medier och här på bloggen. Allt för att det ska se ut som att det rullar som vanligt. Och efter 10 dagar måste jag börja jobba igen: för att skicka ordrar och svara på mail. För annars... ja, vad då?!

Och det var så tanken föddes: men om jag är ledig längre då? Och om jag bara struntar i allt? Om allt bara får vila under tre veckor. Vad händer då? Och vad skulle ni säga?

Som alltid när jag testar nya tankar och idéer stöter jag det mot "Vad är det värsta som kan hända?" På riktigt. Och jag landade i: någon eller några kanske kommer bli besvikna på att inte få sitt beställda smycke i tid. Eller på att jag inte svarar på mail. Eller att det kommer eka tomt här ett tag. Och kanske kommer jag att förlora en del pengar. 

Slow living - koppla ned

Maximalt avkopplad betyder inget jobb

Men det jag vinner är att vara helt ledig. Helt frånkopplad och därmed maximalt avkopplad. Och jag vet ju sedan tidigare att de dagar jag är helt utan ansvar och inte har en tanke på jobb eller på att hålla koll på sociala medier eller internet sådär överlag: ja, de dagarna är som månader av återhämtning.

Så just därför känns det här så himla rätt. För att jag är peppad på att möta hösten med massvis med ny energi och idéer. Och för att jag vet att min kreativitet alltid blir som störst när jag vilat hjärnan länge och mycket.

Plus såklart: jag vill verkligen se att (inte om) det är går. Att det är möjligt att vara ledig och helt bortkopplad. Trots att jag har eget företag. Och trots att jag tänkt att "det går aldrig".

Vilket nog just är det som triggar mig lite extra, det brukar funka så för mig. Alltid när jag tänker tanken "nej, det går inte" så spritter det till något hos mig: Varför inte?! Vad exakt är det som gör att det inte går? Och vad kan jag göra för att det ska gå?

Ledighet som egenföretagare

Jag är inte oumbärlig - en insikt som hjälper

Ofta sätter vi (i alla fall jag) upp så stora hinder och ursäkter för oss själva inför det som kan kännas läskigt, allt för att slippa ta itu med det. Och det här är lite en sån grej för mig. Att stänga av allt i tre veckor och samtidigt tänka att världen inte kommer att sluta snurra - ja, det betyder ju att jag också säger att det jag gör inte är livsavgörande. Vilket såklart kan kännas hårt. Att inte vara oumbärlig är ju det. 

Men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag not att den känslan mest är skön. Att det jag gör inte är blodigt allvar. Att om jag i jobbet gör något en dag senare än planerat så händer det inte så värst mycket. Ja, att inte ta mig själv på för stort allvar. För mig är insikten att jag är umbärlig något som gör mig avstressad och lugn.

Det jag gör ska såklart spela roll, det är ju alltid min förhoppning och min motivation i mitt jobb, men världen slutar inte snurra för att jag unnar mig ledighet. Eller att jag vissa dagar inte hinner allt på min att-göra-lista.

Allt tar sin tid, och allt blir bra. I slutändan. Den slutsatsen tog mig ganska länge att komma fram till, men oj så härligt att numera genuint känna det.

Att jag inte uppdaterar Instagram på några veckor betyder säker att jag kommer tappa en drös följare och kanske gör jag någon besviken. Men världen går inte under. Utan istället tänker jag att allt detta är kortsiktiga förluster. Och den långsiktiga vinsten är så mycket större.

Våga vila mer - livsbalans

Våga skit i saker - och vila mer

Så därför vill jag bara säga: våga vila mer. Och våga skit i saker. Det kanske går åt skogen för nuet, men den långsiktiga värdet är större. Och, vad exakt är det värsta som kan hända?

Så ja, den 25 juli t o m  den 15 augusti kommer jag att vara helt ledig. Semesterstängt. 

Och ju mer jag tänker på allt det här, desto fånigare känns mina tankar. Tre veckor. Vad är det? Det är ju nästan ingen tid alls. Det kanske mest är i mitt huvud det känns som eoner av tid. Tid som kommer att göra att ni glömmer bort bloggen och allt annat jag gör. Men egentligen kommer ni inte ens hinna bry er, eller hur?! 

Som tidigare år läser jag om och hittar kraft i det jag skrivit och tänkt förut: Nedkopplad och bortkopplad samt mina erfarenheter av en hel månad för tre år sedan: Hej igen efter en månad som nedkopplad! (skillnaden då, mot nu, är att jag den gången hade en anställd som hade koll på allt åt mig. I år är jag helt utan. Vilket betyder att absolut ingen heller kan ringa mig och fråga om råd. Så när jag stänger ner denna gång, ja, då kommer det också stå exakt helt still i mitt företag)

Kommer vi ses igen den 15e augusti? Och vad är dina tankar om det här med att helt stänga av allt som har med sociala medier, jobb och mer än absolut nödvändigt mobilsurfande under en period? Berätta!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Slow living – att om och om igen hitta balansen

Jag tänker på att det här med att hitta balans, lugn och prioritera rätt saker i livet handlar om träning. Om att ramla ner, borsta av sig och kliva på det igen. Och att i allt detta också träna på att inte låta sig nedslås av misslyckanden.

Slowliving1.jpg

Slow living som nyårslöfte

Jag gissar att jag inte är ensam om att ha nyårslöften och tydliga planer om hur jag vill ha det i livet. För mig var det bland annat:

  • Ingen stress.
  • 6 timmars arbetsdag.
  • Komprimera arbetstiden och jobba effektivt.
  • Reducera distraktion: sociala medier, möten etc som tar mycket men varken ger energi eller pengar.
  • Skapa vanan att stanna upp några minuter innan varje arbetsdag för att hitta bästa prioritering!
  • Lägga mindre tid på skit: dvs scrolla på sociala medier och zappa på teven.
Slow living hitta livsbalans

Slow living i verkligheten

Ändå så ligger jag två timmar i soffan på kvällen och slöscrollar på mobilen. Trots att jag verkligen verkligen vill lägga mindre tid på det, och mer tid på annat. Som att läsa böcker.

Eller att jag ska jobba sex timmar per dag, vara nöjd med det jag åstadkommer och alltid fokuserad när jag väl jobbar. Ändå satt jag igår kväll och slöstirrade på min mailkorg. För trött för att göra något av det, men för stressad för att låta bli att tänka på det. Med en att-göra-lista som jag knappt vet vart jag ska börja i.

Och varje gång jag gör något helt annat än vad jag vill eller har förutsatt mig så känns det som ett misslyckande. Att det kanske inte var för mig och lika bra att ge upp. För fy vad sämst det känns. 

Varför blir det så här?

Slow living som en process

Ja, för att jag är mänsklig.

Det ser så enkelt ut på pappret, men i verkligheten är det något annat. För att det handlar om beteenden. Saker som är djupt rotade. Cirklar och spår i huvudet som är så inkörda att jag gör det utan att tänka.

Så när jag satt där igår kväll med huvudet fullt och med känslan av att jag verkligen inte vet hur jag ska hinna allt jag behöver göra i veckan, ja, då insåg jag också följande:

Att jag just nu känner mig rejält stressad och inte tycker mig ha kontroll på något betyder inte att jag skiter i mitt nyårslöfte. Det betyder inte heller att jag inte har lärt mig något alls.

Vad det verkligen betyder däremot är att det är nu jag ska testa det i skarpt läge.

Slow living att ändra beteenden

Nya vanor tar tid och träning

Det är nu jag kommer att se vilka nya spår jag faktiskt skapat i huvudet senaste månaderna. Och att även om det inte känns som att jag har lärt mig eller förändrat något så har jag det. Jag har massor av nya beteenden och strategier. Det är bara det att det tar så vansinnigt lång tid att förändra på allvar. Och därför är de lite svåra att upptäcka. Men det jag faktiskt vet att jag gör idag som jag inte gjorde för några år sedan är exempelvis:

Att klara av att vara ledig

Jag prioriterar att vara ledig när andra är det. Även om den första känslan är att jag borde jobba för att komma ikapp, så tvingar jag mig själv att vara helt ned- och frånkopplad. Jag vet också att första dygnet är absolut värst: jag har alltid lite svårt att varva ner. Men så fort det gått en dag så är jag helt på banan med att vara ledig och avslappnad. Och ju mer jag har på jobbet desto viktigare är det här såklart. Vilket helgen var ett bevis för, jag var ledig fyra hela dagar. Trots att jag visste att jag också skulle ligga galet mycket efter nu väl tillbaka.

Att snabbt hitta rätt perspektiv

Jag kan hålla huvudet kallt. Just nu är min instinktiva känsla att jag är så jädra stressad att jag typ inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag har tränat så många gånger på det här vid det här laget att jag också vet att ett djupt andetag och fokus på en sak i taget faktiskt funkar. Det känns absolut inte så mitt i, därför måste jag tvinga mig själv. Det vet jag också. Att det är i lägen som det här jag måste vara extra hård mot mig själv. För att jag vet svaret väl ute på andra sidan igen.

Så även om det just nu känns det som att jag halkar rakt in i gamla hjulspår så vet jag att det inte är helt sant. Även om att-göra-listan känns övermäktig och jag har svårt att helt fokusera pga det. Så vet jag att all träning fram och tillbaka ändå betyder något.

Vilket också är något jag försöker komma ihåg när jag kanske egentligen tycker att jag helt misslyckas med mina föresatser om att ha balans i allt. Och så landar jag i:

Slow living att ändra beteende

Slow living handlar om att inte känna sig misslyckad

Att inte gräva ner sig i det som känns som fel är ju också en träning. Att fokusera framåt, på’t igen och bara utgå från att varje gång jag halkar in i de gamla vanorna så är hjulspåren i alla fall inte lika djupa som de var förut.

Och ju mer jag tränar desto enklare fixar jag det när saker skiter sig.

Det är i alla fall min pepp idag. Precis som behovet av att reflektera igenom. Och att det blev ett blogginlägg är faktiskt också en del av allt det: som ett långt andetag för att få rätt perspektiv och fokus. Nu kör vi.

Vill du läsa mer om slow living?

Slow living - så funkar det
Slow living - så börjar du

Känner du igen dig i det här? Och vad är dina tankar? Har du någon strategi eller knep för att vara kanske både lite förlåtande mot sig själv men också för att hitta rätt igen?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Klimatskam, respepp och Klimatriksdagen

De senaste veckorna har jag tänkt väldigt mycket på det här med flyg och klimat. Något jag skrev om här: Klimatångest och att flyga. Och för den som regelbundet läser nyheterna har diskussionen om flyget och dess miljöpåverkan knappast undgått heller.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Klimatångest och klimatskam

Det jag framförallt tycker har hänt den senaste tiden är att klimatångesten har övergått till klimatskam. Ja, att det mer och mer pratas om en utveckling där det blir mer pinsamt än härligt att åka på semester till andra sidan jorden.

Att vi kommer att prata tyst om charter i Thailand eller drömresan till Maldiverna, just för att andra kommer att sluta beundra oss och istället mena att vi gjort fel. Jag tänker att flyget går åt samma håll som exempelvis att bära päls. Det är inte etiskt försvarbart och hopplöst otrendigt, och det vet alla om, men de som ändå väljer att göra tvärtom gör det i smyg.

Och, än hur konstigt det säkert låter, så tycker jag att den här utvecklingen är så förbaskat peppig! För det är nu reell förändring sker!

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Klimatskam leder till förändring

För grejen är den att när vi (läs jag!) känner ångest så blir resultatet allt som oftast apati och förträngning. Inte praktisk förändring. Men med skam som är kopplad till ett beteende som vi kan påverka, så är det något annat. Skam som är äkta och kommer inifrån handlar ju om att något är pinsamt och att jag skäms.

Det leder alltid, i alla fall för mig, till att jag förändrar. Att skämmas är så himla ohärligt, och också något jag vill bort ifrån så fort det bara går.

Och det är exakt så jag känner just nu inför tanken att flyga överhuvudtaget (och också så jag innerst inne reagerar när andra berättar om sina semesterresor. Att jag inte kan tycka att det låter roligt, utan mer lite skämmigt å deras vägnar...)

Från begränsning till kreativitet

Så, beslutet att flyga så lite och så sällan det bara är möjligt, kändes från början som en rejäl uppoffring och begränsning. Som att jag aldrig mer skulle få resa – ett av mina största intressen.

Men den rädslan har idag helt övergått till pepp! Från och med nu kommer jag ju få resa mer kreativt och roligt än jag någonsin gjort innan! Det är därmed nu det börjar! Helt nya upplevelser: nya resvägar, färdsätt, platser och upplevelser.

Och det bästa av allt: att det finns så mycket inspiration runtomkring mig som visar mig det här nya. Och att jag inte är ensam. Utan att vi, och vi är många, gör det här tillsammans!

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Saker som inspirerar mig

Exempelvis har jag på sistone inspirerats lite extra av fantastiska Evelina, som jag träffade i Åre, hon reser på heltid och driver bloggen Earthwanderness. Hon har nämligen bestämt sig nu i år för att helt sluta flyga! Exempelvis ska hon åka buss hela vägen till Iran nu i vår, hur kan en inte bli inspirerad av henne!? Facebookgruppen Tågsemester tycker jag också är så galet peppig. Och de här två, plus en drös andra, gör verkligen att min reslust bibehålls!

Men det allra härligaste på temat vad vi kan göra tillsammans måste ju vara det här:

Klimatriksdagen

Den 4-6 maj arrangeras Klimatriksdagen i Stockholm med syfte att verkligen lyfta klimatfrågorna och sätta de på agendan inför valåret! Klimatriksdagen är en ideell och partipolitiskt obunden organisation och du kan läsa mer, och också skriva under deras värdegrund, på: Klimatriksdagen.se.

Klimatriksdagen backas av bl a Johan Rockström, Malena Ernman, Björn Ferry, Heidi Andersson och Pär Holmlund. Och det som känns lite extra kul, förutom ett stort sammanhang där alla brinner för samma sak, så kommer jag att föreläsa under helgen! Lördag eftermiddag den 5 maj pratar jag hållbart mode. Tjoho!

 Så med det sagt: hej då ångest och känslan av uppoffring. Och hej inspiration och reslust!

Vad är dina tankar om det här? Har du hört talas om Klimatriksdagen? Och har du något bra tips på ytterligare reseinspiration?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Klimatångest och att flyga

Det finns saker jag vet rationellt, men trots det så gör jag tvärtemot. Ja, vi har alla sådana grejer, där vi agerar känslomässigt istället för logiskt. Grejer kopplade till hållbarhet är ju ett klockrent exempel.

Klimatångest

Saker som är dåliga för miljön

Exempelvis några av de här:

  • Att vi äter kött, fast vi vet att det både är dåligt för miljön och omoraliskt att döda djur.
  • Att vi konsumerar prylar för att vi tycker att de är fina och härliga, trots att vi vet att de producerats under allt som oftast grymt dåliga villkor.
  • Att vi flyger, trots att det är så förbannat dåligt för klimatet.

Ett och två på listan har varit en del av min hjärna i många år (jag slutade äta kött när jag var 16, och det här med konsumtion av prylar, ja, det funderar jag ju som bekant väldigt ofta på) D v s när det gäller de sakerna är mitt agerande mer eller mindre helt överensstämmande med min logik och min moral.

Att älska att resa 

Men att flyga. Och det ska villigt erkännas. Fy, vad jag har tryckt undan det där. För jag älskar att resa (vilket jag bl a skrivit om här: Att älska att resa – och hållbarhetsdilemmat det medför). Och så har jag nog tänkt, som ett luddigt försvar för mig själv, äsch, så farligt kan det väl inte vara? Mer eller mindre (eller inte alls) logiska argument som: "Jag som inte äter kött borde väl kunna flyga lite"/"alla andra flyger ju så mycket, så vad spelar lilla jag för roll"/"om jag inte tänker på det så..."

Och så har jag levt. Tills den där berömda polletten långsamt började trilla ner under hösten. Kanske för att jag flög mer än vad jag ville i höstas. Och för att ibland tar saker så förbannat lång tid på sig att mogna och falla på plats.

12012018-IMG_4826.jpg

Polletten som trillade ner

Så en dag, för några veckor sedan, läste jag i tidningen om sajten Klimatkontot.se. På Klimatkontot kan en helt enkelt testa hur mycket ens vanor släpper ut, och utan tvekan var flygresor den enskilt största posten i mitt liv (ja, om du så bara flyger 1 gång per år blir det mest troligt den största posten, så då förstår du!)

Allt blev så svart på vitt. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig i övrigt om jag fortsätter flyga. Att källsortera känns helt ärligt som ett jävla skämt i paritet med om jag sedan sätter mig på ett flygplan. Och att inte äta kött på femton år av klimatskäl är ju inget att klappa sig själv på axeln för om jag sedan bokar nästa semesterresa till andra sidan jordklotet.

Det är så himla märkligt, men helt plötsligt har allt fått ett annat ljus. Långväga semesterresor känns mer sunkigt än spännande. Flygplatser har inte alls det där romantiska skimret längre. Och att resa i jobbet känns mer påtvingat än glamoröst, och så vidare. 

Och det är väl så här det är med insikter: att när de väl kommer, då förändrar de allt. Men innan dess biter inga argument i världen. Även om den massiva mängden av dem under lång tid trots allt nog är det som får polletten att trilla ner till sist ändå.

12012018-IMG_4821.jpg

Hur ska jag göra då?

Kommer jag aldrig mer flyga? Ja, det hade antagligen varit rätt svar. Men jag är ju inte den som tror på att gå från noll till hundra, det brukar mest resultera i känslan av misslyckande. Så jag tänker ett år i taget. För att låta förändringen och de nya insikterna bli en del av mig själv och mina vanor. Och i år handlar det om att undvika att flyga. Vad det innebär vet jag inte i detalj än.

Men jag tror att det betyder att jag ska låta bli privatresor och bli mer kreativ när det gäller semesterresor inom tågavstånd. Jobbmässigt däremot, att tacka nej till jobb som ger försörjning för att det kräver en flygresa, känns svårt. Så där vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Men en sak är säker: en förändring blir det.

Hur gör ni andra? Och har ni några tips hur jag ska tänka med jobbresor?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Att koppla bort och av

Månadens tema för bloggnätverket The Sustainable Society är "Avkopplad". Ett ämne som jag ständigt funderar och arbetar på. För exakt ett år sedan skrev jag inlägget: Nedkopplad och avkopplad med mina bästa tips, och det här med att alltid vara tillgänglig och ständigt tänka på jobb är uppenbart något jag konstant brottas med.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Och jag antar att jag inte är ensam. Jag har nämligen insett att smartphonen absolut är en bidragande orsak till det här. Just för att jag alltid har med mig möjligheten att kolla mail och sociala medier. Och som med alla beteenden och vanor som inte känns helt sunda (ja, jag skulle kalla det för ett missbruk) så är det såklart inte speciellt bra att ha det som triggar igång det konstant på bara en armlängds avstånd. Det kräver ju nämligen enorm disciplin att låta bli!

Den konstanta stressen

Någon gång per år (oftast sommaren då tempot generellt går ner, och det blir extra absurt att kolla mailen 30 gånger per dag när ingen mailar...) ger jag mig fasen på att ta tag i det här. För det är så uppenbart att jag inte helt mår bra av det. För en dryg vecka sedan kände jag bara "nej!". 

Jag upplevde att jag var konstant lite stressad då jag både är hemma med Ingrid samtidigt som jag också jobbar och därmed mentalt alltid har min jobbhjärna på. Och att jag i och med det inte var där helt med henne gav mig dessutom dåligt samvete. Och att ha telefonen (och därmed en påminnelse om mitt jobb) ständigt nära gjorde att jag aldrig riktigt vilade. Tankarna på vad jag borde göra, borde komma ihåg, vad jag inte gjorde och så vidare gjorde dessutom att jag bara blev så himla trött hela tiden.

  Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Så när det väl var dags att ta tag i allt hade jag inte riktig energi. Att svara på det där mailet jag redan läst, tänkt på samt haft lite dåligt samvete för att jag dröjt med hade ju redan tagit så mycket tankekraft att jag inte riktigt svarade på det i slutändan ändå... 

Att känna att något var tvungen att ändras radikalt var därför lite av en befrielse. För utan den drivkraften skulle jag ju bara fortsätta. Och förändring är alltid jobbigare och tar mer kraft än att fortsätta på samma sätt. 

För det handlar om att bryta invanda tankemönster, tänka nytt och gå emot den instinktiva tanken. Och det är fasen inte lätt! 

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Men det här är vad jag har testat och gjort sedan några dagars tid (det har inte varit praktiskt möjligt alla dagar den senaste veckan, men när jag har kunnat så har jag kört fullt ut), och fy tusan så otroligt skönt det känns:

Koncentrerad jobbtid

Jag har bestämt mig för att jobba exakt två timmar per dag. Inte mer. Och två extremt koncentrerade och fokuserade två timmar. (Jag har jobbat antingen när Ingrid sover (vilket hon gör när jag skriver det här inlägget) eller så har hon suttit glad och nöjd i babysittern bredvid.)

Jag har börjat med den viktigaste uppgiften. Idag är det det här blogginlägget. Och inget får störa mig eller bryta mitt fokus (förutom Ingrid då, men jag har försökt att välja mina jobbtillfällen när hon är mätt, glad, och helst trött...). 

De sista 30-45 minuterna på mina två timmar har jag ägnat åt mail, sociala medier och att svara på bloggkommentarer. Och då gör jag bara det. Inget scrollande på vad som hänt i övrigt. Utan bara fokus på att svara. Och det är också då jag läser mail och kommentarer.

När tiden sedan är slut, ja, då är arbetsdagen slut. Och mail och sociala medier kollar jag först 24 timmar senare när det är dags för det igen på min lista. 

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att fokus kan göra så mycket

Den här förändringen har gjort så mycket med mitt välbefinnande. Energin jag har till att under två timmars tid koncentrat mata kan inte underskattas! Det dåliga samvetet av att inte vara riktigt mentalt närvarande hemma är borta (och om Ingrid är vaken och sitter bredvid kan jag ändå lämna det dåliga samvetet åt sidan just för att det bara rör sig om två timmar. Vi ska ju hänga hela dagen sedan!)

OCH jag känner mig exakt lika (eller snarare kanske mer) duktig nu som jag gjorde när jobbet tog upp min hjärna hela dagen. För i slutändan tror jag att nog producerar mer, eller i alla fall lika mycket, nu som när jag bara spred ut det. 

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Utmaningarna kvarstår 

Men visst, utmaningarna kvarstår. Att följa upp det här. Och fortsätta exakt så här. Att inte "bara lite snabbt" kolla mailen på eftermiddagen eller kvällen. Att intala sig själv att jag inte kommer att missa något av värde för att jag inte är ständigt är uppkopplad och så vidare. 

Så ja, på pappret och i teorin är det så otroligt lätt det här med att koppla bort och av. Men i praktiken handlar det om att bryta ett extremt invant beteende. Och det kräver sin energi och tid. Så enkelt är det. 

Två andra små saker

Jag har också gjort två andra små saker denna vecka: köpt en klockradio till sovrummet. Gammaldags tänker du kanske? Ah visst, men så skönt att inte behöva kolla på mobilen 37 gånger per natt för att veta vad klockan är. Och så letar jag efter den perfekta armbandsklockan. Och det av exakt samma anledning. För att slippa plocka upp och ha mobilen när ständigt och jämt.

Vad är dina tankar om det här? Berätta! <3

PS. Och du, läs gärna de andra inläggen från The Sustainable Society på samma tema:

Husligheter - Avkopplad – 8 miljövänliga (och skärmfria) saker du kan göra på semestern

Ekomorsan - Semesterläsning - 5 böcker om hållbarhet

Think organic - Avkopplad

Ekoenkelt - Avkopplad - och nedkopplad

Veckans Eko - S som i stökig semesterstart

Annas kemtvätt - 8 tips på hur du skräpbantar picknicken i sommar 


The Sustainable Society är ett bloggkollektiv som består av HusligheterVeckans EkoThink OrganicEkomorsanEkoenkeltDos FamilyRowan TreeAnnas KemtvättNaturligt SnyggSlow FashionEvelinas Ekologiska och Emmas Vintage. Tillsammans vill vi inspirera andra till att leva mer hållbart och ta hand om vår miljö. Se till att följa oss på Facebook och Instagram så ni inte missar våra klimatsmarta tips!


Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Mitt livs modigaste beslut

Jag har alltid försökt vara en person som följer mina drömmar, och som gör det som krävs för att nå dit. Något som jag är väldigt stolt över. Sedan några år tillbaka har jag gjort den här övningen 1-2 gånger per år (vilket jag skrivit om här: Slow living så funkar det):

Drömlivet – steg för steg

  1. Drömlivet. Först skriver jag ner hur jag vill att mitt drömliv ska vara. Högt och lågt, privat och professionellt. (Vet du inte det, så är den här övningen än viktigare!)
     
  2. Nuvarande liv. Sedan skriver jag en text om hur mitt liv ser ut idag.
     
  3. Jämförelsen. Därefter jämför jag dessa två texter och skriver ner vad som skiljer dem två åt.
     
  4. Mätbara mål. Ur jämförelsen plockar jag sedan ut mål. Som jag tydligt definierar, konkretiserar och gör mätbara. Målen omvandlar jag sedan till steg-för-steg-aktiviteter. Och lyfter in dem i min kalender och vardag. För om det är något jag vet, så kommer inga drömmar gratis. Utan det gäller att jobba för det. Och med sig själv.

Och för en tid sedan gjorde jag övningen igen. Det kändes helt enkelt nödvändigt efter att så mycket började snurra i mitt huvud innan och efter att Ingrid föddes (mer om det här: Att omdefiniera ordet frihet).

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

De senaste åren har jag uppnått mycket av det jag drömt om: öppnat butik, föreläst, skrivit en bok med mera. I höstas berättade jag här i bloggen vad jag drömmer om: Saker jag drömmer om, och här är några av dem:

Mina drömmar

  • Jag vill vara helt plats- och tidsoberoende. Jag älskar mitt jobb men drömmer om att kunna göra alla mina arbetsuppgifter exakt när och var som helst.
     
  • Jag vill jobba 75 %, d v s 30 timmar i veckan om några år. Just nu drömmer jag dock om att kunna hålla stadiga 40 timmar i veckan.
     
  • Jag vill inte behöva slita för exakt varje krona som jag gör idag.

Och om att inte nå dem

Men nu när jag ser på allt med ett nytt perspektiv inser jag att jag inte alls är nära att nå dessa. De har alla stått på min lista i flera år, och jag har hela tiden trott att jag närmat mig dem. Att jag har jobbat aktivt mot att uppfylla dem alla.

Men nu, förstår jag att jag bara trott det. Eller kanske snarare, hela tiden intalat mig att nästa månad, nästa år (eller kanske det mer vaga sen), ja, då kommer det här att hända.

Men det kommer det aldrig att göra.

För om jag inte har närmat mig dessa mål det senaste året, vad säger att något skulle förändras i framtiden?

Ingenting.

Och när jag insåg det var det som att få ett slag i ansiktet.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

För nu, när jag gjorde övningen igen, såg jag att de här sakerna nog trots allt är mina allra viktigaste drömmar. Numera. Jag vill kunna vara hemma mer (eller någon annanstans i världen) och inte konstant oroa mig för min ekonomi. Ja, trygghet och stabilitet.

Och för första gången gick det uppför mig: på drygt åtta år har jag bara tagit mig myrsteg närmare en stabil månadslön, reglerad arbetsvecka och ett plats- och tidsoberoende. Jag har hela tiden trott att ju större mitt företag blir desto närmare kommer jag de här målen. Men det stämmer inte. Snarare har det varit att ju större mitt företag blir, desto mer saker sätts på spel. Mer kostnader, mer risk och mer oro.

Vilket är exakt motsatsen till vad jag vill.

Ett känslomässigt kaos

De senaste veckorna har därför varit ett känslomässigt kaos i mig (tillsammans med allt annat som det innebär att få barn). Vad exakt vill jag? Och hur ska jag nå dit?

Jag har alltid sett mig själv som relativt modig. Modig i form av att göra det som faller mig in och att kasta mig ut i det okända. Att jag exempelvis hoppade av universitetet och satsade på mitt företag. Lade en dag i veckan i två år på att skriva en bok jag inte visste om det skulle bli något av. Öppnade butik fast alla sa att det är idiotiskt.

Modig för att jag inte är den som ger upp.

Att köra på, utveckla och få saker att växa. Där vet jag att jag kan.

Men nu, när jag insåg att lösningen på mina drömmar snarare kanske handlade om något annat. Ja, fy fan vad läskigt det var.

Att det kanske faktiskt innebar att jag borde backa. Skala bort. Och förändra från grunden.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

När en, som jag, är van att allt handlar om att ta sig framåt och uppåt. Ja, då är tanken på att backa samma sak som att misslyckas.

Och att inse detta gjorde ont. Förbannat ont.

För vem vill känna sig misslyckad?

Misslyckad eller modig?

Sen tänkte jag ett varv till. Om detta kändes så vansinnigt jobbigt, ja, då kanske det snarare handlade om att närma mig något som jag var verkligt rädd för?

För det var ju så det var. Att köra på framåt och få saker att växa, det kan jag. Men att välja en helt annan väg, det var jag extremt ovan med.

Och det var när jag förstod det som jag också landade i att det jag nu har bestämt mig för inte alls är ett misslyckande. Utan faktiskt mitt absolut modigaste beslut någonsin.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Jag har helt enkelt bestämt mig för att sälja min butik.

Mitt livs modigaste beslut

Jag är så vansinnigt stolt och glad över Replik. För allt jag har byggt upp på 2,5 år. Men det jag har insett senaste månaden är att jag inte är den som ska fortsätta driva den. Jag har inte tiden, energin eller drivet längre för att fortsätta få den att växa.

Så därför har jag beslutat mig för att överlåta den och butikslokalen. Så om du (eller någon du känner) drömmer, precis som jag gjorde för bara ett tag sedan, om att driva en underbar pärla där hållbarhet, kvalitet och design står i fokus?! Ja, då får du supergärna höra av dig till mig på johanna@johanna-n.com så berättar jag mer.

Att plocka bort Replik från mitt liv har varit ett oerhört svårt beslut, jag älskar ju butiken! Men den är just nu inte en del av min dröm. Och jag hoppas därför att den kan bli någon annans dröm istället.

Vad är dina tankar om det här? All input mottages tacksamt!

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Att välja och välja bort

Lite då och då brukar jag påminna mig de här två sakerna (som jag för flera år sedan läste i ett av de mailutskick en gratis kan prenumera på här: www.mereffekt.nu): 

1. Välj bort minst ett område i livet där det är okej att inte göra så mycket.

2. Välj ett område som du vill fokusera på - och se till att göra det riktigt bra. Där du kan glänsa och känna dig stolt och nå de resultat du vill.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

För mig handlar nummer 2 om mitt jobb, och nummer 1 om ungefär allt annat. Men vad som ska vara vad är såklart upp till var och en att bestämma. Jag tycker dock att det här tänket är så oerhört klokt och vettigt. Just för att så mycket i livet och samhället snurrar rejält fort och oftast handlar om prestation.

För jag tror att vi alla mår bra av att prestera till viss mån, det ger innehåll och mening. Att klara utmaningar ger självförtroende och är fantastiskt fint. Men att tro att vi ska och behöver prestera överallt är bara idiotiskt. Och direkt ohälsosamt. Så därför måste vi välja och välja bort.

Så vad är dina nummer 1 och nummer 2?

Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin' om du inte vill missa något och vill spara inlägg till sen.

Julhets, stress och att försöka skaka bort andras förväntningar

Snart är det jul – och personligen förvånas jag varje år över att december går så vansinnigt fort. December är för mig en månad fylld med väldigt mycket jobb. Och så har det nog varit ända sedan jag gick i gymnasiet och jobbade extra i en butik som bl a presentinslagare.

Jag är också van att när julafton väl kommer är jag så glad över att få vara ledig att ingenting annat än soffan och sovmorgnar spelar någon egentlig roll. Men visst, jag skulle ljuga om jag inte sa att jag också brottas med dåligt samvete över att jag inte alls är sådär pysslig eller längtansfull inför julen.

Att baka pepparkakor, julpynta och eftertänksamt noga välja ut julklappar till nära och kära finns inte på kartan. Fast jag nog så gärna skulle vilja vara en sådan person.

 Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Julen - att spä på osund hets

Istället handlar december om jobb och åter jobb för mig, och när jag är ledig vilar jag. Samt tränger undan det där dåliga samvetet bäst det går. För som med så mycket annat, för vems skull skulle jag baka de där tre sorterna julgodis? För min egen skull? Nä, för förväntningarnas skull. Inget annat.

Och det är där jag försöker börja mina tankar hela tiden: för vems skull gör jag det jag gör? Blir jag lyckligare av att pressa in mer i mitt schema?

Jag älskar mitt jobb, och det är något som gör mig glad i december. Att det är intensivt är roligt – för helt ärligt, det är ju exakt det jag arbetar för resterande del av året. Men resten, allt det där som jag ”borde” göra hemma… Njae va.

Jag läste en väldigt intressant artikel i Dagens Nyheter i helgen: Sociala medier spär på osund julhets. Och den sätter så fingret på allt det här. Allt det som till synes verkar så mysigt skapar en bild av det finns ett facit på hur det borde vara. På hur vi, jag och du, borde vara, agera och göra. Vad vi utan problem borde klara av och också tycka är roligt och njutbart.

Julhets och bristen på jämställdhet

Och som så mycket annat är det självklart framförallt unga kvinnor som drabbas av den här julhetsen. Anledningen är kombinationen av höga krav och det största ansvaret för hushåll och familj (fortfarande 2016!). Ja just det, unga kvinnor som också oftast är de som drabbas av utbrändhet.

Och det om något gör mig så jävla förbannad. Att även det här såklart handlar om jämställdhet, eller kanske snarare bristen på jämställdhet. Vi är så vana att bygga vår självkänsla och vårt självförtroende utifrån vad vi presterar. Att vi graderar hela vårt människovärde utifrån vad vi klarar av.

  Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att vi både tar och men också förväntas ta ansvar för saker som faktiskt borde delas och delegeras. På jobbet och hemma (om vi lever i en relation). Även om jag hatar argumentet om att kvinnor måste ta för sig lite mer för att jämställdheten ska komma någonstans tycker jag faktiskt att vi till viss del har ett eget ansvar i det här.

Och då handlar det såklart inte om att orka mer, utan snarare om att stanna upp och verkligen förstå hur saker och ting faktiskt ser ut. För som det sägs i slutet på artikeln: ”…att både vara yrkesarbetande och en gammaldags husmoder är inte hållbart”

Prioritera dig själv

Så med det sagt, vad kan jag som enskild individ göra för att vända mig ifrån alla dessa krav? Föreställningen om att leva upp till kraven sitter så djupt och är så galet svår att frigöra sig ifrån, men de är inte sunda och vi måste förstå det.

Och då det i slutändan handlar om att verkligen se till att må bra själv har såväl du som jag ett ansvar för att jobba med det. Det handlar på allvar om att våga prioritera den person som står en själv allra närmast: det egna jaget. Och i väntan på att världen ska ändra sig kan en alltid, och bör, börja med sig själv.

Så här försöker jag mata mig själv för att stå emot, och jag tycker det fungerar hyfsat bra:

  Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

För vems skull?

Var ärlig och fråga dig själv hela tiden: för vems skull gör du det här? För att du (och då menar jag verkligen du själv innerst inne) verkligen vill. Eller finns det ens en gnutta av tanken för att ”jag borde”, ”annars känner jag mig misslyckad” eller ”alla andra hinner ju”? I så fall är det dags att stanna upp och bryta tankarna.

Jag har tänkt så med julpynt exempelvis. ”Det skulle ju vara så mysigt och det är ändå något som en borde…”. Sen insåg jag: 1. Jag är inte ens i min lägenhet på julen, för den firar jag hos mina föräldrar, så vad spelar det för roll? 2. I december är jag inte ledig så mycket, och den lilla tid jag inte jobbar är det fasen viktigare att jag vilar än jagar den perfekta julstjärnan.

Fundera också ett varv på vem som kommer att tacka dig för det du stressar fram. Är det helt oklart? Skit i det då.

Se nyktert på din omgivning

Ingen människa gör allt – även om det ser ut så. Och om de mot förmodan ändå lyckas har jag svårt att tro att en samtidigt också kan vara genuint lycklig. Det låter hårt men en tanke som alltid hjälper mig är: ”Jag kan aldrig veta vad de har uppoffrat”.

Så när jag börjar jämföra mig med andra och tänker att alla andra är så perfekta (värsta karriären, vältränade, superfint hemma, många kompisar och så vidare och så vidare) har jag tränat in att min nästa tanke alltid ska vara: MEN jag vet inte hur de mår innerst inne. Eller vad de inte gör. Det kan inte jag se.

Och kanske finns det i sin tur någon som tänker exakt så här om mig? Vad vet jag. 

Så med det sagt:

Jag är himlans effektiv och (om en får säga det själv, vilket jag får) bra på mitt jobb. Men här kommer det ett axplock på saker jag inte gör:

Saker jag inte gör

  • Jag har inte tränat på ett år.
  • Jag städar max en gång i veckan hemma (och då är vi två som delar).
  • Jag har egentligen inte så många fritidsintressen. Just för att jag ju arbetar med mina allra största intressen. Förutom att vila och ta det lugnt när jag är ledig.
  • Jag följer inga TV-serier.
  • Jag läser nästan inga böcker (förutom när jag är på semester, då slukar jag)
  • Jag lyssnar inte på någon musik eller podcasts.
  • Jag lagar sällan mat (har istället privilegiet att bo med någon som gärna gör det)
  • Jag bakar, syr eller piffar i princip aldrig hemma.
  • Och jag jobbar ständigt på att bli bättre på att skita högaktningsfullt i vad andra eventuellt kan tänkas ha för förväntningar på mig (och det är extremt svårt, men går bättre och bättre)
  Foto: Damon Hatefi

Foto: Damon Hatefi

Att bara prestera på ett ställe

För cirka två år sedan lovade jag nämligen mig själv att aldrig känna pressen att prestera någon annanstans än på mitt jobb. Anledningen är att jag inte tror en människa kan palla mer än höga krav från ett håll. Och för mig är det mitt jobb. För att jag vill det och för att det gör mig glad.

Men att känna prestationskrav när det gäller träning eller socialt liv är däremot stressande (och därmed negativt) för mig. Och så fort de tankarna smyger sig på upprepar jag löftet till mig själv.

Julen - det årliga eldprovet

Julen blir därför något av ett årligt eldprov när det gäller det här med prestation och förväntningar, så vad passar bättre än att gå ut hårt och verkligen träna motståndskraften nu?!

Själv tänkte jag spendera kvällen i soffan med köpta pepparkakor och eventuellt, på sin höjd, ett värmeljus. Samt njuter av att det ändå är rätt gött att må bra innerst inne!

Hur känner du inför julen? Gör den dig glad eller mest bara stressad? Berätta!

PS. Om du gillar inlägget får du gärna klicka på hjärtat så att jag vet vad du vill läsa mer om. Följ mig också på bloglovin' för att inte missa något och för att spara inlägg till sen. DS

Slow living - så börjar du

För några månader sedan skrev jag ett inlägg som hette Slow living - så fungerar det och då det fick väldigt mycket fin respons tänkte jag nu ta upp tråden lite. Hoppas ni ska gilla det!

Anledningen är egentligen rätt egoistisk: under våren kommer mitt liv att förändras rätt rejält. Och att hitta inspiration och metoder i det som är min tolkning av slow living är ett väldigt konkret sätt för mig att förbereda mig på det. Och att också börja redan nu. 

Vad exakt den här förändringen kommer att bestå av kommer jag tids nog berätta mer om. Men det är något jag planerat och peppat på ett tag - och att följa det jag tror på och vill göra är, som du säkert redan vet vid det här laget, viktigt och självklart för mig. 

Och en viktig del (ja, förutsättning) i den här förändringen handlar om det jag strävat mot i flera år: att jag ska vara oberoende av plats, tid och pengar. 

Slow living - så börjar du

Det är enkelt uttryckt mina stora mål i livet. Nu äger ju jag en butik med öppettider - vilket kanske är allt annat än smart ur ett tids- och platsoberoendeperspektiv. Samt tjänar inte heller så värst med pengar i dagsläget. Men jag har gett mig den på att det ska gå ändå. 

Så, hur tänker jag då denna förändring? Ja, hur tusan börjar en leva mer slow living?

Precis som jag skrev i det tidigare inlägget Slow living - så funkar det så är det här tankar och saker jag mer eller mindre har försökt leva efter de senaste åren, men nu i och med det jag vill och ska göra till våren så blir det så att säga skarpt läge. Och det triggar mig! (precis som när jag jobbade på distans från Bangkok och Bali i två månader tidigare i år)

Här kommer 5 grejer som jag funderar mycket på just nu - och också det jag ska om och om igen gå igenom nu under hösten inför våren:

Vad får mig att må bra?

Superenkel fråga?! Njae, faktiskt inte för de flesta för oss. Gör vi saker för att vi själva verkligen vill det eller gör vi det för att vi tror att det förväntas? Jag försöker komma ihåg att ställa mig den här frågan varje gång jag står inför ett större beslut. Vad får mig att må bra? Och hur och vad kan jag välja för att det ska besannas? 

Andra tycker säkert att jag borde bygga mitt företag snabbare och större, jag har bestämt mig för att alltid göra allt med mitt eget välbefinnande som grund. Visst, jag skulle absolut kunna pusha allt mycket hårdare och snabbare, men det skulle inte göra mig lyckligare. Utan snarare mer stressad och utarbetad. Och det vill inte jag.

Därför växer allt det jag gör långsamt och långsiktigt. Eftersom jag alltid testar alla beslut mot mig själv. "Kommer det här få mig att ligga sömnlös på nätterna av stress?" Om svaret är ja, låter jag bli. 

Slow living - minimera stress

Vad ger energi och vad tar?

Kanske en följdfråga på vad som får mig att må bra? Människor som tar mer än de ger - de behöver en faktiskt inte umgås med. Jag låter säkert superhård, men de som inte gör mig lyckligare finns det faktiskt ingen anledning att lägga tid och energi på. 

Jag kategoriserar denna typ av människa som "en oskön person", och de känns igen på att de vill ha massor gratis men är galet snåla och ogina när någon frågar om hjälp tillbaka. Och det är helt ärligt bland det värsta jag vet. Alla relationer måste vara ömsesidiga - där en tillsammans hjälps åt med olika saker och vill varandra väl.

Osköna personer unnar jag helt ärligt inte ens framgång eftersom de saknar allt vad omtanke och solidaritet heter. Och karma är ändå något jag gärna vill tror på.

Sen är det såklart inte bara människor som ingår i den här kategorin, även vanor och saker gör det. Så vad gör jag i vardagen som tar mer än det ger? Och kan jag minimera eller helt plocka bort det? Ja, oftast faktiskt. 

Medie-detox

Förutom dysfunktionella relationer så finns det också många saker som åtminstone jag vet att jag lägger mer tid än jag borde på. Och en av dem är den totala uppkopplingen. Att alltid vara ajour med nyheter och sociala medier. Samt att alltid vara kontaktbar och nåbar. 

Jag har dock försökt så många gånger att inskränka det här till bara vissa tidpunkter per dag, men det fungerar inte för mig. Så i väntan på våren, då jag eventuellt inte kommer att ha tid till att okynneskolla allt detta om och om igen, så fortsätter jag med det jag uppfattar som ett missbruk. 

Jag kör mina detoxer ibland, och de hjälper mig att känna att jag något sånär har kontroll på missbruket. Samt att jag också tänker att jag åtminstone vet att det är osunt. Mer om hur jag brukar göra när jag kopplar ner helt har jag skrivit om här: Nedkopplad och bortkopplad.

I det här ingår faktiskt också vetskapen om att världen inte går under om jag inte hänger med i nyhetsflödet varje dag. Just denna punkt har varit och är väldigt jobbig för mig. Jag ser mig som rätt påläst och allmänbildad och att inte ha full koll på alla nyheter, artiklar och bloggar varje dag känns som att jag tappar lite av min personlighet. 

Men vet du, det märkliga är att jag trots det ändå vet vad som händer. Fast jag helt släpper kontrollen. För det går en faktiskt inte förbi - folk pratar om det, löpsedlarna finns där och så vidare. Och om inte annat kan jag alltid be en kompis berätta vad som hänt!

Slow living - ledig tid är helig

Ledig tid är heligt

Jag är alltid ledig söndagar. Det är min enda helt lediga dag. Och den är helig för mig. Då kollar jag inte mailen eller sociala medier. Trycker undan allt som har med jobb att göra i huvudet. Samt: tackar alltid nej till jobbrelaterade saker! (Bokmässan var årets enda undantag)

Det kanske låter märkligt, men för mig är denna dag så sjukt viktig. Exempelvis vet jag att söndagar är superbra dagar för att publicera blogginlägg och bra grejer på sociala medier, eftersom många just surfar runt på internet den dagen. Men det spelar ingen roll. Jag står gärna över möjligheten att fler ska läsa det jag skriver och delar, mot chansen att få vara helt ledig. 

Anledningen till jag tänker så här är för att jag vet att jag mår allra bäst av tydligt definierad jobbtid och ledig tid. På jobbet jobbar jag. Och på fritiden är jag ledig. Dvs jobbar inte alls.

För mig är det jätteviktigt att känna att jag står helt utan ansvar när jag är ledig. Ja, jag tror att det är hela kärnan i vad jag uppfattar som att vara ledig. Om något skiter sig är det inte mitt ansvar. På måndag morgon är det däremot det. Därför är det också superviktigt att träna sig i att kunna släppa ansvar och att kunna delegera (något jag jobbar hårt på nu när jag har anställda). 

Minimera kostnaderna istället för att öka inkomsterna

Och så slutligen något som går tillbaka till första frågan: Vad får mig att må bra? För mig handlar det bland annat om att vara ekonomiskt oberoende. Och i min betydelse innebär det att jag ska tjäna så pass mycket mer pengar än jag gör av med att jag inte behöver fundera på pengar. 

Behöver jag vara rik för det? Nej inte alls. Istället strävar jag efter att leva ett liv som inte kostar så mycket samt att ha inkomster som mer än väl täcker upp det.

Jag har idag en inkomst som jag har jobbat väldigt hårt för. Ja, jag tjänar idag så pass mycket att jag skulle kunna flytta till en större lägenhet, köpa många fler prylar, äta ute mycket oftare, börja röka och spendera mer på många olika saker rent generellt.

Men eftersom hela mitt mål är att vara ekonomiskt oberoende så skulle att öka utgifterna vara som att skjuta mig själv i foten. Istället handlar det om, utifrån bästa slow living-logik, att räkna ut vad som är minsta möjliga inkomst för att leva det liv som jag trivs med. Och det har jag gjort.

Idag spenderar jag ungefär 2/3 av det jag tjänar varje månad, och det utan att ens fundera speciellt mycket. Jag har helt enkelt väldigt sparsamma vanor samt låga fasta kostnader.

Slow living - minimera kostnader istället för att öka inkomster

Och om det är något jag har varit så vansinnigt stressad över de senaste åren så är det just att jag aldrig har haft pengar - och det är en känsla jag är så förbannat trött på. Så nu när jag äntligen börjar ha en normal inkomst håller jag hårt i känslan av frihet.

Friheten av att alltid ha några tusen kvar på sparkontot när månaden är slut är obeskrivlig (absolut inte alla förunnat, men om jag ex skulle flytta till en trea istället för att bo kvar i den tvåa jag delar idag skulle de där tusenlapparna försvinna direkt)

Om det är något som gör mig lugn så är det det här. Och trygg inför att saker kan skita sig men att jag är oberoende. Och fri. 

Oberoende från pengar, tid och plats. Det är slow living för mig. Och jag har kommit en bra bit på vägen, men jag är absolut inte framme än!

Om du har fler tips och tricks på hur en kan leva mer slow - hojta till i kommentarerna. Jag vill supergärna veta. Eller är det något du håller med om/inte alls skriver under på? Berätta!

PS. Visst har du sett funktionen med det lilla hjärtat här nedan? Om du gillar inlägget men inte är den som kommenterar får du supergärna klicka en "like" så jag vet vad du vill läsa mer om <3 Följ mig också på bloglovin' för att inte missa något och för att spara inlägg till senDS.